Lars Liljegren svarar på frågor i Svensk Idrott - Svensk Fäktning
Hem » Aktuellt » Lars Liljegren svarar på frågor i Svensk Idrott

Lars Liljegren svarar på frågor i Svensk Idrott

Standard bild, fäktsköld

Namn: Lars Liljegren

Ålder: Fyller 58 i år

Nominerad av:

Boxning, casting, curling, danssport, frisbee, fäktning, handboll, racerbåt, Svemo, taekwondo, Blekinge och Stockholm.

Nuvarande uppdrag (inom idrotten):

Ordförande i Stockholms Idrottsförbund sedan 1985. Ordförande i Svenska Fäktförbundet sedan 2001. Gör min 36:e säsong som vänstersexa i Djurgårdens handbollslag, nu i motionsserien. Men det är inget uppdrag, det är idrottens själ.

Bakgrund/tidigare uppdrag (inom idrotten):

Ungdomsledare i IFK Eskilstuna, styrelseledamot och vice ordförande i Svenska Handbollförbundet 1976–1984, ledamot i Riksidrottsstyrelsen 1987–1999.

Uppdrag utanför idrotten:

I yngre år politiskt aktiv. Inga uppdrag utanför idrotten för närvarande.

Arbetar med:

Efter arbete i statsrådsberedningen till 1990 började jag på NCC. Där har jag haft ett antal befattningar, senast som informationschef och med i ledningsgruppen för NCC Construction Sverige AB. När företaget organiserades om för någon månad sedan kunde jag dra nytta av mitt förmånliga avtal och slutade.

Viktigaste frågan för RF/idrotten under de närmaste åren?

Det är idrottens självständighet och möjlighet att själv bestämma över hur statens stöd ska användas.

I en tid, när staten, bland annat genom Handslaget och stora ökningar av det statliga lokala aktivitetsstödet, ger pengar till svensk idrott som aldrig förr, hänger inte det statliga stödet till specialförbund och distriktsförbund med. Vi har aldrig fått så mycket pengar, men Riksidrottsstyrelsen och förbunden har heller aldrig har haft så litet inflytande över hur de används.

I en tid, när svensk idrott översköljs med så kallade handslagspengar sjunker DF-stödet från 25 miljoner kronor till 24 miljoner mellan åren 2004 och 2005. Det låg konstant åren 2003 och 2004. SF-stödet har ökat med endast 1 miljon kronor mellan åren 2003 och 2005 och är nu uppe i 260 miljoner kronor. Den här utvecklingen slår sönder idrottens infrastruktur och hotar idrottens mångfald och framtida framgångar. Det betyder, för att tala klarspråk, att förbunden, både SF och DF, under de närmaste åren måste få mer resurser.

Tankar kring finansieringsfrågor, till exempel Handslaget, Bingolotto, lokalt aktivitetsstöd:

Vår ambition måste vara att efter Handslagets fyra år ha ett statligt idrottsstöd som ”år 5” ligger minst 500 miljoner kronor över den nivå som fanns, när Handslaget startade. Det betyder ytterligare 100 miljoner kronor mer än ”år 4”. Men att vår egen kunskap, våra egna drömmar och ambitioner, inte politiska pekpinnar, bestämmer hur pengarna ska användas.

Bingolotto har varit en av Folkrörelsesveriges mest strålande succéer. Bland andra många RS-ledamöter har lagt ned ett stort jobb på att utveckla Folkspel.

Ingen succé varar dock för evigt. Det gäller att förnya sig och locka med sig köparna eller publiken på den nya vägen. Där har det brustit.

Vad betyder uttrycket ”en armlängds avstånd till staten” för dig?

Jag kramar gärna staten och har goda relationer till de politiker som bestämmer, bland annat över idrotten. Men de ska inte tafsa på min och idrottsrörelsens integritet. Min principiella uppfattning i den här frågan är mycket fast.

Regering och riksdag har som villkor för stöd genom Handslaget satt mål för idrottsrörelsens verksamhet, mål som i och för sig inte ligger så långt från idrottens egna. När regeringen tillsatte den senaste idrottsutredningen 1996 skrev dåvarande RS-ordföranden Arne Ljungqvist i en ledare i Svensk Idrott, att statsmakterna naturligtvis hade rätt att själva bestämma vilka idrottsliga verksamheter man vill stödja och på vilket sätt. ”Men idrottens innehåll och mål sätter vi själva, genom vår egen sakkunskap och våra egna demokratiskt fattade beslut”, skrev Arne också. Jag delar den uppfattningen och är orolig över vad som nu händer.

Vi har också bättre kunskap än regering och regeringskansli om vilka metoder som leder till målen. Det är näst intill fantastiskt att Fäktförbundet hittills inte fått handslagspengar för en utbildningsbok för blivande tränare. Fler utbildade instruktörer är en förutsättning för att vi ska kunna ”öppna dörrarna för fler”, som ett handslagsmål är.

Syn på bredd kontra elit:

Jag har ingen originell uppfattning i den frågan. Vi måste värna om sammanhållningen i en rörelse.

”Det är en styrka att i en och samma rörelse kunna organisera allt från barn- och ungdomsverksamhet till motionsidrott och yppersta elit inom olika idrotter. Idrottens mångfald är dess styrka”, står det i programmet ”Idrotten vill”. Jag ser dagligen i Svenska Fäktförbundet hur viktig den här synen är.

Samtidigt kan jag konstatera, att det blir allt svårare att hålla samman denna fantastiska rörelse. Det kräver bland annat inlevelse i varandras villkor.

Är den svenska idrottsrörelsen jämställd?

Jag är stolt men inte nöjd. Stolt över vilket gott resultat vi har fått av det mödosamma arbetet, sedan Riksidrottsmöten både 1977 och 1989 satte upp jämställdhetsmål och tog fram resurser till arbetet. Men fortfarande inte nöjd med att idrotten, och även ibland kommunerna, inte prioriterar kvinnlig idrott lika högt som manlig. Det gäller både resurser och tider i anläggningar.

Andelen kvinnor i beslutande församlingar, till exempel i SF, SDF och föreningar, är fortfarande lägre än den andel som är aktiv inom idrotten. Själv har jag lite dåligt samvete för Svenska Fäktförbundet. Men jag är ordförande, inte valberedare.

Det finns inga genvägar till jämställdhet. Vägen till fortsatt framgång går över kända metoder. Vi måste fortsätta att synliggöra och kartlägga med jämställdhetsperspektiv. Vi måste utbilda varandra och systematiskt följa upp och utvärdera.

Jag vill tillägga något personligt.

För en pappa i ett jämställt äktenskap med en son och fyra döttrar, som genom åren har försökt få ihop familjeliv, arbete, idrottsuppdrag och egen idrottsutövning med skjutsning till barnens idrott, dans och teater, blir jämställdhetsarbete mer praktik än teori. Jag vill, kort uttryckt, att mina flickor ska få samma chanser som jag själv fått både på och vid sidan av idrottsarenorna.

Därför skulle jag bli en bra RF-ordförande:

Jag är prövad i rollen som ordförande både i DF och SF. Det är en nyttig kombination. Mer vill jag inte säga själv. De som har nominerat mig skriver om förmåga till samling och förnyelse, erfarenhet och kompetens, hårt arbete, öppenhet, värme och glädje i styrelsearbetet. Jag hoppas kunna leva upp till de beskrivningarna.

Läs hela artikeln i svensk idrott


Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Du missar väl inte att få nyheter och viktig information om Svensk Fäktning?