När berömmet borde stå som spön i backen startar istället det stora kriget. Skidförbundets ordförande Carl Eric Stålberg hoppar av styrelsen för SOK. Det har i bladen berättats om förklaringarna. En pizzabagare, som tog sig friheten att kalla sin pizza för OS-pizza, krävdes av en burdus jurist på 50 000 kronor. Stålberg har också berättat att han tycker att SOK tar åt sig för mycket av äran över framgången. Och någonstans har det skymtat, att han inte är nöjd med hur förbundens övriga sponsorer syns i samband med OS.
Jag blir faktiskt besviken. Har själv varit med och valt Carl Eric till styrelsen, därför att han skulle tillföra goda egenskaper och kompetenser.
Friidrottens ordförande Yngve Andersson har också i någon tidningsartikel berättat att han tycker, att förbunden skulle få ha större inflytande över vilka idrottsutövare som får OS-stöd.
Låt oss titta på motiven för avhoppet.
Juristen från SOK: s vice ordförande Björn Rosengrens advokatfirma, som skrämde upp pizzabagaren med sällsynt omdömeslöst ordval, gjorde naturligtvis ett misstag. Men därefter har snart sagt alla i SOK-ledningen gjort minst varsin pudel. Vem gör inte misstag? Björn Rosengren och hans advokatfirma gör precis det IOC och medlemmarna i SOK, t.ex. Svenska Fäktförbundet, har bett SOK att göra. De ska försvara OS-sponsorernas rättigheter. Någon gång kan det gå snett.
Björn Rosengren är tydligen också en bra chef. Så här sa han:
"Mitt namn är Rosengren, inte Freivalds. Jag kritiserar inte mina medarbetare offentligt". Sådant kallas gott ledarskap och brukar vara, åtminstone tidigare, en uppskattad egenskap.
Så till den andra förklaringen, att ära den som äras bör. Den Stefan Lindeberg, ordförande i SOK, som jag känner slår sig sällan för bröstet, inte ens när han borde ha anledning till det. Men visst kan jag förstå, att de kommersiellt starka förbunden inte är så beroende av SOK som vi är. Om en fäktare lyckas i OS får gärna SOK ta åt sig så mycket de vill av äran. Och jag tror inte att föräldrar, klubbtränare, vår egen förbundskapten eller sparrande lagkamrater just då skulle ha något emot det. Vi vet, att utan SOK är vi rökta, när det gäller kraftfulla OS-satsningar. Låt mej ta ett aktuellt exempel.
Vi fick nyligen ett glatt besked från SOK om den framtida satsningen på damvärja inför OS i London 2012. Vi satsar i år drygt 100 000 själva, och SOK skjuter till 330 000. Dessutom betalar vi resan till junior-VM i Korea, men det var inget som SOK krävde. Vi är mitt uppe i diskussionerna om herrarna. Där räknar vi med att satsa 150 000 kronor, och hoppas att SOK ska satsa 470 000.
De kommersiellt starka förbundens andel av satsningarna är troligen större. Men det var många miljoner som SOK pumpade in till skidorna, bl.a. till de unga snowboardåkarna, om jag har förstått saken rätt.
Men det är inte pengarna som är enda nyckeln till framgång. SOK är en effektiv organisation med en hög kompetens. Jag är ju inte helt oerfaren själv efter ett långt idrottsledarliv. Men varje gång jag lämnar ett SOK-möte om elitsatsningarna, har jag lärt mig något nytt. Och jag är glad över att vi får ta del av SOK: s samlade kompetens. Vi får impulser till förbättringar från någon som ser oss utifrån och som kan jämföra oss med andra.
Visst händer det väl också oss, som i friidrottens fall, att vi kan tycka att vi själva är bättre på att bedöma vilka fäktare som ska ingå i olika SOK-grupper och få stöd. Men vi är glada åt att SOK markerar att man ger stöd till enskilda personer. Det ökar deras engagemang och personliga ansvar för satsningen. Och grupperna är ju inte alls statiska. Efter dialog flyttas någon upp i toppgruppen. Andra flyttas ned eller försvinner helt.
Tanken på att SOK skulle samla in mängder av pengar och dela ut dem till förbunden utan kvalitetskontroll också på individnivå är främmande för mej. Men är det inte det som de större förbunden innerst inne vill?
Till sist något om de egna sponsorerna, som enligt gamla och välkända regler inte får synas i samband med OS, och inte heller dagarna före och efter. Svenska Ishockeyförbundets egna fest med egna sponsorer i TV-rutorna står som symbol för regelbrott och arrogans men också för oviljan att dela glädjen med andra, t.ex. med curlingdamerna. Den stod i skarp kontrast till SOK: s lyckade försök att göra ett lag av hela OS-truppen.
När vi summerar, ser vi, att SOK hittills har gjort precis det vi har bett dem om, med undantag för angreppet på hedersmannen som bakade pizza. De offentliga skälen för Carl Eric Stålberg att avgå är inte speciellt starka.
Man behöver inte vara speciellt konspiratorisk för att ana andra skäl till det utifrån sett obegripliga kriget, när framgångarna är som störst. Vi ser hur de kommersiellt starka förbunden nu på olika sätt också vill stärka sitt inflytande i SOK och i SOK: s sätt att arbeta.
Är Carl Eric Stålbergs avhopp endast en nödvändig förberedelse för rekryteringen av den ockupationsarmé som också ska ta över SOK?
Var det inte precis en händelse som den med pizzeriaägaren man väntade på för att kunna blåsa i stridstrumpeten?
Den som lever får se.
Och i RF-huset börjar man drömma om sammanslagning och ännu större imperium. Där har jag ett personligt problem. Jag tycker egentligen att svensk idrott ska vara en samlad organisation. Men jag är förskräckt över tanken. Om någon hade kommit på idén att slå ihop det östtyska bilmärket Trabant, bildrömmen för många i också i det gamla Sovjetunionen, med Jaguar är jag övertygad om att Jaguaren om några år hade blivit sämre, och Trabant hade inte blivit bättre.
Den sammanslagningen slapp världen se.
Trabant från DDR
Jaguar XJ