Vi startade med tränarkonferensen, där de flesta klubbtränare med elitverksamhet var närvarande. Några som borde ha varit där var hemma. Men svininfluensan däckar också fäkttränare.
Det var ett antal nyttiga timmar under lördagen. Själv är jag ju inte, försiktigt uttryckt, någon virtuos, när det gäller fäktträning. Men jag har hygglig erfarenhet av arbete med elitidrottsutveckling. Som ordförande i Sport Campus Sweden leder jag en verksamhet, som syftar till förbättra möjligheterna för elitidrottare att kombinera elitidrott med högskolestudier. Haninge, Tyresö och Huddinge kommuner, hittills, är med tillsammans med ett antal specialförbund samt KTH, KI och Stockholms Universitet. De studenterna får hjälp med anpassad studiegång och bästa tänkbara stöd, när det gäller idrottsmedicinska genomgångar, utvecklingssamtal och mental träning med beteendevetare, kostrådgivning, fysiologiska tester och gemensam styrke- och konditionsträning under bästa möjliga sakkunniga ledning.
Det som ökar styrkan hos de här eleverna är också erfarenhetsutbytet över idrottsgränserna. Det utbytet fick vi hjälp med vid konferensen av SOK: s kunnige och sympatiske sportchef Anders Wiggerud. Hans inledning gav impulser till bl.a. de här frågorna:
Har vi inte ett alltför tufft tävlingsprogram? Har vi uppbyggnadsperioder värda namnet? Är våra fäktare så fysiskt starka som konkurrensen kräver? Tränar vi tillräckligt intensivt, och tillräckligt ofta? Vem tar ansvaret för den fysiska träningen?
Johan Harmenbergs fantastiska arbete med kravanalysen och den s.k. utvecklingstrappan, som han presenterade vid konferensen, förstärkte den vikigaste frågan: Tränar vi rätt, jämfört med de krav vi vet ställs på fäktare. Hur tränar vi, för att vara konkreta, styrkan i bålen för att både hålla balansen och ha kraft i utfallet?
Vår legend och OS-vinnare Johan Harmenberg har tagit stafettpinnen i ett lopp, som jag tror kommer att bli mycket framgångsrikt för svensk fäktning, om vi också tar intryck utifrån och i många frågor tänker annorlunda.
Själv sammanfattar jag tränarkonferensen med orden: Köp flera hopprep och färre flygbiljetter!
Det finns några hot inför framtiden. Ett är att RF: s översyn av stödet till specialförbunden i värsta fall kommer att förstärka den utveckling som har skett under senare år, att de stora blir större och de redan rika rikare. Den s.k. idrottsutredningen skrev så här:
“Statsbidraget bör värna om mångfald och att särskild hänsyn måste tas till små förbund och idrotter med begränsade möjligheter till marknadsintäkter.”
Någon gång har jag jämfört med kulturstödet i stat och kommuner. Det betalas ut för att vi ska behålla och förstärka mångfalden. Det betalas inte ut till internationella industrikomplex som Disney och de stora skivbolagen. Kalle Anka och min favorit Tom Jones klarar sig utan kulturstöd, och det gör egentligen också en del av de specialförbund som är delar av internationella ekonomiska imperier, som t.ex. fotbollen, med allt vad det betyder för marknadsföring och intäkter.
Det är naturligtvis självklart, att de bredare idrotterna ska ha mer stöd än de med färre aktiviteter. Frågan är hur stora skillnaderna ska vara. De har nu blivit för stora.
Jag hoppas att Riksidrottsstyrelsen inser detta. Styrelsens ansvarige för finansieringsfrågor, Hans Hellqvist, som var ordförande vid vårt möte, lät som om han hade tagit det till sig. Vi får se hur det går.
När vi tittar in i framtiden dominerar inte hoten utan möjligheterna.
Vi startar diskussionen om hur vi ska nå våra nyckeltal. Vi kommer att satsa stort och brett på utbildning, där kravanalysen och utvecklingstrappan blir viktiga delar. Vi har fått en landslagsledning med flera av våra allra bästa ledare engagerade för det gemensamma.
Sist men inte minst har vi en mycket god stämning i vårt förbund.
I programmet “Fäktningen inför framtiden” skriver vi så här om två av våra värderingar, gemenskap och glädje:
“Gemenskap betyder att som individ ta ett ansvar också för helheten, för förening och förbund. Det betyder att försöka bidra till en verksamhet och en stämning, där alla är välkomna och också känner sig välkomna. Föreningens sociala gemenskap är avgörande för unga människors vilja att vara kvar i idrottsrörelsen också längre upp i åldrarna.
Glädje innebär att lyfta fram den goda idrotten som en källa till personlig utveckling. Uppmuntran och positiva förebilder är grunden för ungdomsledarskapet. Glädjen hos barn och ungdomar ökar, om de får bedriva idrotten på egna villkor, inte på vuxnas villkor.
I den goda föreningen är det nära till skratten.”
Det känns verkligen att vi tar ett gemensamt ansvar för framtiden. Och även vid förbundsmöten är det mycket nära till skratten.
Lars Liljegren