Göran, Du kom som en stormvind från norr med värja, mask, FNL- och Maomärke på fäktdräkten. En och annan höjde ett ögonbryn. Här i Stockholm, där vi har lite svårt med hur det ser ut norr om Dalälven, fick Du tidigt smeknamnet “Lappen”. Några av oss vet att Umeå inte vare sig ligger eller låg i Lappland.
Så här 40 år efteråt berättar Göran, att FNL-märket och Maomärket också var till för att reta upp motståndarna och få dem ur balans. Det måste ha lyckats alldeles förträffligt. Göran vann de flesta matcherna. Men jag tror också att märkena visade att Göran tog ställning, hade integritet och var intresserad också av det som hände utanför pister och fäktlokaler. Det måste ha varit hårt Göran. Mycket kan man anklaga Svenska Fäktförbundet för men knappast för vänsterextremism.
Det var i Djurgården det både började och slutade. Bela Rerrich, legenden, blev fäkttränaren och faktiskt också extrapappan, har Göran berättat. Göran har fört historierna om Bela vidare, så vi alla har fått del av de glada och ibland helt galna upptågen.
Fäktkarriären var lysande. Bland mängder av priser är naturligtvis lagguldet från Montreal det som lyser klarast. Inget överträffar ett OS-guld. Göran var en “legendarisk lagfäktare”, som någon uttryckte sig häromveckan.
Den största triumfen fick Du inte delta i – prisceremonin i Montreal. Du sträckte Dig illa i den första matchen, förlorade faktiskt också medvetandet. Med ambulans togs Du till sjukhus, medan Dina kamrater som musketörerna fortsatte och vann. “En för alla – alla för en” hade blivit Din signatur, om talesättet inte redan hade uppfunnits av Alexander Dumas. Få har som Du levt upp till det. Hade Du spelat fotboll eller handboll hade Du symboliserat ordet “lagspelare”.
Göran hade inte bara vinnarskalle, utan också läshuvud, som man ibland säger i Norrland. Han tog examen på GIH och lade därmed grunden till sin enastående ledarkarriär. Han kombinerade teori och praktik som nästan ingen annan. Och han både ville och kunde kombinera sin utbildning med idrotten där han hade både sin hjärna och sitt hjärta. Det är lätt att glömma bort i dessa den s.k. idrottsbyråkratins korridorer, att Göran tränade många duktiga fäktare med Peter Vanky och Helena Elinder som de mest lysande.
1986 – för 27 år sedan – anställdes Du som generalsekreterare på Svenska Fäktförbundet. Sedan har Du haft många titlar, beroende på hur vi har organiserat oss och vad Du har önskat. Du har också varit förbundskapten, sportchef och utbildnings- och organisationschef. I tidningen Fäktning från 1986 kan vi läsa följande:
“På möte den 28 september har SvFF:s styrelse beslutat anställa Göran Flodström som generalsekreterare på heltid”.
Kaxigheten hos den nye generalsekreteraren ökade i snabb takt. Han hade ju redan blivit adjungerad till styrelsen och till samtliga utskott strax före jul, kunde vi också läsa. Då var det dags, tyckte han, att skriva en ledare i tidningen Fäktning med rubriken “En skuta på irrande färd.”
Ledaren handlade om den s.k. målplanen som skulle gå ut på remiss till föreningarna. Så här skrev han bl.a.
“SvFF är att likna vid en skuta som under ett antal år befunnit sig på en irrande färd. Än har den styrt hit, än dit, beroende på var havet varit lugnast. Det är dags för besättningen att bestämma sig vart man ska och hur man ska ta sig dit, innan skutan ruttnar bort och sakta sjunker till botten. Prioriterade aktiviteter måste ges plats. Några kommer att bli trampade på tårna, vissa till och med överkörda, men ingen kommer att bli slängd överbord.”
Våra försök att få igång vår debatt om “Fäktningen inför framtiden” framstår som tama jämfört med Görans klarspråk. Under rubriken “Kansliet” kunde vi läsa några nummer senare:
“Kansliets öppethållande den senaste tiden har varit lite oregelbundet och man vill nu förklara orsaken. GS Göran Flodström var ledare till Universiaden. Samtidigt insjuknade Monica Gårdström och så hennes tre familjemedlemmar i tur och ordning. Och sedan fick Monica en följdsjukdom, som gjorde henne halvt blind. Detta samtidigt som GS gick på en sen semester. Men nu hoppas man att allt ska ordna upp sig., Detta som information till alla klaganden.”
