Några stora kommersiellt starka förbund skrev en motion till både SOK: s årsmöte och till RF-stämman förra våren. Den handlade om att svensk idrotts organisation borde ses över. SOK: s årsmöte gjorde slarvsylta av hela tanken, vilket ni kan läsa mer om i min krönika “Slaget vid Nordea”, som jag skrev för ett år sedan. Jag ska erkänna, att jag var en av dem som bidrog till att hela tanken maldes ned på det årsmötet.
På RF-stämman däremot, där de stora förbunden har majoritet tillsammans med distriktsförbunden, blev beslutet det motsatta. Svensk idrott borde utredas. Och nu skulle vi få inblick i arbetet.
De två utredarna Marianne Nivert, f.d. Teliachef, nu bl.a. ordförande för Rädda Barnen, och hennes man Kai Lervik, sympatisk och kunnig norrman med stor kompetens från näringslivets organisationsarbete, gjorde utmärkta presentationer av sina tankar. De utstrålade lyhördhet, kompetens och integritet. Det sista är viktigt, då ju flera av oss tror oss veta, att det bl.a. på mycket hög nivå i RF-kansliet finns imperiedrömmar om att också få lägga under sig SOK, precis som man gjort med SISU.
Själv har jag uttryckt det så här i en enkät i Svensk idrott, om jag får, som Mao Tse Tung ibland gjorde, citera mig själv:
“Bevisbördan har den som vill vända upp och ned på världens kanske starkaste idrottsorganisationer. I princip vill jag slå ihop RF och SOK. Men man fusionerar inte Trabant och Jaguar. Låt SOK ta hand om alla förbunds elitverksamhet mot ersättning från RF.”
Deras förslag var på många sätt som ljuv musik. Och genom att förändra litet i noterna till nästa gång, kan de delar av konserten som gnisslade den här gången nå oanade höjder.
Vad ville de då? Låt mej göra en mycket kort sammanfattning av några av förslagen, som utan undantag skulle gynna de ofta mindre förbunden utan så stora kommersiella möjligheter.
De vill skapa en sammanhållen idrottsrörelse och menar att rollfördelningen bör vara att RF/RS håller i taktpinnen och har kontakterna med bl.a. regeringskansliet. Kan någon vara emot denna ordning? Nej, inte heller SOK: s ledning, som är noga med att betona att de idrottspolitiska frågorna ska drivas av RF, medan SOK ska förbereda sina förbund för OS och se till att de åker dit och gör bra ifrån sig. Lika självklart är det för mig, att SOK fortsätter att i direkt dialog med regeringen utveckla det statliga stödet till OS-satsningarna, som blev en följd av statens och näringslivets satsning efter Stockholms OS-kampanj.
De föreslår, att de ekonomiskt svaga förbunden ska få “hjälp till självhjälp”, bl.a. genom att hela idrottsfamiljen ska försöka få sponsorer till den breda verksamheten i småförbunden, “ladda varumärket Svensk idrott och skaffa egen intäkt”, som det heter i en annan punkt. Deras tanke är att varje förbund ska få stöd till bl.a. kansli, förbundskapten och en internationell basverksamhet.
Vidare vill man “vässa svensk idrotts samlade elitstyrka” genom att erbjuda alla RF-förbund ekonomiskt stöd och den kompetens i elitutveckling som vi som är SOK-förbund är så bortskämda med.
Här skissar man en organisation, där RF: s och SOK: s styrelser gör en överenskommelse om en gemensam organisation för elitutveckling. Liknande tankar hade vi redan på 90-talet, då jag själv var med i riksidrottsstyrelsen. Då kändes det naturligt, att låta SOK, som hade och har kompetensen, ta hand om detta mot ersättning från RF. Själv har jag med mitt breda kontaktnät också bland de förbund som inte är med i SOK lidit med dem, när de har beklagat sig över både brist på pengar och central kompetens för elitidrottsutveckling. Bowlingen, som jag känner väl genom bl.a. tjugo år som ordförande på deras årsmöten, är ett av de förbund som känner så här. Jag förstår dem och lider med dem, och gläder mig varje gång de kommer hem med VM-guld. Det har blivit ganska ofta och med pengar som de själva har skaffat.
