Så här skrev vi på förstasidan till verksamhetsberättelsen för 2014:
”Ungdoms-OS arrangerades den 16-28 augusti 2014 i Nanjing, Kina. Den svenska truppen vann åtta medaljer. Av dessa kom tre från svensk fäktning. Linus Islas Flygare vann silver och Åsa Linde brons individuellt. Som deltagare i det mixade europeiska laget vann de sedan också en bronsmedalj. Stor framgång för svensk fäktning.”
Det var med stora förväntningar och med stor glädje jag i söndags åkte till Vasalundshallen och junior-SM, som arrangerades av En Garde Fäktförening Solna.
Även mitt livspussel måste fungera, så det blev endast ett besök på söndagen, och jag hade inte heller möjlighet att vara med vid prisutdelningen. Till många goda vänner, som ibland har arbete och barn som med all rätt ska ha sin del av tiden, brukar jag säga, att ”det finns viktigare saker än fäktning”. Ibland försöker jag även själv att leva efter det rådet.
Men lördagen kände jag inte att jag missade. Till min oförställda förvåning och glädje kunde jag på söndagens morgon, innan jag åkte, se alla resultaten och dessutom se intervjuer över nätet med bl.a. alla de individuella segrarna.
En Garde lyfte därmed en juniortävling till en ny nivå. Och i de samtal jag hade under söndagen med många, var naturligtvis betyget till arrangörerna minst 12 på en tiogradig skala. Tack En Garde i Solna!
Egentligen var det ingen överraskning för mig. Jag har haft möjlighet att se utvecklingen i En Garde på nära håll. Från ingenting har föreningen på några år blivit den tredje största i landet, när det gäller lokalt aktivitetsstöd. Och tillsammans med Solna kommun har de redan startat ett fäktgymnasium.
Föreningen har så här långt endast engagerat sig i floretten, ett vapen som har fått alltfler utövare. När vi tittar på svensk fäktnings tillväxt, ser vi att florettklubbarna har gett ett mycket viktigt bidrag under de senare åren.
Vid Svenska Fäktförbundets verksamhetskonferens 2015 fick ordföranden Henrik Rundquist berätta om föreningens enastående utveckling, både när det gäller bredden och den elitbetonade verksamheten. Nu har Carola Bladin tagit över Henriks roll. Tillsammans hade de mobiliserat en mängd funktionärer, allt ifrån sekretariatet till smörgåsförsäljningen. ”Jag är bara fäktförälder”, sa någon jag talade med. ”Det är Du och alla andra fäktföräldrar som bär upp svensk fäktning”, svarade jag som vanligt.
Hur gick det då?
I herrvärjan vann Jacob Stymne, Djurgården, över Linus Islas-Flygare från Uppsala med 15 – 13 efter en spännande match. Det brukar han inte göra, när de möts. Jacob blev också bäste svensk i SAF-pokalen för några veckor sedan.
Elvira Mårtensson, FFF, tog hem damklassen efter segrar över Åsa Linde, Kungsbacka, i semifinalen och över Natalie Wramner, Gotland, i finalen. Här saknade vi Ebba Karlsson, Gotland, som kom sjua vid junior-EM 2015 men som nu studerar i Barcelona.
Ester Schreiber, Göteborg, vann damfloretten efter finalseger över Linn Löfmark, Chapman i Karlskrona, och Josef Rizell, Göteborg, slog Martin Poppel, EGF Solna, i herrarnas florettfinal.
Ester kom femma vid senaste EM för juniorer i Novi Sad och svarade därmed för den bästa svenska insatsen. Ett symboliskt viktigt resultat för svensk florett.
I damernas lagvärja vann FFF över Djurgården i finalen, medan Uppsala slog Djurgården i herrfinalen.
Göteborg tog hem segern i herrfloretten genom seger över Kalmar i finalen. Och Göteborg vann också damflorettens lagtävling, där tyvärr endast Göteborg och EGF Solna deltog med några lag.
Junior-SM visar, att det finns många fäktare som är på väg. Vi har en bredare juniortopp än många tror. Det är många som kan vinna, inte endast några få. Det är för de här unga fäktarna som vi ska försöka göra verklighet av formuleringarna i vårt program ”Fäktningen inför framtiden”:
”Förbundets viktigaste uppgift är att i kontinuerlig dialog med föreningarna ytterligare utveckla de allra bästa fäktarna genom att erbjuda ett kvalificerat program för bl.a. läger, utbildning och tävling.
En landslagskultur skapas genom att lyfta fram landslag i alla klasser från och med kadettåldern. Dessa landslag ska delta på internationella mästerskap, även om begränsade resurser gör att deltagarna själva i många fall får bekosta deltagandet”.
Det är ingen hemlighet att vi nu startar en diskussion om den framtida landslagsverksamheten, både om innehållet och om organisationen. Det gör vi ungefär vart fjärde år, när vi ser resultatet av OS-satsningarna. Ännu vet vi inte hur det går för Emma till slut. Men samtalet har vi börjat.
Vi kan göra en bra verksamhet ännu bättre.
Hur följer vi upp, i klubbar och förbund, att fäktarna tränar och utvecklas åt rätt håll? Träningsdagböcker och tester vid våra gemensamma läger blir självklara inslag, antar jag. Så är det inte idag.
Hur skapar vi en gemensam landslagskultur för floretten och värjan, där vi håller ihop ännu bättre, tipsar varandra och svetsas samman vid gemensamma läger? Ett klimat där vi sporrar både unga och äldre fäktare att, oavsett vapenslag, göra de insatser som beskrivs så här i programmet ”Fäktningen inför framtiden”:
”Ytterst handlar en framgångsrik landslagsverksamhet om ambition hos fäktare, tränare och ledare. Det handlar om glöd, passion och ibland också försakelser. Fler måste våga drömma om ett OS-guld och förstå vägen dit”.
Den vägen ska vara möjlig att förstå för alla de juniorer som deltog i helgens junior-SM. Att sedan inte alla väljer att försöka vandra just den vägen är en helt annan historia.