SOK- årsmöte i försoningens tecken - Svensk Fäktning

SOK- årsmöte i försoningens tecken

Ty så fredligt var det ändå, att ingen ville överraska den andre. Krig skulle starta på bestämda tider. Bland det första man brukade göra, när man träffades, var att fråga om kriget var behörigt utlyst, som det hette.

Nu kurade de på var sin sida om gränsen, slipade vapnen, sov, åt och drack och bad till Gud att de skulle komma levande ur striden.

Men så hände något. På torsdagskvällen meddelade den ene generalen, att han inte hade lust att gå ut i kriget. Det finns vettigare saker än krig att syssla med, sa han.

Men så träffades de i alla fall på tisdagskvällen. Åt och drack och hade trevligt. Och under några timmar samlades alla i samma sal, pratade med varandra, inte om varandra. Och när de gick därifrån var det många som undrade vad det var man hade bråkat om. Så mycket gemensamt det fanns att glädjas åt. Och tänk så stark man kunde bli tillsammans, om man höll ihop, mot fiender långt bortom haven, sådana som man krigade mot vartannat år, ibland på sommaren och ibland på vintern.

Och nu blev det, som Hans von Uthmann, generalen som inte ville kriga, ville. En diskussion om sakfrågor.

Den viktigaste, som har dominerat diskussionen, var om det skulle vara tillåtet att vara styrelseledamot i SOK och samtidigt vara anställd. Stefan Lindebergs “dubbla roller” har inte varit bra och fått pågå alltför länge. Nu har han själv ändrat på det, och det var egentligen inte så mycket att bråka om längre. De s.k. bollförbunden hade skrivit en motion om saken, som rimligen nästan alla på mötet stod bakom. Sådant får ju inte existera på någon annan plats i svenskt idrottsliv. Att Stefan sedan inte har varit formellt anställd är en helt annan historia.

Styrelsen föreslog i sitt första utskick till ombuden, att motionen borde avslås, därför att man inte ville ha en tolkningsstrid om vem som kan kallas anställd.

Vår tidigare vice ordförande i Svenska Fäktförbundet, Per Palmström, var styrelsens föredragande. Han hade lyssnat på stämningarna och tog initiativ till en ny skrivning från styrelsen. Där slogs fast, att ordförande och styrelseledamöter inte får vara anställda. Däremot bör styrelsen få möjlighet att ersätta ordföranden och andra styrelseledamöter för särkskilda uppdrag. Nu får Stefan arvode för att jaga sponsorer. Det gör han alldeles utmärkt. Vi har nu nått upp till den fantastiska summan 80 miljoner per år.

Det blev bred enighet om detta, efter så mycket diskussion innan. Den som, vid sidan av Per Palmström, bidrog mest till försoningen var Tennisförbundets ordförande, en av motionärerna, Stefan Dahlbo, som förklarade sig nöjd med styrelsens nya syn. Därmed var dagordningen för kvällen antagen. Det skulle vara fred och försoning, inte krig och skitprat.

Så fortsatte det. Ishockeyförbundet hade motionerat om att det inte skulle vara tillåtet för anställda i de olympiska förbunden att vara med i SOK:s styrelse. Christer Englund, ishockeyns ordförande, talade om det som en princip. Och det var det säkert för Christer. Men om motionen hade gått igenom, hade det just nu drabbat simningens generalsekreterare Bengt Jönsson, som vi själva hade nominerat till styrelsen.

Med honom i styrelsen får ju SOK ögon och öron och även en röst vid t.ex. RF-samlingar med generalsekreterarna. Tänk så bra det hade varit med Bengt i styrelsen för ett antal år sedan, då idrottens chefstjänstemän kom hem från en RF-konferens och hade fått reda på att nu hade minsann Riksidrottsstyrelsen bestämt, att RF och SOK borde slås samman, eller att SOK borde läggas ned, för att beskriva det formellt korrekt. En generalsekreterare ser ju också dagligen exempel på hur t.ex. samarbetet mellan RF och SOK kan fungera bättre eller hur SOK:s egen kommunikation kan förbättras. Sådana konkreta erfarenheter är bra att ha i styrelsen. Det blev inte mycket till diskussion. Christer Englund kom aldrig över blå linjen. Och Bengt omvaldes lite senare på kvällen.

Under rubriken “Genomgång av verksamhetsplan och budget” kom den stora och viktiga överraskningen. Vi (ja, jag skriver så, då vi ju är medlemmar i SOK) ska nu starta en utmanarsatsning som ett steg i visionen, att Sverige ska vara med att slåss om 20 medaljer på sommar- och vinter-OS 2020 och 2022.

Syftet med satsningen är att få fler svenska idrottsungdomar att nå nivån för att komma in i Topp- och talangprogrammet. Totalt satsar SOK 30 miljoner på projektet fram till och med 2016. Varje idrott få upp till 200.000 kr under första året för att fullfölja sina satsningar. Kommande år kan stödet utökas ytterligare.

Valen blev utan dramatik.

Stefan Lindeberg omvaldes för en fyraårsperiod, nominerad av bl.a. Svenska Fäktförbundet.

Helena Lingham, curlingtjej från det berömda “lag Norberg”, är valberedningens ordförande. Hennes pläderingar är lysande, och hennes valberedning hade gjort ett lysande arbete. Hon skulle kunna försörja sig som “valberedningskonsult”.

De hon föreslog valdes. Och därmed valde vi om Bengt Jönsson, simning, Mervi Karttunen, badminton, och vår egen Per Palmström för en fyraårsperiod. Alla nominerade av Svenska Fäktförbundet.

Ny i styrelsen, efter skridskolegenden Tomas Gustafson, blev Katarina Henriksson, Svenska Konståkningsförbundets ordförande. Hon är en utmärkt person med en gedigen civil och idrottslig meritlista.

Bland de nominerade, som ingen föreslog vid mötet, fanns t.ex. ishockeylegenden Jonas Bergqvist och Birgitta Ljung, för närvarande RS-ledamot, tf generalsekreterare i RF och med ett förflutet inom golfen.

Nu återstår arbetet med att svetsa samman SOK-styrelsen efter en tämligen inflammerad tid. Hans von Uthmann och Jerker Löfgren, tidigare skidor och Riksidrottsstyrelsen, har hamnat på kollisionskurs med övriga styrelsen i några principfrågor. De har reserverat sig vid flera tillfällen, och det är väl inget att gnälla om egentligen. Nu måste sådant vara glömt. Det är dags att stoppa ned reservationerna i samma säck som vapnen, som inte behövde användas.

Vid årsmötet tackade vi också av två hängivna och hårt arbetande idrottsledare, Björn Rosengren från boxningen och “Lelle” Pettersson från mångkampen. De röstades bort till förmån för Hans och Jerker vid årsmötet för två år sedan. Det gäller nu för Jerker och Hans att visa att de är värdiga efterträdare, och att de vill arbeta tillsammans med de andra i fredens och utvecklingens tecken.