Det har snart gått två år sedan Björn Eriksson valdes till ordförande i RF och SISU. Det skedde vid stämman i Helsingborg i maj 2015. Med risk för anklagelser om viss självupptagenhet tar jag chansen att likt Mao Zedong citera mej själv. Så här sa jag, när jag berättade att jag hoppade av min kandidatur och föredrog Björn Eriksson:
”Björn, Du har en erfarenhet och kompetens som behövs just nu. Du har förstått de mindre förbundens bekymmer t.ex. med spel och lotterier.
Björn, jag vill skicka med några vädjanden.
Gör vad Du kan för att bredda de mindre förbundens inflytande. Det finns, vilket Du vet, 60 SF utanför de 10 största. Det gäller
– Framtida styrelser
– Framtida valberedningar
Det retar naturligtvis extra, när samma stora SF har representation både i styrelsen och i valberedningen. 60 SF står helt utanför.”
Snart hoppade en god vän till mej upp i talarstolen och pläderade för att en duktig friidrottsledare skulle väljas till valberedningen. Det skedde en halvtimme efter att Svenska Friidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson hade valts till ordförande i RF.
Nu är nomineringarna inför RF-stämman i Karlstad den 19-21 maj klara. Och det finns en del att säga.
För några månader sedan tog Svenska Fotbollsförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson kontakt med mej. Två personer hade slagits av samma tanke. Vi skulle försöka göra något konstruktivt tillsammans inför RF-stämman och inför SOK:s årsmöte. Det handlade dels om några sakfrågor, dels om personfrågor. Vår tanke var, med risk för att det låter lite patetiskt, att vi skulle försöka bygga broar mellan stora och små och verkligen bidra till att vår idrottsrörelse höll samman.
Själv blev jag väldigt glad, när Karl-Erik frågade om jag ville bli nominerad av fotbollen till RF:s valberedningsordförande. Han tyckte väl, precis som de andra förbund som nominerat mej, att ”sextio förbundsår”, inklusive 12 i Riksidrottsstyrelsen, och det kontaktnät det innebär, kunde duga.
Men istället för att endast glädjas berättade jag något annat. Jag vill gärna leda RF:s valberedning, men då måste vi också hjälpas åt, så att valberedningen får en verklig tyngd. Därför ville jag att fotbollens styrelse skulle ta fram en kandidat, som vi också kunde nominera tillsammans. Det blev Annica Grälls, styrelseledamot i Svenska Fotbollsförbundet och ordförande i Elitfotboll Dam. Och som vi skrev i Fäktförbundets motivering: ”Därmed kommer det att finnas en direkt förankring i svensk idrotts i särklass största förbund.”
Därmed hade vi gjort en insats för att både ”stora och små” skulle komma med i valberedningen. Och vi konstaterade också, att flera personer i den nuvarande valberedningen inte är förankrade i specialförbundens ledningar. Endast en, avgående ordföranden Hans Hellqvist, har varit med Riksidrottsstyrelsen, den styrelse som man ska föreslå kandidater till.
Nu är det fascinerande att se vart vi kan vara på väg, om inte lekmannarevisorerna Leif Thunman och Kerstin Rosén, som skall lämna förslag tills stämmorna om valberedning, ser igenom dimmorna.
Av de förbund som har företrädare i Riksidrottsstyrelsen har följande också nominerat personer till valberedningen: Korpen, Innebandy, Ishockey, Friidrott och Gymnastik. Så tydlig hjälp för att bli återvalda tycker jag inte Tommy Ohlström (Korpen), Tomas Eriksson (Innebandy), Anita Englund (Ishockey), Björn Eriksson (Friidrott) och Anna Iwarsson (Gymnastik) behöver. De som står på omval i år (Anita, ishockey, och Björn, friidrott) har för övrigt nominerats av Fäktförbundet, tillsammans med Stefan Bessman (skidor) och Susanne Erlandsson (fotboll) som inte har företrädare i valberedningen.
För att visa upp vår önskan om en idrott, där alla känner sig hemma och företrädda, har vi nominerat följande kvalificerade idrottsledare från mindre förbund till Riksidrottsstyrelsen istället för de två som har bestämt sig för att avgå: Lena Arvidsson, ordförande i Svenska Danssportförbundet och Thomas Wesselhoff, styrelseledamot i Svenska Tyngdlyftningsförbundet.
Särskilt på hugget den här gången är Innebandy och Friidrott. De har också nominerat lekmannarevisorer, d.v.s. de två personer som lämnar förslag om valberedning.
En annan intressant iakttagelse är att endast tre personer av de 18 som har nominerats till valberedningen, inkl. ordföranden, har varit med i Riksidrottsstyrelsen.
För någon vecka sedan blev jag intervjuad av våra lekmannarevisorer. Det var ett trevligt samtal. Jag fick berätta om ett tämligen okänt uppdrag jag har. Det är att vara ordförande i den lilla grupp som lämnar förslag till valberedning vid SOK:s årsmöte.
I ett brev som vi en gång skickade ut till de olympiska specialförbunden skrev vi så här:
”Vi anser också, att viktiga meriter för valberedningsledamöter är stark förankring i OSF och ett brett kontaktnät, trovärdighet i SOK-kretsen och integritet, inte minst i förhållande till ”sitt eget” OSF.”
Nu får vi se hur det går. En viktig uppgift för en valberedningsordförande är att se till att samtalen i valberedningen inte läcker ut. Det borde vara, men har inte varit, självklart. Konflikträdsla är ingen bra egenskap. Och att inte alltid ha synpunkter på allt inom svensk idrott. Det sista är ju nästan en hälsofara för dem av oss som trivs i stormens öga.
Lars Liljegren