Tävlingsfäktning är i dag femtonstötsmatcher och inget annat. Femstötsmatcher är bara rundningsmärken och det är mycket få som inte går vidare från poulen. Att vinna en fäktmatch är en färdighet i sig och den måste man träna under verkliga förhållanden mot jämnstarka motståndare. Det gör att man ska fäkta många femtonstötsmatcher i tävling mot jämna motståndare och se till att man vinner dessa. Om man hamnar i situationer där motståndaren är totalt fäktmässigt överlägsen så tränar man inte sina vinnarkvalitéer alls.
Vad krävs för att en tävling ska vara givande och lärorik?
För att en tävling ska vara givande och lärorik så krävs det att en fäktare vinner i alla fall några femtonstötsmatcher (minst två, helst fler) i en tävling. Om detta inte inträffar så har tävlingen varken varit särskilt lärorik eller givande. Om man åker över halva Europa och åker ut i poulen så har man lärt sig att förlora men inte hur man vinner. Jag är av åsikten att man inte lär sig vinna genom att förlora. Om man åker ut i poulen så har man åkt till fel tävling. Man skulle åkt till en svagare tävling där man minst vinner några 15-stötsmatcher.
Om vi sammanställer resultaten från seniorvärldscuper under förra säsongen så kan man se att herrvärja hade totalt 28 starter och av dessa gick 17 vidare från poulen (61%) och dessa 17 fäktade 27 direkteliminationsmatcher (DE-matcher). Så 10 vunna DE-matcher på 28 starter (36%). På damvärja var det liknande resultat med 7 starter varav 4 gick vidare från poulen (57%), och av dessa 4 fäktade 8 DE-matcher. Så 4 vunna DE-matcher på 7 starter (57%). Herrflorett hade totalt 18 starter, utav dessa gick bara 4 vidare från poulen (22%). Väl i direktelimineringsstadiet förlorade herrflorettfäktarna alla matcher, 0 (noll) vunna DE-matcher på 18 starter (0%). På damflorett var det liknande resultat med 13 starter, varav 5 gick vidare från poulen (38%) och dessa 5 fäktade 6 DE-matcher. Så 1 (en) vunnen DE-match på 13 starter (8%). Egentligen så skulle jag vilja se hur många procent av starterna resulterade i två vunna matcher i DE men som alla förstår så är detta tyvärr inte ändamålsenligt. Dock presterar värjan betydligt bättre än floretten.
Här diskuterar vi seniorer, de är ofta färdigutvecklade och det är viktigt att vi har seniorfäktning för att sporra vår framtid som är juniorerna. Utan att ha undersökt data har jag en känsla av att situationen är liknande även för juniorer. Jag skulle vilja inbjuda till att räkna ut detta. Jag tittade på JWC i Udine nyligen och kunde konstatera att på 7 starter på damflorett så blev det bara en DE-match (14% med 0 vunna DE-matcher och 4 fäkterskor med 0 segrar). På herrflorett så blev det 6 DE-matcher på 12 starter (50% med 2 vunna DE-matcher). På damvärja blev det 5 DE-matcher på 9 starter (55%, med en vunnen DE) och på herrvärja blev det 17 DE-matcher på 12 starter (142%, 8 vunna DE-matcher). Data talar för sig själv.
Men vad är huvudproblemet?
Huvudproblemet är inte att det kostar en massa pengar att åka på fel tävlingar. Inte heller att det är bortkastad tid och att man kunde gjort något bättre under den tiden. Huvudproblemet är att fäktare som åker till fel tävlingar löper risken att bli desillusionerade. ”De andra är så bra så jag kommer aldrig att slå dem.” Vidare kan man hamna i det felaktiga tänkandet att man måste chansa för att slå bättre fäktare. Då ger man med säkerhet bort matchen. Det korrekta tänkandet är att provocera fram misstag från motståndaren. Därför är mycket viktigt att i huvudsak åka på tävlingar med motståndare av lagom fäktstyrka och därutöver måste man vara både fäktmässigt och mentalt förberedd.
Min egen karriär är ett exempel på detta. Jag var florettfäktare och eftersom Sverige arrangerade VM 1973 så fick jag fäkta VM redan som 18-åring. Jag var inte fäktmässigt eller mentalt redo för detta. Jag gick vidare ett par omgångar men lyckades inte kvalificera mig till de topp-24 fäktarna. Hyfsat resultat kan man tycka men problemet var att jag på vägen hade fäktat med några av de bästa i världen, jag kände mig chanslös och kunde inte se hur jag skulle kunna nå upp till deras nivå. Mentalt hämtade jag mig aldrig från denna smäll och när jag två år senare var fäktmässig och mentalt redo för världscupen så gick jag direkt till topp-4 i WC i Heidenheim i ett startfält på 350 fäktare, men då på värja. Hade jag fått en mer normal matchning så hade jag säkert kunnat hävda mig på florett.
Slutord
Givet diskussionen ovan så anser jag mycket starkt att svensk fäktning tar en mycket stor risk om vi fortsätter skicka fäktare till tävlingar som de inte är mentalt eller fäktmässigt förberedda för. Detta måste ändras omgående. Vi måste identifiera lämpliga tävlingar så att framtida fäktare inte hamnar i situationer där de känner att de inte har en chans. Vi måste utbilda vinnare och erkänna att vinnandet i sig är en konstart (färdighet) som omsorgsfullt måste odlas. Fäktning går inte ut på att fäkta bra utan på att vinna.
Johan Harmenberg