Inte stor betydelse är svaret. Mängder av småändringar i stadgar och reglementen antogs, och om dem ska vi informera så småningom.
Inget kändes som något lyft, men det är viktigt att vi också är med och påverkar detaljerna.
Tre beslut var speciellt viktiga, även om de inte berör alla våra fäktungdomar.
Under lång tid har vi var och en på sitt håll försökt kämpa för att få tolv medaljer i OS. För vår egen del har vi försökt påverka våra svenska IOC-ledamöter Arne Ljungqvist och Gunilla Lindberg. Men resultatet är magert. I OS i London 2012 får vi nöja oss med tio medaljer, men kampen fortsätter inför Rio de Janeiro 2016, som någon uttryckte sig i Palermo. Under tiden får vi glädja oss åt t.ex. damboxningen, som nu både får deltagare och medaljer.
Vi har inom svensk fäktning en ärorik historia inom det här ämnet. När vi första gången fick beskedet från IOC, skulle vi samlas till kongress i Qatar. FIE:s exekutivkommitté hade då föreslagit att herrarna skulle ha kvar sina sex medaljer (tre vapen, individuellt och lag), medan damerna skulle dela på de fyra återstående. Det skulle betyda lagtävling för damerna i endast ett vapen. Det bestämde vi oss för att försöka sätta stopp för genom mängder av samtal med många andra länder. E-mail med vårt budskap snurrade runt jorden. Per Palmström hade ett lysande inlägg, som fick kongressen att vända. Fem medaljer för herrarna och fem för damerna blev beslutet. Vi bestämde oss också därefter för ett rotationssystem, där en lagtävling både för damer och herrar skulle falla bort vid varje OS.
I Palermo fick vi beskedet, att exekutivkommittén nu konsekvent tillämpar detta. Helt säkra kunde vi ju inte vara. Det betyder, att lagtävlingarna på damsabel och herrvärja försvinner från London. Och därmed har vi inte gjort storsatsningen på damvärja inför London förgäves. Nu får vi se hur långt den bär.
Den första uppgiften är att ta sig till London. Ett extra hinder på den vägen rullades ut redan i Palermo. Vi fick besked om att exekutivkommittén har fattat beslut om ett nytt kvalificeringssystem till OS, som rimligen gör det ännu svårare för oss att ta oss dit. Om detta kan ni läsa på annan plats på hemsidan. Det var svårt nog innan.
Det förvånande med det beslutet var för övrigt, att kongressen inte fattade det, medan vi däremot ägnade många timmar åt behandling av småsaker, för att inte säga skitsaker. Det tror jag att vi genom motioner ska försöka få ändring på till nästa kongress.
Kongressen bestämde också var VM ska arrangeras 2011. Det fanns tre kandidater, Tian Jin i Kina, Catania på Sicilien och Budapest.
I första omgången valdes den kinesiska storstaden bort. Och i den avgörande omröstningen mellan Catania och Budapest stod Catania som vinnare.
För oss kändes det naturligt att välja Budapest, den vackra huvudstaden i ett av de länder som befriade sig från den kommunistiska diktaturen i skiftet mellan 1980- och 90-talen. Budapests borgmästare, vald redan 1990, gjorde en utomordentlig presentation. Han personifierade Ungerns frihetslängtan, den som slogs ned så brutalt 1956 av sovjetiska trupper men som fick sitt utlopp drygt 30 år efteråt.
Fäktning är landets genom tiderna mest framgångsrika idrott och har en utomordentligt stark ställning också i dagens Ungern. Budapest har också bestämt sig för att söka OS 2020, och en stortävling 2011 skulle visa världen, att Ungern både vill och kan.
Och visst hade det känts extra fint att åka till Ungern för oss svenskar. Därifrån fick vi ju Béla Rerrich. Han kom till oss med en silvermedalj i lagvärja från OS i Melbourne 1956 hängande runt halsen. Béla åkte aldrig hem efter OS, sedan stridsvagnarna hade slagit ned det ungerska folkets försök att redan då få sin frihet.
Här levde och verkade han, både som den starka kraften i Djurgårdens fäktning och som landslagsledare. Här utvecklades han till den levande legenden för många av oss. Och efter sin död fick han komma tillbaka till det land han älskade, det fria Ungern.
Och rolig var han också. Då hans gamla adepter berättar om honom, står de bevingade orden som spön i backen. När Per Palmström, Pierre Thullberg och jag gick genom den gamla staden i Palermo fick jag höra en klassiker, som Béla använde, när han ville peppa de som skulle fäkta mot italienare. “Italien har världens bästa soldater”, sa Béla. Och efter två sekunder kom tillägget: “I tre sekunder.”
Italien är naturligtvis en fantastisk fäktnation, men de arrangerade VM så sent som 2006 i Turin. De kunde ha väntat något år. Och det var egentligen ganska trist att tvingas välja mellan de två. Det hade krävts ett minimum av ansträngning från FIE:s exekutivkommitté för att få Italien att vänta till 2013.
Det var, till sist, en tyst och avvaktande kongress med få principiella eller engagerande diskussioner. Det känns som om de flesta av oss verkar fundera på vilken förändring som ska komma med den nye presidenten Alisher Usmanov, som vid valkongressen i Paris för ett år sedan slog ut vår tidigare president och vår kandidat René Roch. Det känns lite som väntans tider. Vi får se vad som händer, samtidigt som vi inte får glömma bort vårt eget ansvar för att något ska hända.
Lars Liljegren