Kul att Peter Vanky är tillbaka på pisten. Han var under många år Svensk fäktning mest lysande stjärna. När han lade värjan på hylla så dog svensk fäktning sotdöden. Klubbarna lades ner på löpande band, tränarna flydde till utlandet och det var helt omöjligt att få ungdomar att börja fäkta. …vänta lite, så blev det inte.
Missförstå mig rätt, Peter var/är en duktig fäktare (och hur han lyckades kombinera fäktning med en läkarkarriär är värd all beundran), men svensk fäktning står inte och faller med våra bästa elitfäktare. Vi har inga jättesponsorer som halverar förbundets budget när OS-medaljerna uteblir. Ändå fokuseras debatten om fäktsveriges framtid kring elitfäktning, OS och vilket landslag vi ska satsa på.
Vad är det då som lägger grunden för framtidens fäktning? Visst kan några världscupssegrar och OS-medaljer vara bra. Men det som bygger fäktsverige är klubbarna runt om i landet. Istället för framgångar på internationella pister ser jag helt andra händelser som viktiga för fäktsveriges framtid; att MF19 har fått tillgång till en ordentlig fäkthall, att Gotlands Fäktklubb och Atheneskolan tillsammans lyckade skapa en heltidstjänst och kunnat värva en duktig polsk fäkttränare/fäktlärare eller att ett gäng entusiaster fått igång en framgångsrik klubb i Kungsbacka.
Jag tror att den dagen Orvar Jönsson, Dag Åkerberg, Ulf och Björn Lindholm och Orvar Lindwall bestämde sig för att satsa på en tränaroll eller då Bela Rerrich, Kristian Wiitwicki i eller Andrzej Kanikowski anlände till Sverige är viktigare än den dag Rolf Edling, Johan Harmenberg och Peter Vanky första gången kom till en fäktsal.
Vi pratar om att det är svår att få fram talanger. Men än svårare är det att skaka fram eldsjälar? Hur får man fram en ny Åke Möller som i mer än 50 arbetat med Kalmar Fäktklubb? Det är betydligt enklare att få en 10-åring att börja fäkta än att få hennes eller hans föräldrar att engagera sig i klubben. Att ett gäng fäktare engagerade sig och samlade in 100.000 kr för att bevara Challenge Bernadotte är kanske ett större bevis på svensk fäktnings styrka än att någon svensk kommer till final på denna tävlingen.
Jag har inget emot elitsatsningar? Tvärtom, eliten kan fungera som mål, drivkraft och förebild för många barn och ungdomar. Men utan bra klubbar stannar fäktsverige. Jag ser hellre att det finns 100 fäktklubbar och 20.000 aktiva år 2016 än att vi tar två OS-guld i fäktning detta år. Det finns inget motsatsförhållande mellan fler/större klubbar och elit. För att ta två OS-guld 2016 krävs det kanske att vi har 100 klubbar och 20.000 aktiva fäktare.
Kungsbacka Fäktklubb startade sin verksamhet 1999. Mindre en 10 år senare är man kanske Sveriges största ungdomsklubb. Min egen klubb, Gotlands Fäktklubb, var för 3 år sen en liten landsortsklubb som nästan var på väg att lägga ner barn- & undgomsverksamheten. Idag har vi ca 80 barn och ungdomar som tränar och tävlar över hela Sverige. Varken Kungsbacka eller Gotland kannibaliserar på någon annan fäktklubb trots att de vuxit med flera 100 % under de senaste åren. Tvärt om, ju fler klubbar som kommer till stånd eller växer, gör det enklare att starta nya klubbar.
Kanske är det viktigare för svensk fäktning att de nya klubbarna som håller på att växa fram i Gävle, Vallentuna och Klintehamn lyckas än att vi får 100.000 kronor mer eller mindre från SOK.
100 klubbar och 20.000 fäktare 2016 är ingen omöjlighet. Ny klubbar startas och flera klubbar har lyckats växa. Varje verksamhetskonferens de kommande 10 åren borde handla om hur vi får igång stödjer denna utveckling. Det behövs ingen miljonsatsning från RF eller att Ericsson går in som sponsor. Det räcker med att alla som älskar fäktning engagerar sig och börjar jobba för att utveckla sin klubb eller startar en ny.
…och Peter, lycka till på Bernadotte… …och tack alla ni som gjort tävlingen möjlig…
Lasse Peterstrand