Fäktförbundet får 396 000 kronor, att fördelas till föreningarna enligt intentionerna i Handslaget. Förra årets summa var 141 000 kronor, som användes för föreningskonferensen och stöd till vissa utbildningar. Det blir stora ökningar för varje år. Då är det viktigt, att vi tillsammans försöker rikta pengarna, så att de gör mest nytta.
I verksamhetsplanen för 2004, som antogs av förbundsmötet, skrev vi så här:
Om svensk fäktning ska kunna ta tillvara de möjligheter som Handslaget skapar är det nödvändigt att samlas och dra upp gemensamma riktlinjer.
Därför träffas nu alla föreningar till en verksamhetskonferens. Den är en viktig grundpelare i framtidsbygget.
En annan är verksamhetsplaneringen i klubbarna. Vid föreningskonferensen, i samband med förbundsmötet 2004, var enigheten stor om att programmet Fäktningen inför framtiden nu skulle få genomslag i förbundets verksamhet. Det förutsätter att föreningar, SDF och förbundsstyrelse tillsammans arbetar för att förverkliga de handlingsplaner som ska leda till målen. Nu har vi tagit fram ett enkelt planeringsmaterial för klubbarna.
Varje förening, som tillsammans med företrädare för förbundsstyrelsen och/eller kansliet gör en verksamhets- och utbildningsplanering, får 10 000 kronor.
Ett villkor för stöd är att föreningen utser en utbildningsansvarig.
En tredje grundpelare i det framtidsbygge, som ska öppna dörrarna för fler, är utbildningen. Handslagspengar kommer under det här året att gå ut till de föreningar, som skickar deltagare till förbundets och distriktens kurser. Vi försöker nu bygga den goda grunden. Vår föreningsenkät visar, att det viktigaste hindret mot att öppna dörrarna för fler, Handslagets viktigaste område, är bristen på utbildade ledare.
När år tre kommer med nya, och mera, pengar har vi byggt en stabil grund. Starkare klubbar med bättre planering kommer att göra av med pengarna i linje med våra egna och Handslagets ambitioner. Vilken fin möjlighet för oss, att Handslagets nya pengar kom precis i den tid, då vi bygger en stabilare grund och riktat våra blickar mot den vision, som finns i programmet Fäktningen inför framtiden:
Sverige är en olympiskt framgångsrik fäktnation.
Svensk fäktning har möjlighet att i hela landet välkomna människor i alla åldrar till en verksamhet på alla nivåer, där brett föreningsengagemang och kompetenta ledare är viktiga hörnstenar.
Svensk fäktning präglas av värderingarna nytänkande, hederlighet, gemenskap, glädje och tradition.
Mitt i mitt beröm för Handslaget vill jag också skicka med några varningens ord.
Vi har en dröm, att kunna trycka en fin utbildningsbok Från knatteinstruktör till fäktmästare. Mängder av förtroendevalda har skrivit, ritat, fotograferat och sammanställt. Nu söker vi särskilda handslagspengar för att göra den dyra tryckningen möjlig. Det bör ingå i ordinarie verksamhet, är svaret hittills från tjänstemän på RF- och SISU-kansliet, som jag har det största förtroende för i andra sammanhang. Deras svar låter som om det har varit i säck, innan det kom i påse. Man anar regeringstjänstemännens uppfattningar bakom de hittills avvisande orden. Om det hade varit ordinarie verksamhet för ett litet förbund, skulle boken naturligtvis ha varit tryckt redan. Men vi har inte haft råd. Den stora spärren mot att på lång sikt öppna dörrarna för fler kvarstår utan ett gediget och grundläggande utbildningsmaterial.
Nu blommar tusen blommor i Handslagets spår. Projektansökningar i tusental översvämmar RF- och förbundskanslier. Det är stort och smått. En del är viktigt, annat rena lyxen. Kamp mot snus är viktigare än gedigen utbildning. Inom Svenska Fäktförbundet har vi gjort en hård styrning, eller kvalitetskontroll, som någon annan skulle säga.
Handslagets mål, och våra egna, är näst intill samstämmiga. Men diskussionen om vår utbildningsbok sätter fingret på en öm punkt. Det borde vara idrottsrörelsen, inte regering och riksdag, som har det avgörande inflytande över valet av medel. På den punkten är idrottsrörelsens egen kompetens vida överlägsen regeringskansliets. Vilken regeringstjänsteman, eller för den skull RF-anställd, vet bättre än vi själva, vilka spärrar som måste bort för att vi på allvar ska kunna öppna dörrarna för fler?
Lars Liljegren