De ville också, vilket är mycket viktigt, att svensk idrott skulle “bli en folkrörelse – slopa konfederationsprincipen!”. Med detta menade de ett starkare RF, som också tog befälet över förbunden i vissa frågor, likt en koncernledning som har befälet över sina dotterbolag. Och det skulle ju verkligen behövas, om t.ex. de kommersiellt starka förbunden skulle avstå möjliga sponsorintäkter för att “de små” skulle få nya möjligheter.
Låt mej ha några reflektioner om det vi fick reda på.
Utredarna sa, att de hade tolkat motionärerna, att det var ungefär så här de hade tänkt. Då vill jag gärna ge en preliminär ursäkt. Jag, och många med mej, trodde, att de stora och starka som skrev motionen ville ha ännu mer av makt och pengar. Ingen är gladare än jag om de istället vill vara generösa.
Nu ska det bli spännande att se vad som händer. Så mycket återstår från god teori till praktisk verklighet.
Vad händer, om Vattenfall i en framtid kommer och säger till en av motionärerna, skidornas ordförande Carl Eric Stålberg, att de vill samarbeta med “svensk idrott” i “sociala projekt” till de små förbunden istället för med Svenska Skidförbundet?
Och hur ska fotbollens Lars-Åke Lagrell få ihop det, när det t.ex. gäller kontakterna med regeringskansliet. På konferensen berättade han, att RS, inte fotbollen, borde samtala med regeringen i idrottspolitiska frågor.
Två dagar innan hade DN berättat så här om vad Lagrell sa i samband med Svenska Fotbollförbundets årsmöte:
“Vi ville diskutera fotbollens skattefrågor samt spelmarknadens utveckling med statsminister Fredrik Reinfeldt, men han har inte haft tid utan skickat Lena Liljeroth-Adelsohn i stället. Reinfeldt hade tid att ta på sig Zlatans tröja, han borde ta sig tid att träffa oss
Det är inte lätt att hänga med, när Lagrell byter uppfattning. Fotbollen vill tala direkt med regeringen. Och det duger inte ens med “idrottsministern”. Vem tror att fotbollen vill underordna sig ett starkare RF? Och vem tror att Karin Mattsson, RS: s ordförande, ens skulle försöka att ta befälet över fotbollen?
Till sist det allra viktigaste.
SOK-förbundens majoritet kommer inte att ge sig in i ett projekt om en “gemensam ledning av elitutvecklingen” om ens misstanken finns, att de stora förbunden skulle ta över det inflytande över utvecklingen, som de små förbunden har i SOK.
Inom SOK råder principen “ett förbund – en röst”. Inom RF-familjen är rösträtten fördelad efter storlek. Vid RF-stämman i Örebro hade fotbollen och korpen sju röster, fäktningen och många andra hade en var.
SOK-förbundens majoritet kommer inte, det är jag säker på, att delta i den konstruktiva dialog som vi skulle behöva om de goda förslagen, om vi inte också får garantier för att inflytandet mellan stora och små utjämnas inom RF-familjen.
De stora förbunden, som skrev motionen, har nu möjlighet att få se sina förslag förverkligade. Men de måste de också bjuda på ökat inflytande för de små.
Om utredningen i nästa skede inte gör detta tydligt, och RS inte heller har förstånd att senare föreslå det, kommer också detta försök att göra svensk idrott bättre att hamna i de dammiga arkiven.
Många av oss har ett stort ansvar för att se till att det inte blir så. En bra idrott kan bli ännu bättre. Marianne Nivert och Kaj Lervik har gett oss en fin vägbeskrivning till ytterligare framgång.
Det kändes som varma vårvindar över svensk idrott idag. Låt oss utveckla de goda tankarna tillsammans.
Lars Liljegren