Jag saknade ju inte arbetsuppgifter. Fem barn, varav fyra döttrar i åldern åtta till sexton år hemma, och min duktiga och hårt arbetande fru Suzanne. Chefsposition på NCC och dessutom ordförande i Stockholms Idrottsförbund sedan 1985.
Jag kände mej väldigt hedrad. Jag berättade för Pierre, att jag ju inget kunde om fäktning. Han tröstade mej med att det fanns andra i förbundet som kunde detta. Det var inte en fäktare man letade efter utan någon som skulle kunna ge lite impulser utifrån. Pierres och mina vägar skulle korsas många gånger till.
Jag behövde inte tänka så länge. Det kändes väldigt stimulerande att få frågan. Jag var uppvuxen i ett idrottsintresserat arbetarhem i Eskilstuna, där mina idrotter var fotboll, bandy och handboll. Därför kändes det extra spännande. Listan över ordföranden i förbundet sedan 1904 hade stora likheter med adelskalendern och försvarets rulla, avsnittet högre officerare.
Min egen erfarenhet av fäktledare var mycket god. Som RS-ledamot hade jag varit ordförande på något årsmöte med förbundet. Och i Stockholm hade jag mött bl.a. Claes Rehbinder och Henning Österberg, som båda var ordförande i Stockholms Fäktförbund.
I brist på egna erfarenheter av fäktning fick jag söka mej till litteraturen för att kunna ge konkreta bilder. Jag citerade bl.a. Jan Guillous beskrivning av hur den unge Arn Magnusson tog sina första steg på fäktkonstens väg för att senare bli den skicklige tempelriddaren, som stred i det Heliga landet och därefter kom tillbaka till hemlandet och sin barndoms kärlek.
”Flit och disciplin. Renlighet och bön. Rörlighet, rörlighet, rörlighet och flit. Alla dessa regler följde Arn med samma lätthet som han följde regler om att lyda och att älska alla bröderna.”
Vilken fantastisk utmaning att få bli ordförande i detta förbund, ansvarig för en olympisk idrott med så klassiska traditioner. ”De tre musketörerna sparkade inte boll”, kunde jag, inte utan stolthet, säga till de fotbollsvänner som frågade varför jag hoppade på ett så för mej främmande uppdrag. Inte anade jag väl då, att jag skulle fortsätta i 16 år och därmed bli den ordförande som har haft förtroendet näst längst tid sedan starten 1904. Endast legenden Sven Thofelt slår mej med två år (1968 – 1986).
Tack för att jag fick förtroendet! Jag fick chansen att komma in i en ny idrottsvärld, känna glädje och värme och få kamrater för livet. De kanslianställda då, Monica Gårdström och Göran Flodström, gjorde allt för att vi skulle fungera bra tillsammans. Och det gjorde vi.
Men, utan att någon skall känna sig påhoppad. Det fanns en hel del att göra för den som ville utveckla ett förbund, så att alla föreningar och ledare skulle få samma mål och en samsyn om hur vi skulle nå dit. Vi startade därför det första programarbetet med ”Fäktningen inför framtiden”, som vi antog vid förbundsmötet 2004 efter bred remissverksamhet och fin dialog med föreningarna. Och så har det fortsatt. Revideringar efter remisser både 2008, 2014 och 2015. Och här ser vi resultatet.
| Nyckeltal | 2008 | 2015 | |
| Antal föreningar | 43 | 51 | |
| Antal medlemmar | 4 300 | 5 361 | |
| Antal licenser | 851 | 870 | |
|
Lokalt aktivitetsstöd, antalet deltagartillfällen Lokalt aktivitetsstöd, antalet sammankomster (7 – 20 år) | 80049 10014 | 104878 11 232 | |
| Studietimmar i SISU-regi | 346 | 2 795 | |
Aktiva styrelseledamöter och ett bra kansli har i en fin dialog med föreningarna gjort svensk fäktning organisatoriskt mycket starkare under de år jag har fått vara med. Så här beskrev vi svensk idrotts och vår utveckling av det lokala aktivitetsstödet i verksamhetsberättelsen för 2015:
”Om Svenska Fäktförbundets ökning hade varit svensk idrotts, skulle antalet aktivitetstillfällen ha varit 72 miljoner istället för 52 miljoner år 2013.”
