Förra året var jag i Cabriès på träningsläger. Det var tidigt i december, och knappt hade jag hunnit vänja mig vid den trevliga atmosfären, det icke-svenska decembervädret och det lugna arbetstempot förrän jag stötte på en kinesisk tolk. Det visade sig att hon pratade flytande svenska och bodde i Alingsås. I Cabriès befann hon sig just på tolkande uppdrag, åt en kinesisk skola från Nankin.
Flera månader senare fick vi ett samtal från just henne till klubben. Samma kinesiska skola ville åka till Sverige för att träna och tävla. I Cabriès hade det varit florettfäktare. Nu var det värjfäktarnas tur att åka. Naturligtvis bjöd vi in dem att träna hos oss i Göteborg, och det visade sig vara datummässigt bäst för dem att tävla i Örebro. Därav det kinesiska deltagandet i helgens tävlingar. Om nu någon undrade.
—-
I Manchester var det ECC i september. Det roligaste här var bredden på den svenska truppen. Vi var en stor och också ganska ung trupp på plats. Många lärde sig mycket. Då jag varit med ett par säsonger nu tycker jag det är väldigt inspirerande att se hur de yngsta fäktarna vågar ta för sig. Det kanske inte går vägen så många gånger – men det mod, det självförtroende och den hunger de visar upp var väldigt få förunnade för bara några år sedan. Motståndet var i detta avseende ganska lagom.
Britterna ordnar effektiva och ganska trevliga tävlingar. Tyvärr var mottagandet på flygplatsen kl 05:00 på söndag morgon lite mindre tillmötesgående. Lärdom: På de brittiska öarna gillar man att rida på paragrafer, och KLM tar nuförtiden betalt för att checka in väskor. KLM har alltså blivit Ryan Air, fast dyrt då…
—-
Till Budapest (ECC damflorett) flög jag Lufthansa. Ett betydligt mer fäktväskevänligt flygbolag. Ester Schreiber slutade på tredjeplats, och naturligtvis är det en nöjd coach som skriver dessa rader. Det var den hittills bästa placeringen för henne. Startfältet innehöll, förutom Ryssland och Japan, så gott som alla de bästa tjejerna.
Tävlingssystemet på ECC är intressant. Om det går bra, får man nämligen fäkta otroligt mycket. I Esters fall innebar det i Budapest åtta DE-matcher om jag räknar rätt. Undantaget matchen i 128-tablån var det ganska jobbiga matcher allihop. Och några tio minuters vila mellan varje match är det liksom inte lönt att tala om i en grådassig idrottshall i Angyalföld. Det är här den fysiska aspekten blir så viktig.
Som svensk är det svårt att förbereda sig optimalt. Oavsett om du fäktar värja eller florett hittar du inte tävlingar på hemmaplan som erbjuder så mycket matcher, av så stor betydelse, med så stor intensitet. Du måste sköta din fysiska träning. Du måste kunna äta bra under en tävlingsdag. Du måste uppskatta situationen väl på tävlingsdagen. Att få fäkta alla dessa matcher är nämligen guld värt.
Just i fallet Ester och Budapest blev de fysiska bristerna ganska klara. Förlusten mot amerikanskan i semifinalen var absolut inte en förlust mot dagens bästa motståndare. Snarare en förlust mot en tjej som såg ut att väga 100 kilo muskler, utrustad med en otrolig kämpaglöd.
Kan man “leka” med tävlingssystemen på hemmaplan för att skapa fler jämna DE-matcher med intensitet? Förmodligen kan man det, men det är svårt.
Dagens inlägg blev kanske mer en rapport än en reflektion. Slarva inte med fysträningen. Må gott.
/Henrik Lundegard, fäkttränare, Göteborgs Fäktklubb