Idrottsvänner!
Valberedningens ordförande gjorde nyss en lysande plädering för Björn Eriksson. Jag skriver under på varje ord.
Det är glädjen i idrotten som driver oss framåt.
Glädjen över att i 22 år ha förtroendet att hålla samman Stockholms Idrottsförbund.
Glädjen över att som 29 åring få förtroendet i Svenska Handbollförbundets styrelse.
Glädjen över att se hur Svenska Fäktförbundet utvecklas. Medan idrotten totalt minskar i deltagartillfällen med 4,5 procent under åren 2009 – 2013 ökar vi med 32 procent.
Glädjen över att få förtroendet som lagkapten i det handbollslag, Eskilstuna Högre Allmänna Läroverk, som vann skol-SM 1966.
Glädjen över att samlas med handbollsgänget 40 år senare. När vi var på väg mot de 60 slutade vi spela. Orsaken var att domaren blåste av för passivt spel när vi kontrade. Det är självinsikt.
Jag kände också stor glädje, när ett antal goda vänner i samband med Idrottsforum i Gävle i höstas frågade om de fick nominera mej till ordförande i RF och SISU.
De var alla s.k. små förbund, som trodde att jag, precis som i Stockholm, skulle kunna hålla samman den här familjen på ett sådant sätt, att alla skulle känna sig både sedda och uppskattade. Där ingen med en fnysning, jag har hört det även den här helgen, eller axelryckning talade om små förbund.
Glädjen för mej ökade också, när jag i fredags kväll såg att vi endast hade två kandidater till ordförandeposten.
Medan massmedia har talat om maktkamp och strid har Björn och jag skrattat och talat med varandra som de goda vänner vi är.
Björn, Du har en erfarenhet och kompetens som behövs just nu. Du har förstått de mindre förbundens bekymmer t.ex. med spel och lotterier. Du är förankrad också i OS-kretsen. Det är näst intill nödvändigt för en RF-ordförande.
Du har självförtroende nog för att förstå att ett annat ord för kritik är omsorg, omsorg om den samlade idrottsrörelsens framtid. Du vet att sammanhållning måste vårdas.
Allt har inte varit roligt i idrotten. Det har inte varit roligt att får reda på att man inte platsar i ett lag. Valberedningens ordförandes besked om mej till pressen kan bli en klassiker – en milstolpe i bristen på inlevelse och omdöme.
Om vår handbollslagledare hade gjort samma sak, hade han fått det hett om öronen. Fäktare brukar hälsa dem som bär sig oförskämt åt, utan att offentligt be om ursäkt, välkomna med sekonder i gryningen. *)
Hasse Hellquist, jag avstår från det.
Men nu kan jag berätta en hemlighet, som goda vänner känner till. Om Du hade frågat mej om också jag hade velat vara med i RS hade jag svarat nej. Men då hade Du försökt bygga broar – inte försöka riva och knäcka broar, och kanske också människor.
Jag önskar nu alla de käcka gossar som ursprungligen var ordförandekandidater lycka till i Riksidrottsstyrelsen. Det är viktigt och roligt. Jag var ju själv med i 12 år.
Utanför lämnades Lennarth Pettersson, flyggeneral, mångkampsordförande och OS-medaljör.
Det är ingen hemlighet att Lennarth föredrar skjutvallen, terrängspåret, fäktlokalen och katapultstolen i JAS Gripen framför talarstolen och pennfäktningen. Kanske låg det honom i fatet?
De valberedningar som gör det valet måste naturligtvis också ha höga tankar om sin egen kompetens.
Björn, jag vill skicka med några vädjanden.
Gör vad Du kan för att bredda de mindre förbundens inflytande. Det finns, vilket Du vet, 60 SF utanför de 10 största. Det gäller
-Framtida styrelser
-Framtida valberedningar
Det retar naturligtvis extra, när samma stora SF har representation både i styrelsen och i valberedningen. 60 SF står helt utanför.
Tack alla som har arbetat så hårt för att få mej vald, framför allt Lasse Henriksen, Ana, Bosse, Cenneth, Henrik, Empa och Lelle Pettersson.
Tack alla ni som har kommit och sagt att ni ska lägga rösten på mej. Det skedde senast vid frukosten. Jag hoppas att ni inte nu blir besvikna.
Jag hoppas att alla förbund från och med idag ska arbeta för att skapa den vänskap mellan varandra som Björn och jag redan har.
Till sist vill jag, till dej Björn, dela med mej av den vision vi hade i Stockholms Idrottsförbund vid sekelskiftet:
”I våra drömmars stad känner alla människor sig verkligen hemma, oavsett om födelseorten är Stockholm eller Santiago, Danderyd eller Delhi, Botkyrka eller Belgrad, Huddinge eller Helsingfors.
I våra drömmars stad är idrottsrörelsen en stark, varm och för alla öppen folkrörelse. Genom utbredningen och kraften i vår rörelse sprider sig också värmen till alla i samhället utanför.”
Det här med värme handlar också om hur vi uppträder mot varandra.
Jag vädjar till RF-och SISU-stämmorna att enhälligt välja Björn Eriksson till ordförande.
*) Hans Hellquist bad senare offentligt om ursäkt inför stämman. Det blir alltså ingen duell i Lilljansskogen.