Vi som sysslat länge med fäktning känner kanske igen snacket. Domaren är schweizare, brottarna är en svensk och en italienare. Italien har en man i internationella förbundets exekutivkommitté, presidenten är schweizare och har en relation till italienaren (han har gjort honom till vice-president). Presidenten är dessutom kusin till domaren i matchen och tillhör enligt uppgift den italiensktalande minoriteten i Schweiz.
Föreställ er domarens situation. Det behöver inte vara fråga om mutor eller uttalade komplotter, som den svenska brottningsdelegation tror. Det kan vara fråga om egenintresse: domaren vet att han får mer uppdrag och uppskattning om italienaren vinner alternativt att han hamnar i kylan om han inte gynnar italienaren eftersom det tolkas som en ovänlig handling på italienska. Det kan också vara fråga om vanligt mänskligt beteende: Han pratar italienska, känner kanske den italienske brottaren bättre – små små detaljer som påverkar hans bedömning.
Denna typ av misstankar är en negativ spiral. Även om domaren inte fuskar så “brukar” domare fuska och då ligger det nära till hands att tro att det drabbat en själv när man förlorar.
Antalet situationer av detta slag var legio inom fäktsporten tidigare. En mönster med domare från de stora nationerna inblandade i komplicerade beroenden.
Nu har vi kanske det västa bakom oss när det gäller fiffel (peppar, peppar). Varför? För att vi lyckats bygga upp ett förtroende för bedömningen. Hur? Genom ett batteri av åtgärder av många slag, från ändrade tekniska regler till bättre utbildning av domare och en rekrytering som syftar till att skapa mångfald så att det alltid finns oomtvistat neutrala domare att tillgå.
Men viktigast av allt är den symboliska betydelsen av ledarskap. När en liknande incident som den som inträffade idag hände i herrfloretten 2004 reagerade presidenten direkt. Han gjorde det han kunde, stoppade domaren från att döma mer, stängde av honom på livstid och gick direkt ut med sin bedömning att Kina borde blivit mästare.
En klen tröst för Kina, kan tyckas, som ändå fick nöja sig med silver, men betydelsefullt för framtiden. Alla inblandade förstod att skandaler inte längre skulle sopas under mattan och de skyldiga slippa undan.
Idag var situationen i damsabeln lika svårbedömd som i Abrahamians semifinal. Oändligt lite skilde Kina från att få sista stöten men istället gick den till Ukraina. Trots detta verkar efterspelet inte komma att handla om att Kina blev bortdömt. Anledningen? Fäktare och ledare känner förtroende för systemet. De vet att de kan bli bortdömda men att det i så fall beror på att domaren gör ett mänskligt misstag, inte på att han inte gör sitt bästa.
Vi kan skatta oss lyckliga att någon haft styrka att lyfta oss ur det träsk som vissa idrotter fortfarande plaskar runt i. Det är synd om brottningen och alla andra idrotter där domarna fortfarande tvingas ta politiska hänsyn. För dem väntar ett smärtsamt arbete att rensa och att inse att lösningen inte ligger i att få in en svensk i exekutivkommittén för att kunna vara med och fuska utan att det bara funkar om nästan alla ledare, aktiva och tränare tar sitt ansvar och straffar de som fuskar eller accepterar fusk.