Refrängen till Eros Ramazottis “Per me siempre” beskrev Vezzalis känslor:
“Quando la festa comincerà tu sarai regina, tutta la gente si fermerà a
guardarti stupita. Quando la festa poi finirà torneremo a terra tutta
la gente si ricorderà d’aver visto una stella”
I fri översättning:
“När festen börjar blir du drottning, överraskade stannar alla upp för att titta på dig. När festen snart tar slut återvänder vi till jorden och alla kommer att minnas att de sett en stjärna.”
Både La Gazzetta dello Sport och L’Équipe har artiklar från Vezzalis presskonferens efter guldet.
Vezzali sa att detta guld var det svåraste av de hon hade erövrat. På vägen funderade hon på att ge upp och lägga av på grund av pressen att vinna:
“Jag har verkligen känt pressen de senaste veckorna och under dagarna i olympiabyn. Det är inte det senaste året jag varit favorit utan de senaste tio åren. Jag har smala axlar men jag är givmild och Gud har gett mig en enorm talang som tillåtit mig att finna en mening i livet. Det som hänt idag bekräftar att ingenting är omöjligt i livet om man bara vill. Man får aldrig ge sig, man måste alltid kämpa.”
Kanske är det dags för en syster till Vezzalis lilla pojke som föddes efter guldet i Sydney men inget är planerat. Även om hon inte vet om det blir en fortsättning till nästa OS påpekade hon att hon gärna blir fanbärare för Italien vid invigningen i London: “Om jag inte ens får göra det i London… Jag hoppas att CONI (olympiska kommittén) ger mig den belöningen. Annars slutar jag inte.”
Den 34-åriga mamman säger om finalen att hon fäktade som hon aldrig fäktat förut:
“Jag ledde 3-0 och hon utjämnade för att sedan ta ledningen och vid det tillfället var det som att jag hamnade i trans. De sista ögonblicken tänkte jag inte på något, jag gav helt enkelt allt och jag förstod inte ens att jag satte den sista stöten när det bara var fyra sekunder kvar.”