Att aldrig slå sig till ro – funderingar efter förbundsmötet

Jag visade en bild över utvecklingen mellan 2000 och 2007. Så här såg den ut.

Nu ser vi också ut att ha brutit den nedåtgående trenden för föreningar. Sedan vi träffades för ett år sedan har fem nya föreningar bildats och kommit igång (Gävle, Hallstahammar, Vallentuna samt Klintehamn och Roma, båda på Gotland). Det är nästan ett brott mot naturlagarna, om vi jämför hur många andra förbund har det.

Paul Sievert, entusiasten och den kloke idrottsledaren, som nu också fick vår guldmedalj, ledde ett pass under verksamhetskonferensen. Han inledde det med att be oss alla berätta vad vi tyckte var det bästa under 2007. “Värjtjejerna”, sa någon. “Att floretten utvecklas”, sa en annan. “Att vi också har duktiga herrar”, fortsatte en tredje. “Att vår klubb utvecklas så bra”, var, tror jag, det vanligaste svaret.

Det finns många skäl till framgången. Vårt programarbete lade grunden till gemensamma ansträngningar för att nå gemensamma mål. Vid årets förbundsmöte kompletterade vi “Fäktningen inför framtiden” med viktiga avsnitt om ungdomsfrågor och jämställdhet.

Ett annat skäl till vår framgång är att vi tagit oss tid att träffas vid förbundsmöten och verksamhetskonferenser. Den dialogen får aldrig upphöra.

Vi har också kvalitetssäkrat satsningarna från Handslaget och Idrottslyftet, så att de koncentreras på att öppna dörrarna för fler och att behålla fler i verksamheten. Många klubbar har genomfört lyckade rekryteringskampanjer. Och stöd till läger m.m. bidrar till att det blir roligare att hålla på längre upp i åldrarna.

Jag skrev strax före förbundsmötet ett brev till föreningarna, då jag såg, att många föreningar inte hade anmält sig. Så här stod det bl.a.:

“Vid förbundsmötet ska ni välja en styrelse som, precis som i föreningarna, helt utan ersättning ska arbeta för att förverkliga våra mål.

Att delta i dialogen och ta ansvar för besluten är självklara krav, tycker jag, på samtliga klubbar inom svensk fäktning. Till min stora förvåning ser jag, att många klubbar ännu inte anmält sig till förbundsmötet. Jag förutsätter, att alla föreningar kommer till förbundsmötet. Det är ett rimligt krav vi kan ställa på varandra.”

Det är naturligtvis inget att säga om, att några föreningar är borta. Jag fick t.ex. ett mail från Gävle fäktförenings ordförande Mats Snäll, som berättade att det var svårt för en liten nystartad klubb att också få tid med förbundsmötet. Han har naturligtvis alldeles rätt. Mitt brev var i första hand inte riktat till de nya klubbarna. Men flera stora klubbar med traditionellt framgångsrik verksamhet kom inte. Det gällde t.ex. Wadköping, Västerås och Athos. Även FK Chapman i Karlskrona, som har ansvar för vårt fäktgymnasium, saknade representant. Det är förbryllande.

Alla, utan undantag, måste nu vara med och ta ansvar för framtiden. Mycket jobb återstår.

Vi måste sprida goda idéer om t.ex. rekryteringskampanjer m.m. som pengar från Idrottslyftet har gjort möjliga. Vi måste bli betydligt bättre på det lokala studiearbetet i SISU: s regi, när vi har vår fina utbildningshandbok, som klippt och skuren för studiecirklar. Vi måste förbättra jämställdheten i föreningsstyrelserna i enlighet med RF-stämmans beslut. Här är förbundsstyrelsen ett lysande föredöme. Vi måste få ett brett genomslag för vår syn på ungdomsfäktningen, så att vi bättre än andra idrotter behåller ungdomarna längre upp i åren.

Vi ska också bestämma oss för vilka nyckeltal som är viktigast att förbättra, och vilka ambitioner vi ska ha. Det arbetet fortsätter på höstens verksamhetskonferens. Och slutligen ska vi tillsammans bestämma oss vid nästa förbundsmöte, som i fortsättningen ligger på hösten. Nästa gång föreningarna har chansen att samlas till förbundsmöte är således i september – oktober 2009. Då hoppas jag, att deltagandet är högre.

Nästa gång vi träffas tillsammans blir vid verksamhetskonferensen den 4 – 5 oktober i år. Då ska vi bl.a. diskutera “den röda tråden” i svensk fäktning, ungdoms- och landslagsverksamhet. Vi hoppas på många deltagare, en helg där föreningsordföranden samtalar med ungdomsansvariga, klubbtränare och många andra, och skapar en plattform för gemensamma tag.

Det går bra nu. Men vi får aldrig slå oss till ro.

Välkomna!

Lars Liljegren