Monica och Göran blev det tandempar, som med värme, kamratskap och stor respekt för varandra såg till att svensk fäktning fungerade, när ordföranden och styrelseledamöter kom och gick. Du har sett många ordföranden komma och gå sedan 1986. Sven Thofelt, Karl-Erik Strand, Lennart Ahlgren, Åke Sagrén och så jag sedan 2001. Med samma ängels tålamod har Du också lotsat in många i fäktningen, några av oss hade ju inte ens varit med. Jag minns vårt första möte i den relation vi har haft sedan 2001, när jag valdes
Du berättade att Din och Monicas viktigaste uppgift var att vara ett stöd för oss förtroendevalda, hjälpa oss att klara jobbet helt enkelt. Och det har Du verkligen gjort. Med en ängels tålamod har Du svarat på frågorna vi har ställt. Och vilka svar sedan. Du har också haft en förunderlig förmåga att förutse framtiden. En gång vid en av mina första ungdomstävlingar såg vi tillsammans en lång lite tanig tjej i de nedre tonåren fäkta. “Samuelsson” stod det på ryggen. Jag frågade vem hon var, Du svarade och lade till. “Hon kommer att gå längre än de allra flesta”. Och så blev det ju. Emmas karriär har ju förhoppningsvis ännu inte nått sin höjdpunkt. Så kunde Du ge en prognos för Emma, samtidigt som Du i alla sammanhang försöker berätta att det är näst intill omöjligt att förutspå vilka fjortonåringar som ska lyckas nå de olympiska prispallarna. Det är därför Du alltid pläderar för att vår verksamhet måste vara så beskaffad, att barn och ungdomar trivs och vill vara kvar långt upp i åldrarna.
Här på Fäktförbundet har Du gjort enastående insatser. Och Du har ju också talanger som vi har kunnat få en skymt av ibland. Fantastisk kock, säger någon. En underbar dansör, berättade Sophie Haarlem vid vårt senaste styrelsemöte. Det är lite vemodigt, eller för att vara ärlig, rent ut sagt sorgligt att säga tack och farväl till Dig. Men det vemodet mildras av att skälen är så uppenbara, och att vi alla verkligen unnar Dig ett annorlunda liv just nu. Hälsan, längtan till hembygden och kärleken till Ann-Katrin får Dig nu att vilja sluta, sälja lägenheten i Nacka och rota Dig riktigt på Holmön. Till många anställda i andra organisationer, där jag har varit ordförande, har jag sagt, när de har pressats av krav och verklighet, att det finns viktigare saker än idrott, t.ex. just hälsan och kärleken. Om detta har vi pratat mycket. Det är ingen hemlighet att Du under senare år har haft några jobbiga sjukdomsperioder. Det är heller ingen hemlighet att det varma och goda hjärtat klappar lugnare på Holmön än i Nacka eller Idrottens Hus. Den 3 maj 2010 gifte Du Dig med Din Ann-Katrin. Ni såg strålande glada ut på bröllopsfotot, Du i mörk kostym och slips, Ann-Katrin i vit klänning, utanför Waxholms rådhus.
Jag letade efter FNL- och Maomärken på kostymen, men såg dem inte. Kanske hade Du dem på insidan, nära hjärtat, för Dina värderingar har Du kvar, även om de inte nu tar sig samma uttryck. Hjärtat sitter fortfarande till vänster, om än lite längre in i kroppen än när stormvinden sökte sig ned från Umeå. I Vietnam blev det som Du och tusentals andra av oss hoppades. Skulle Du idag välja en husgud tror jag inte att det skulle bli Mao. På många sätt har Du hittills gått helt oförstörd genom livet. Integriteten, värderingarna, värmen och det glada skrattet har inte förändrats. Det har många gånger spillt över på oss andra. På vår hemsida den där dagen i maj för tre år sedan kunde Du se, och jag hoppas också känna, den innerliga kärlek som då strömmade genom koppartrådar och rymd tillbaka till kommentarsfältet. Mängder av kommentarer slogs om en plats bland de första.
“Mina varmaste och hjärtligaste gratulationer. Trodde aldrig jag skulle få se Göran i slips och kostym”, skrev Henning. Kalmar Fäktklubb fyllde i: “Göran har ju kammat sig också!” Någon skrev kort, kärnfullt och norrländskt: “Grattis Lappen!”
Och nu säger vi alla:
“Tack Göran för en lysande insats för svensk fäktning så här långt. Och lycka till i hembygden med både hälsan och kärleken!”