Jag skall erkänna, att jag var litet spänd inför förbundsmötet. Det berodde inte på förkylningen, som gjorde det näst intill omöjligt att prata, eller de infekterade öronen, som gjorde det svårt att höra. Nej, jag undrade vad som skulle hända, när nu klubbarna, med olika traditioner och olika syn på mötesteknik, skulle samlas och fatta de avgörande besluten om svensk fäktnings framtid. Det är ju ingen hemlighet, och det är inget skryt, att jag är en av svensk idrotts mest rutinerade mötesordföranden. Det är främst den tolvåriga tiden som riksidrottsstyrelseledamot som spökar, då jag ofta var mötesordförande hos ett antal specialförbund. Det sitter i väggarna brukade jag säga, när jag försökte beskriva vad som skulle hända på t.ex. bowlingens, motorcykelns, handbollens eller bandyns årsmöten, för övrigt fyra förbund som gett mej fantastiska och glada minnen. I deras väggar sitter endast goda saker. Men hur skulle det bli hos oss? Det började bra. Av röstlängdens 63 röster fanns 42 närvarande. De flesta aktiva klubbar hade sänt delegater. Men visst saknade jag några, som jag har goda erfarenheter av. Var fanns Ystad, A6 i Jönköping, Malmö FK och Ljungby, för att nämna fyra klubbar med tradition och sprudlande aktivitet? Och hur står det till i Uppsala och Västerås, som inte hade lämnat redovisning av sina medlemmar, och därför inte kunde vara representerade vid årsmötet? Om de, och några andra klubbar, hade lämnat sina redovisningar, hade vi slagit ett fantastiskt medlemsrekord. Vi diskuterade stort och smått både under förmiddagens föreningskonferens och under eftermiddagens förbundsmöte. Man skall inte vifta bort långa diskussioner om tävlingsbestämmelser som skitfrågor. Det är de detaljerna som engagerar, och som ytterst bestämmer hur fäktningen skall utvecklas som idrott. Det var kunniga och erfarna ledare som föreningar och SDF hade skickat till förbundsmötet. Det ökar kraven på styrelsen. Vårt jobb kommer att bli bättre. Och våra redovisningar inför framtida förbundsmöten kommer att skärpas ytterligare. Det som framför allt gladde mej var den positiva attityden. Det var en varm stämning. Det var glädje och engagemang, som stod i skarp kontrast till myterna om svensk fäktnings företrädare. I ett kort pass på förmiddagen hade jag under rubriken Svensk fäktnings starka och svaga sidor berättat om det jag fick lära mej, när jag valdes till ordförande för två år sedan. Ingen i klubbarna accepterade förbundsledningen, och många personintriger förlamade svensk fäktning, berättade man. Om detta får vi nog säga, att det möjligen var något som var, inte något som är. Jag fick också höra om bristerna på vikänsla och gemensamt ansvar i styrelsen. Vi kände i styrelsen ett starkt förtroende för det vi försöker bygga upp. Vi är ett fint arbetslag. Förbundsmötet var inget solonummer av ordföranden. Styrelsen är ett starkt kollektiv. Det goda humöret, inte intrigerna, präglade förhandlingarna. I en paus skojade jag med Sydsvenska fäktförbundets kunnige ordförande Ulf Wikström, som sa till mej, när jag såg litet grinig ut i en paus (det var nog förkylningen), att ingen är arg på dej. Vi blev snabbt överens om att ingen var förbannad på någon, vilket enligt kritikerna tydligen är något unikt i svensk fäktning. Jag köper inte riktigt den här bilden av bråk och kiv. Vi har genom att bredda demokratin och ge klubbarna inflytande över verksamheten skapat korta beslutsvägar och gjort det lätt att gå vidare med bygget av svensk fäktning. Första gången vi prövades tillsammans hade vi ett fint möte. Jag är glad och faktiskt riktigt stolt, för svensk fäktnings skull. Det känns som vi är på rätt väg, om någon möjligen trodde något annat. Lars Liljegren