Igår kväll var jag på klubbesök i Nyköpings Fäktklubb, och glädjen bland ungdomar och styrelse var stor. Det kändes nästan som om Johanna hade varit född och uppvuxen i Nyköping. Men nu var det ju Jönköping istället, och det märks, om vi nu tittar i ortens tidningar eller ser på regional-TV.
I Stockholm, där Johanna bor och tränar sedan i höstas, ringer tidningarna ”Mitt i”, med upplagor i olika kommuner i regionen, och frågar i vilken kommun hon bor. Jag tvingas säga att det är mitt i huvudstaden Stockholm, men på något sätt kommer nog framgången att synas ändå.
Det kändes stort att börja titta på gårdagens lagtävling för värjtjejerna och finna, att de var rankade etta. Vi tar det en gång till. Vårt lag från ett litet land i norr rankades bäst i världen på grund av de individuella framgångarna för tjejerna tre dagar innan. När det blinkade på min skärm, och det såg ut som att Emma Väggö hade slagit Courtney Hurley från USA vågade jag inte riktigt lita på tekniken utan ringde och frågade pappa Björne för säkerhets skull.
Emma kom till kvartsfinal och Olivia Hägglöf kom på 21:a plats bland de 98 deltagarna. En stor kollektiv prestation.
Och som om detta inte vore nog vann Johanna den samlade världscupen för juniorer. Emma kom på tionde plats, och Olivia slutade som 39. Och häromveckan blev Emma Samuelsson tvåa i en världscuptävling, där nästan alla de bästa seniorerna var med.
De svenska värjdamerna får ett starkt stöd av Sveriges Olympiska Kommitté. Johannas guld var ett kvitto på att satsningen är riktig. Junior-VM visar att det finns flera duktiga kvinnor i toppen på svensk damvärja.
Men det var fler som gjorde goda insatser i Baku. Oskar Weinbergers 20:e plats i kadetternas florett är det bästa resultatet i kadett-VM på 15 år. Och herrarnas unga värjlag har framtiden för sig.
Framgångarna i Baku är också en följd av landslagsledningens alltmer professionella arbete med många nya och duktiga ledare som tar ett allt större ansvar.
Nu måste vi, tillsammans med Sveriges Olympiska Kommitté, fortsätta diskussionerna om framtiden, även om de är svåra så länge det onödiga grälet mellan RF och SOK om de nya elitpengarna pågår. Jag hoppas att vi också tillsammans kan komma fram till motiv för en satsning också på de yngre herrarna. Vår nuvarande ranking för herrarnas värja är bedrövlig. Här måste vi bli bättre.
På hemmaplan måste vi dra arbetet med vår s.k. kravanalys och utvecklingstrappa vidare. Och vi måste bli ännu bättre på att forma ”den röda tråden” i svensk fäktning tillsammans med klubbtränarna.
Framgångarna i Baku ska vi glädja oss åt. Men framför allt ger de oss ytterligare impulser att skapa något ännu bättre runt omkring de duktiga fäktarna.
Lars Liljegren