Låt oss börja med vår vision från programmet ”Fäktningen inför framtiden”. Så här låter den:
Sverige är en olympiskt framgångsrik fäktnation.
Svensk fäktning har möjlighet att i hela landet välkomna människor i alla åldrar till en verksamhet på alla nivåer, där brett föreningsengagemang och kompetenta ledare är viktiga hörnstenar.
Svensk fäktning präglas av värderingarna nytänkande, hederlighet, gemenskap, glädje och tradition.
I programmet ”Fäktningen inför framtiden” skriver vi också hur det hänger ihop, hur eliten stimulerar bredden och hur den breda och bra verksamheten i klubbarna är grunden för framgångar både i OS och på VM.
På våra förbundsmöten lämnar vi förslag till verksamhetsplaner och budget. Det blir många bokstäver och många siffror.
Vi kan idag glädja oss åt att den smala toppen inom damvärjfäktningen nu blir lite bredare. Kinka Barvestad från Kalmar har slagit sig in. Sanne Gars har kommit hem från USA. Olivia Hägglöf och Emma Väggö är också med vid sidan av de tre som får extra stöd av SOK, Emma Samuelsson, Johanna Bergdahl och Nina Westman.
Det viktigt att vi alla förmedlar budskapet att en fortsatt bred topp är grunden för framgång. Då får ingen tro, att det faktum att SOK för tillfället satsar speciellt på tre tjejer betyder att ingen annan har chansen att komma med på allvar. Och vi måste vara öppna och välkomnande mot alla, även de som har blivit lite äldre.
Gemenskap och glädje bland många i landslagsverksamheten är nödvändiga ingredienser, om många skall vilja satsa och vara kvar i toppen.
Filip Hedenskog har lyft floretten ett snäpp genom fina framgångar båda i EM och i VM.
Framtidsuppgifterna i landslagsverksamheten är viktiga:
- Fortsatt starkt stöd till värjdamerna. Jag hoppas det leder till att många av oss får fira på Copacabana i Rio 2016.
- Herrvärjan, den klassiska motorn i värjfäktning, måste få stöd för både överlevnad och långsiktig utveckling.
- Utmanarna till de skickliga värjdamerna kommer på tredje plats. Att vara utmanare innebär, att jag när som helst kan stiga upp en plats på pallen.
- Individuella florettfäktare som tränar hårt och visar på framgång måste få ett bra stöd.
Kravanalysen och utvecklingstrappan som vi nu arbetar med, och har fått särskilt stöd från Svenska spel för att ta fram, kommer att bli viktiga instrument i framtidens ännu starkare landslagsverksamhet och grunden för utbildningen av tränare i förbundet.
Låt oss förflytta oss några år framåt i tiden.
Det är en varm, ljus och klar sommarnatt den 15 augusti 2016. Klockan är två på natten, och egentligen skulle vi sova. Istället sitter vi samlade i vardagsrum och kök i hela Fäktsverige.
Därborta är klockan strax efter 21 på kvällen. På den stora TV-skärmen ser vi fyra svenska fäkttjejer.
När de kliver upp överst på den olympiska prispallen i Rio de Janeiro sitter miljarder människor, en hel värld, och tittar på dem. Den svenska flaggan, denna symbol för öppenhet, välkomnande, respekt och tolerans, hissas. Stadion i det heta Rio kokar. Det går en våg av glädje och stolthet genom varje vardags- och TV-rum hos fäktare, fäktföräldrar och fäktledare.
En hel värld hör den svenska nationalsången och ser att de blågula tjejerna på pallen skrattar, sjunger och gråter samtidigt. Och det är egentligen inte underligt. De har gjort det omöjliga möjligt. För tre timmar sedan vann de finalen i lagvärja, slog Frankrike, nationen där sporten föddes och utvecklades.
Nu skall det sägas, att det inte är den enda prisceremonin i Rio, där vi får se den svenska flaggan och lyssna till den svenska nationalsången.
Vi har vunnit många medaljer i många grenar. Svensk idrott lyfter sig i Rio.
Så flyttar TV-bilderna från stadion med prisutdelningen, sveper över Jesusstatyn och sockertoppen med linbanan ned till de vackra stränderna Ipanema och Copacabana. Bland glada, dansande och firande människor, precis som under karnevalen, finns många blågula dräkter. Glada svenskar med den svenska flaggan målad över ansiktet dyker upp på många bilder. En del är fäktledare och fäktare som har åkt till Rio för att heja och för att glädjas. Och vi som sitter hemma i soffan ångrar att inte också vi hoppade på charterresorna som många fäktklubbar ordnade.
När det här händer frågar andra oss, och vi frågar oss själva, hur vi nådde dit.
Några hänvisar till vårt program ”Fäktningen inför framtiden”, som svetsade oss samman kring målen och vägarna till målen.
Några berättar om hur föreningarna blev starkare och mindre sårbara genom bl.a. det långsiktiga samarbetet med SISU.
Någon citerar ordagrant ur vårt program om värderingarna gemenskap och glädje:
”Gemenskap betyder att som individ ta ett ansvar också för helheten, för förening och förbund. Det betyder att försöka bidra till en verksamhet och en stämning, där alla är välkomna och också känner sig välkomna. Föreningens sociala gemenskap är avgörande för unga människors vilja att vara kvar i idrottsrörelsen också längre upp i åldrarna.
Glädje innebär att lyfta fram den goda idrotten som en källa till personlig utveckling. Uppmuntran och positiva förebilder är grunden för ungdomsledarskapet. Glädjen hos barn och ungdomar ökar, om de får bedriva idrotten på egna villkor, inte på vuxnas villkor.
I den goda föreningen är det nära till skratten.”
Några hävdar med bestämdhet, att grunden till framgången var, att vi också levde som vi lärde.