Vid konferensen visade jag en OH-bild med rubriken ”Den långa färden”. Den visar vårt programarbete från de första samtalen vid förbundsmötet 2002, över ett antal remissbehandlingar i SDF och föreningar, till det slutliga beslutet om programmet ”Fäktningen inför framtiden” vid förbundsmötet nu i våras. Det arbetet kan vi vara stolta över. Det är få förbund som har orkat med sin hemläxa på samma sätt som vi. Med jämna mellanrum får jag åka till andra förbund och med stolthet berätta om vår färd.
Ett program kan skrivas på många sätt. Men vårt är faktiskt lite unikt. Det avslutas med spalter, där det framgår vad förbund, SDF och föreningar ska göra för att vi ska lyckas gå från dröm till verklighet. Och vi är verkligen på väg. Det märker vi vid planeringskonferenser och klubbesök, då vi tillsammans samtalar om hur långt vi har hunnit i förbund och föreningar.
Det är en glädje att se hur väl förankrade tankarna är, även om en och annan deltagare av naturliga skäl inte har kunskapen om programmet och processen och därför gärna startar på ruta ett. Vi får ju faktiskt nya ledare, som inte var med när det började 2002.
Men våra diskussioner handlar nu inte om vad vi ska göra utan om hur vi tillsammans ska kunna genomföra det vi bestämt. Otåligheten är stor i alla led. Vi vill alla, att allt ska gå fortare. Under konferensen pratade vi extra om hur vi praktiskt ska gå vidare med tävlings- och ungdomsfrågor. Hur vi ser på ungdomsidrotten är utomordentligt viktigt men har inte så stor plats i vårt program. Den diskussionen kommer vi nu att starta på allvar.
En förutsättning för förankringen och genomförandet är klubbarnas starkare ställning. Före 2003 hade de inte rösträtt vid förbundsmötet. Det gjorde vi om. Och därmed är alla med och fattar de avgörande besluten och tar också ansvar för att de genomförs.
Under den här hösten och våren 2006 har vi fått många nya möjligheter, när vi som bäst behöver pengar för att förverkliga programmet.
Vi får 595 000 kronor från Handslaget för satsningar i föreningarna, en hygglig ökning jämfört med senaste året. Och dessutom får vi 200 000 för att på bredden få ut vår snart tryckta bok med mitt personliga arbetsnamn ”Från knatteinstruktör till fäktmästare”. Det kommer att ske genom att vi genomför konferenser i varje RF-distrikt tillsammans med SISU. Här har vi mycket att lära av SISU och av andra förbund. Studiecirklar och andra SISU-arrangemang är inte vårt bästa ämne. Det ska det nu bli ändring på. Och därmed kommer också vi att ta tillvara alla de utbildningsmöjligheter som den svenska idrottsrörelsen har byggt upp.
Grunden för vårt arbete det närmaste året, precis som det senaste, är att pussla ihop vårt programs framtidsfrågor med Handslagets mål. Vi vill öppna dörrarna för fler, som är den första och viktigaste punkten i Handslaget.
Vi har en stark tillströmning av ungdomar och ständiga rekord i anmälningar till Masters, som är en hygglig mätare på ungdomsaktiviteten.
Genom kraftfull satsning på utbildning kan vi nu få fler instruktörer till alla de nya ungdomar som klappar på portarna till fäktlokalerna. Då först kan dörrarna öppnas på vid gavel. En trång flaskhals kan försvinna.
Vi kommer att ge pengar från Handslaget, och har redan gjort det, till de föreningar som startar särskilda rekryteringsinsatser. Speciellt viktigt är det att vi satsar extra på flickorna. Jag hoppas också att vi ska kunna betala ut en del Handslagspengar till nybildade klubbar, i första hand i södra Stockholmsområdet och i Norrland, som vi har blivit överens om på förbundsmöten.
En första förutsättning för pengar från Handslaget är att föreningen har en verksamhetsplan, som visar hur föreningen tar sitt ansvar för att programmet ”Fäktningen inför framtiden” ska bli verklighet. Ett möte i vardagen mellan föreningen och företrädare för förbundsstyrelse eller kansli är också ett villkor.
På det här sättet försäkrar vi oss om att förbund och föreningar drar åt samma håll. Som någon sa vid förbundsmötet: ”Vårt program ska genomföras och inte endast tjäna som hyllvärmare”.
Vi har ett bra program och nya pengar, när vi som bäst behöver dem. Vi har goda möjligheter att bygga ett starkare förbund.
Lars Liljegren