Under devisen ”Värna och vässa en sammanhållen idrott” samlades hundratals idrottsledare till riksidrottsforum i Umeå i helgen. Där fortsatte mässandet om vässandet, sedan paret Marianne Nivert och Kai Lervik hade presenterat sin organisationsöversyn av svensk idrott. Också de föreslog naturligtvis en sammanslagning.
De av oss som trodde, att Riksidrottsstyrelsen skulle vänta på utredning och remiss, innan man bestämde sig, trodde naturligtvis fel. Styrelsen tog ställning i augusti, långt innan Nivert och Lervik var klara med sitt arbete. Denna provocerande hantering av en idrottens ödesfråga har naturligtvis gjort det svårare att ha en sansad diskussion.
Nu gäller det för många av oss att visa gott omdöme, när Riksidrottsstyrelsen hittills har visar dåligt.
De två dagarna i Umeå formades till frälsningsmöte för sammanslagning med många särskilt utvalda sammanslagningspredikanter i predikstolen. Överdoseringen var påtaglig. Vid den viktigaste samlingen, ordförandekonferensen, hade visst motgift delats ut. Det gjorde att diskussionen blev både sansad och saklig.
I organisationsöversynen lämnas många goda förslag. De kommersiellt svagare förbunden ska få kraftiga tillskott genom ett aktivt sponsorarbete, där varumärket Svensk Idrott och våra grundvärderingar ska lanseras. Satsningen på eliten ska öka i alla förbund. Rent allmänt föreslår utredningen en svensk idrott som ska bada i pengar. Manna, mjölk och honung ska regna från himlen.
Här kommer den första funderingen. Varför är detta inte redan gjort? Varför har RF inte raggat några sponsorpengar, sedan RF-stämman för några år sedan gav startsignalen? Och varför har inte RF avsatt mer pengar bl.a. för de icke-olympiska förbundens elitsatsning. Det totala statliga stödet till idrotten är 1900 miljoner kronor. Visst kan Riksidrottsstyrelsen genom dialog med regeringen få fram några nya miljoner till dem som behöver ett bättre elitstöd.
Allt detta viktiga har ju inget med sammanslagning mellan RF och SOK att göra. Att säga att sammanslagning är nyckeln till paradiset är naturligtvis en lögn.
Samtidigt vill jag säga, att dagens situation med ständiga energislukande gräl mellan RF och SOK, inte kan fortsätta. Det är min utgångspunkt för framtidsdiskussionen.
Därför är det viktigt att vi får en diskussion om hur vi kan skapa en gemensam kraft för elitidrottsutvecklingen. En organisation, där alla SF får del av SOK:s utomordentliga kunskaper, och där ett bättre idrottspolitiskt arbete av Riksidrottsstyrelsen skapar de nya resurserna eller omfördelar den kaka på 1900 miljoner som redan finns.
Jag förutsätter, att SOK snabbt tar fram ett sådant alternativ, så att vi har det med oss i remissen över organisationsöversynen. Och det känns bra att tala om sådant vid SOK:s årsmöte, tre veckor för RF-stämman.
Vi ska nu i Svenska Fäktförbundet arbeta igenom organisationsförslaget och lämna ett bra remissvar. Så småningom ska vi också ha en mycket bestämd uppfattning också i frågan om sammanslagning.
För egen del är jag principiellt för en sammanslagning. Men det finns så många men.
Om det ska bli en sammanslagning krävs det, att SOK:s årsmöte med kvalificerad majoritet beslutar sig för att lägga ned sin egen organisation. Minst två tredjedelar av de 35 förbunden måste ställa sig bakom ett nedläggningsförslag. Det betyder att 12 förbund kan förhindra sammanslagning.
En sammanslagning förutsätter bl.a. kompetens, ekonomiska resurser och tillit.
Vi måste försäkra oss om SOK:s kompetens i elitidrottsfrågor bildar kärnan i framtidens lösning. Det är SOK, inte RF, som kan det här. Själv har jag ibland liknat organisationerna vid en Jaguar och en Trabant, när det gäller elitkompetensen.
Och självfallet måste SOK-förbunden ha kvar rätten att marknadsföra och tjäna pengar på OS-ringarna, ett av världens starkaste varumärken. Vad många glömmer bort är att alla förbund har kostnader för sina VM och EM. Men några av oss deltar också i de extra olympiska spelen. Det är till de extra förberedelserna och till den resan vi använder SOK-pengarna. Men självfallet har vi nytta av detta också inför VM och EM.
Tilliten till RF-kansliets och styrelsens förmåga, när det gäller rationaliseringen, är inte stor. När RF- och SISU-kanslierna slogs samman tjänades inte en enda krona. Nu måste vi naturligtvis, före beslut, se detaljerade ekonomiska beräkningar av vad förändringen betyder både för RF-kansliet och för våra egna budgetar.
Tilliten till Riksidrottsstyrelsens vilja att bry sig om de små är minimal. Vi är många som de senare åren har sett styrelsen som ett transportkompani för de stora. Titta bara på hur pengarna från Idrottslyftet och det lokala aktivitetsstödet fördelas. Över en miljard kronor om året, som inte fanns för några år sedan, fördelas nu ut efter aktiviteternas omfattning i föreningarna. Det har inneburit en gigantisk omfördelning till de mindre förbundens nackdel. Mångfalden i svensk idrott hotar att försvinna, om det fortsätter.
Tilliten till de stora förbunden är också nästan helt borta. När de skulle berätta om vad de egentligen ville med sin motion om organisationsöversyn vid SOK:s årsmöte på våren 2007 sa de i kör, att det inte var sammanslagning de ville ha. Motionen blev för övrigt nedröstad med förkrossande majoritet på det möte, där varje förbund har en röst.
På RF-stämman några veckor efter åt, där de stora har många röster och de små ibland endast en, röstades motionen igenom. I DN den 12 maj 2007 berättade både Carl Erik Stålberg i Skidförbundet och Lars-Åke Lagrell i Fotbollförbundet att syftet inte var att införliva SOK i RF.
Innan trycksvärtan har torkat på Niverts och Lerviks utredning hoppar de stora ut och säger att sammanslagning är den stora lösningen. Riksidrottsstyrelsen, som är ännu värre, säger det innan utredningen är klar. Hur ska vi kunna lita på sådana kollegor inom svensk idrott?
I DN den 19 april 2007 berättade den nuvarande chefstorpeden för sammanslagning, RF:s generalsekreterare Mikael Santoft, att han inte vill ha en sammanslagning. Samme Santoft arrangerade nyligen en konferens för chefstjänstemännen i Sandhamn, där han höll brandtal till försvar för Riksidrottsstyrelsens tidiga ställningstagande, innan vi förtroendevalda hade en chans att säga vårt. Hans agerande både på scen och i kulisserna retar många.
Dialog är förutsättningen för tillit. Den nyvalde Barack Obama sa i sitt segertal, att han skulle lyssna extra mycket på dem som tyckte annorlunda. Någon sådan egenskap har inte Riksidrottsstyrelsen visat hittills.
Kanske har mer än tolv SOK-förbund blivit så uppretade, att frågan redan är avgjord.
Lars Liljegren