Det börjar bli förbundsmötestider. Mängder av bokstäver och siffror ska samlas ihop. Till förbundsmötet den 8 mars ska vi bl.a. presentera verksamhetsberättelse, verksamhetsplan, bokslut och årsredovisning.
I fredags eftermiddag satt jag hemma i arbetsrummet och skrev och räknade. Ju mer jag räknade, desto gladare blev jag. Och så skrek jag till min fru, som satt på övervåningen och arbetade: ”Kom får Du se något roligt!”. ”Är det någon fäktare som vunnit något?”, frågade hon. ”Nej, det är nästan viktigare än så”, svarade jag.”Det handlar om våra nyckeltal!”
Varje förbundsmöte fattar beslut om vilka ambitioner vi ska ha för framtiden. Hur många nya medlemmar kan vi få? Kan vi öka antalet licenser? Hur mycket nya aktiviteter kan komma igång? Vi kallar det nyckeltal.
Jag berättade för min fru, att någon en gång frågade ”om Liljegren endast är intresserad av siffror.” Jag svarade att jag älskar idrott, inte bara fäktning, men det finns ett samband mellan siffror som visar förbundets utveckling och positiva idrottsresultat. ”Det som mäts blir gjort”, brukade jag svara, när jag arbetade i byggföretaget NCC eller som förvaltningschef för idrott och kultur i Haninge. Och jag har fortsatt med det svaret.
Precis då, mitt i siffrorna och bokstäverna, ringde Pierre Thullberg, förbundets utomordentlige generalsekreterare. ”Har Du sett hur bra det går för Robin Kase i Heidenheim?” Pierre nästan skrek i luren. Vi som känner den lugne Pierre förstår, att då är det allvar.
Jag stängde ned siffror och bokstäver och öppnade den tyska hemsidan. Så blev jag sittande vid skrivbordet och såg en del hända på skärmen.
Robin besegrade världsnian Andreas Redli från Ungern i 64-tablån, fortsatte med schweizaren Peer Borsky i 32-tablån, utklassade polacken Tomasz Motyka med 15 – 5 och ställdes i kvartsfinalen mot Gauthier Grumier, Frankrike, etta på världsrankingen.
”Tänk så roligt att Robin gick så långt, kvartsfinal i Heidenheim är ju jättestort”, tänkte jag och var på väg att gå tillbaka till siffror och bokstäver. Och helt plötsligt hade Robin slagit Grumier med 15 – 11. Robin i semifinal i Heidenheim, kan det bli större? Ja det kan det, men inte den här gången.
Kanske blir Robin symbolen för herrvärjans marsch tillbaka till världstoppen. Miraklet i Heidenheim kan bli ett begrepp.
Jag skrev ihop ett pressmeddelande om succén och skickade ut det till media. Det blev ett stort genomslag i hela landet.
Efter det fördjupade jag mig åter i nyckeltalen. Och då ökade glädjen ytterligare.
Antalet medlemmar och licenser ökade 2014.
Flera medlemmar och förbättrade rutiner för att rapportera medlemmar i IdrottOnline medverkade till att antalet medlemmar ökade från 4 087 till 4 938, eller med imponerande 21 procent mellan 2013 och 2014. Det betyder mycket för vårt framtida stöd från RF.
Antalet licenser ökade med 6 procent på ett år och med 12 procent mellan åren 2012 och 2014. I alla årskullar har Svenska Fäktförbundet fler fäktande ungdomar 2013/2014 jämfört med 2009/2010. Det lokala aktivitetsstödet har ökat från 80 434 deltagartillfällen 2010 till 102 562 år 2013.
Glädjen i barn- och ungdomsidrotten såg jag på nära håll, när jag under lördagen fick förtroendet att dela ut priser vid S:t Erikscupen. 180 unga fäktare var med. Mängder av fäktledare och föräldrar i Stockholms Fäktförbund gör ett fantastiskt jobb.
Vår stora och gemensamma uppgift är nu att ytterligare förbättra verksamheten, så att alla de glada barnen och ungdomarna om några år också är glada och fäktande juniorer. Om detta ämne har vi pratat mycket under året. Vid förbundsmötet ska vi fatta beslut, som gör ett bra förbund ännu bättre.
Sedan kom söndagen. Då lyfte jag återigen från siffrorna och bokstäverna. Pierre ringde och sa, att det händer stora saker i Barcelona. Jag hittade rätt bland de spanska länkarna och kunde se våra tjejer slå Rumänien, förra årets europamästare, med förkrossande 45 – 33 i semifinalen.
Det var häftigt att se finalen mot Italien. Fantastiskt jämnt hela tiden. Och så var det Emma Samuelssons tur i sista matchen mot förra årets världsmästarinna Rosella Fiamingo. Vi ledde med 31 – 29, när Emma kom in. Det blev 45 – 37, och Emma och alla vi andra kunde vråla vårt sista segertjut den dagen. Sveriges damer hade vunnit sin första världscup någonsin. Jag borstade ned nagelbitarna från arbetsbordet och skrev pressmeddelandet, som berättade om miraklet i Barcelona.
Två mirakel samma helg. Inte så tokigt. Kanske kommer vi att vänja oss så småningom. Då kallas det inte längre mirakel.
Det händer mycket bra i svensk idrott. Låt oss dela glädjen både med andra och med varandra!
Lars Liljegren