”Vi vill inte medverka till att den svenska idrottsrörelsens självständighet ytterligare urholkas, att svensk idrott väljer att själv ta ett steg som alltmer förvandlar RF till ett Ämbetsverk för politiska pekpinnar.”
Ja, så kan man faktiskt läsa i det remissvar som Svenska Fäktförbundets styrelse igår skickade in till RF. Det handlar om svensk idrotts strategiarbete.
RF:s material är lättläst, på många sidor klokt, men allt detta försvinner bakom det principiella magplasket. Besvikelsen är naturligtvis stor. Både Riksidrottsstyrelsen och RF-kansliet har under senare år skapat den ledning som svensk idrott, världens starkaste folkrörelse, förtjänar. Eller som vi också skriver:
”Förslagen riskerar att rubba det välförtjänta förtroende som den nuvarande RF-ledningen har fått.”
Vilka är då förslagen, som får oss att bli så upprörda och använda ett tonläge som närmar sig 8 på Richterskalan? Så här skriver man (ja, det är faktiskt sant!):
”Som vi belönas tenderar vi att bete oss. Stora delar av fördelningen av statens stöd till idrotten styrs av nyckeltal, framtagna för att just indikera hur tillståndet är i särskilt viktiga delar av verksamheten. Dessa nyckeltal har dock en väldigt tydlig historisk koppling och speglar vad som har varit snarare än vad som komma skall. De tenderar också att mäta kvantitet snarare än kvalitet och effekt”.
Formuleringen ovan om nuvarande nyckeltal (”speglar vad som har varit snarare än vad som komma skall”) säger ju rent ut, utan omskrivningar, att styrkan i framtidens svenska idrottsrörelse inte har något direkt samband med antalet föreningar, antalet medlemmar, antalet tävlande (licenser), antalet aktivitetstillfällen och antalet utbildningstimmar. Detta är ju ett fullständigt sensationellt påstående! Blir svensk idrott starkare med färre föreningar, färre medlemmar, färre antal tävlande, färre ungdomar i breddverksamheten eller färre ledare i studier?
Med öppna (?) ögon lämnar nu någon förslag, som kan leda till, att mätbara, konkreta och tidsbestämda mål och nyckeltal, som är avgörande för svensk idrotts och svensk fäktnings styrka och framgång, ersätts av mer allmänna mål, när resurser fördelas. Siffror ska ersättas av godtycke.
Vår egen framgång visar mycket konkret hur viktigt det är att bibehålla i princip samma stöd som nu. Under tiden 2010 till 2016 har antalet föreningar ökat från 49 till 54. Antalet medlemmar har ökat från 4 324 till 5 817. Den ökade bredden visas i antalet deltagartillfällen för lokalt aktivitetsstöd, som har ökat från 80 000 till 112 000. Antalet timmar i SISU-samarbetet har ökat från 909 till 2 730. ”Det som mäts blir gjort”, har vi sagt. Och så har det blivit. Om svensk idrott hade ökat barn- och ungdomsaktiviteten som svensk fäktning skulle antalet deltagartillfällen 2015 ha varit 68 842 000 istället för 57 494 000. Svensk fäktning växer.
En anledning, det ska vi gärna erkänna, till vår oerhörda bestörtning är att vi ser, att allt fler politiker och politiska partier vill ”använda idrottsrörelsen” för att lyckas bättre med att uppnå sina egna politiska mål. Det syns bl.a. i de politiska partiernas idrottsprogram.
Vi citerar också krönikan ”Får idrottsrörelsen syssla med idrott” från december 2014 på Fäktförbundets hemsida:
”Det har blivit en ovana bland riks- och kommunalpolitiker att försöka använda idrottsrörelsen som redskap för sina egna agendor. Idrotten får extra stöd i kommunerna om föreningarna arbetar särskilt med jämställdhet, hbtq-frågor, mångfald, integration och mycket annat.
Allt oftare ställer jag frågan:”Får idrottsrörelsen syssla med idrott?”
Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson ställer ofta den frågan själv i sina anföranden. Nu kommer förslag från RF-kansliet som gör att allt fler börjar tvivla på svaret. Men vem i hela friden har tagit ansvar för att detta får skickas ut?
Glädjen över att tillsammans med andra få utveckla idrotten efter egna ambitioner gör att över 600 000 idrottsledare i Sverige lägger ned tid och kraft i det ideella ledarskapet.
Rätten att fatta egna beslut om målen och vägarna till målen är grunden för hundratusentals ideellt arbetande idrottsledares engagemang. När denna rätt hotas, hotas också det ideella engagemanget. Om idrottsrörelsens självständighet sätts på undantag, förtvinar glädjen och kraften i det ideella ledarskapet. Detta ser vi ju på nära håll t.ex. under styrelsemöten i Svenska Fäktförbundet. Vår glädje över att göra storverk är i princip omvänt proportionell mot antalet pekpinnar.
”En ökad målstyrning” genom reduceringar av det ordinarie SF-stödet, som det nu är utformat, kommer att drabba specialförbunden utomordentligt orättvist. Den som har råd behöver inte bry sig. År 2015 var RF:s ordinarie SF-stöd till Svenska Fotbollförbundet sex procent av intäkterna. För Svenska Fäktförbundets var motsvarande siffra 27 procent. Hur tänker förslagsställarna? Eller hade de endast otur, om och när någon tänkte?
”En ökad målstyrning” leder också till mängder av arbetstimmar, som istället borde användas till konkreta förbundsinsatser för att förbättra idrottens styrka. Många ansträngningar för att hitta aktuella projekt som förbundet kan söka stöd för, långa och krångliga ansökningar och försök att hitta de rätta orden, så att ansökningen skall behandlas positivt. Papper fram och tillbaka. Frågor och svar. Och ännu mera frågor. Och ännu flera svar. Detta omfattande pappersarbete riskerar att de som vill svensk idrott och svensk idrottsledning ont får argument för uttrycket ”Pappersbruket” som en beteckning på RF-kansliet. I klass med ”Ämbetsverket för politiska pekpinnar”, men inte riktigt lika roligt. Det jag har sett av kansliet under de senaste två åren gör det dessutom alltmer omotiverat att skicka blomsterbuketter med tack från svensk pappersindustri.
När förslag lämnas om ökad målstyrning och direktiv från RF till förbund och föreningar finns det anledning att berätta om hur det började. Så här skriver vi också:
”Idrottsrörelsen skapades underifrån, inte genom direktiv uppifrån.”
Jag antar att de flesta ledamöter i Riksidrottsstyrelsen är lika bestörta över förslagen om ökad målstyrning och följer det råd vi ger i remissvaret:
”Släng tokigheterna i närmaste papperskorg!”