Förklaringarna till framgångarna är flera. Den första är det initiativ jag tog för att förändra stadgarna 2003, så att föreningarna fick rösträtt vid årsmötet. Därigenom fick vi en direkt dialog mellan föreningar och styrelse. Och vi blev också alla ansvariga för att försöka genomföra de mål som vi hade kommit överens om.
Vi fick också styrelser, som hade ambitionen att leda förbundet. Det gav tillsammans med programarbetet mindre utrymme för enskilda personer, starka och kunniga på sitt område, att driva egna privata linjer. Jag fick för egen del ta ett antal strider med kända fäktpersonligheter i början. Av detta ångrar jag inget. Det var nödvändigt för att få lite ordning och reda. Jag kan leva med att några är lite långsinta. Men herrarnas och damernas fria åkning är en gren inom konståkningen, inget som skall prägla det goda förbundet. Konflikträdsla var på den tiden ingen bra egenskap för en ordförande i Fäktförbundet.
För tre år sedan berättade jag för valberedningens ordförande, att de borde försöka leta efter min efterträdare. Inte för att jag var trött. Inte för att någon heller sagt att jag är trött och passiv. Känner fortfarande ett starkt stöd och får en outsinlig glädje och värme tillbaka. Utan helt enkelt därför att jag vill slippa det dagliga ansvar som en ordförande alltid får bära med sig. Ha mer tid till familjen. Kanske skriva lite mer och resa mer i världen med min fru Suzanne, min bästa vän och mitt livs kärlek. Få tid att träna ännu mera själv. Men på annat sätt fortsätta min 16-åriga kärlek till fäktningen. Kanske fortsätta träna fäktning. Också jag och min fru har blivit bitna på riktigt, när vi båda har blivit till åren. På min rygg kommer snart ”Låneväst” att bytas ut mot ”Liljegren”.
Vilken fantastisk möjlighet vi har i jämförelse med andra idrotter, när vi nu skall försöka behålla alla längre upp i åldrarna. ”Triangeln ska bli rektangel”, som någon så fiffigt har sammanfattat en del av RF:s nya strategi, som vi i helgen har pratat om vid ett sällsynt välarrangerat Riksidrottsforum. Också i RF-familjen finns nu glädje, harmoni och framåtanda.
Det känns nu rätt att kliva av. Jag vet genom valberedningen, att det nu finns goda kandidater som kan efterträda mej. Vi drar nu upp riktlinjerna för framtidens landslagsverksamhet, minst intill Tokyo 2020. Vi har viktiga remisser ute om mina hjärtefrågor jämlikhet, jämställdhet och ungdom. Och vi kommer att presentera viktiga förslag, bl.a. inom de områdena, vid förbundsmötet i mars.
Pierre Thullberg, vår generalsekreterare, gör ett obeskrivligt bra arbete. I ett läge när det allra mesta fungerar bra, är det dags för en ny ordförande att komma in, se och lära och tillsammans med en fin styrelse och aktiva föreningar lyfta oss ytterligare.
Till sist, eller näst sist, vill jag citera de meningar i vårt program ”Fäktningen inför framtiden” som berör mej allra mest. De handlar om vårt kärnvärde ”Jämlikhet och jämställdhet”:
”Jämställdhet och jämlikhet betyder respekt för varandra men också för varandras olikheter.
Alla ska vara välkomna att delta oberoende av kön, social ställning, ekonomiska förutsättningar, religiös trosuppfattning, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.”
Lycka till med det och allt annat! Ett bra förbund kan bli ännu bättre.
Tack till er alla för en fantastisk tid!
Lars Liljegren