Så sjunger Monica Zetterlund uppgivet i sista scenen i Tage Danielssons underbara film ”Att angöra en brygga”.
Handlingen är enkel. Några fascinerande figurer befinner sig på en båt med ett par flaskor brännvin. På ön finns de tänkta kräftkalaskamraterna med nykokta kräftor. Under filmen passerar ett antal prylar förbi, bl.a. en båtshake, en gummibåt, en inombordsmotor, en medvurst, en bryggstump, ett par brun-orange dambyxor samt två dussin fyrverkeripjäser. De lyckas inte nå varandra. Brännvin och kräftor förblir på olika håll.
Långfilmen om elitidrottsstödet är inte lika rolig. Men förhoppningsvis kan slutet bli bättre, trots att huvudpersonerna i filmen gjorde allt för att nå varandra. Hittills har inte RF och SOK gjort så mycket för att få kräftor och brännvin på samma plats, trots att alla vet, att kunskapen finns i SOK-båten och pengarna, definitivt från och med idag, på RF-ön.
Idag satte idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth ned foten, som det brukar heta. I det s.k. regleringsbrevet och i en lång artikel i DN berättar hon bl.a. följande:
”Regeringen öronmärker därför från och med nästa år inte särskilda summor för OS och Paralympics, utan det får bli en diskussion inom idrotten om hur mycket dessa satsningar ska få kosta och hur stora trupper Sverige ska skicka”.
Vidare skriver hon:
”Den minskade detaljregleringen ligger också i linje med regeringens allmänna idrottspolitik, där vi under några år har ökat idrottens självbestämmande och ansvarstagande. Riksidrottsförbundet har som den samlade idrottens företrädare under de senaste åren fått ökad frihet att fördela de resurser de får och ta ansvar för prioriteringarna.”
Jag har ägnat en stor del av mitt idrottsledarliv till att försvara och argumentera för idrottens självständighet. Många krönikor här på ”fencing” har varit små hyllningsdikter till den regering som lät oss få bestämma över hur pengarna från Idrottslyftet skulle användas. De som känner min politiska hemvist måste ju förstå att det välförtjänta berömmet satt långt inne.
Principiellt är naturligtvis idrottsministerns artikel och regeringens beslut det enda riktiga. Idrottsministern tror gott om våra centrala ledningar på ett sätt som vi andra inte har haft anledning att göra hittills.
Låt oss nu alla hjälpa till och visa att vi är så vuxna och mogna som idrottsministern förutsätter.
En bra start är att ingen i RF-ledningen nu börjar tala om segrar. En annan del i den bra starten är att ingen i SOK-ledningen berättar, att vi inte kan åka till London med ”normal OS-trupp”. Det vet vi ju inget om. Det beror ju på hur RF väljer att fördela pengarna. Det vore också klädsamt om någon i RF-ledningen, även om vi nu skall titta framåt, ödmjukt konstaterade, att det inte var så bra att starta diskussionen om den gemensamma elitsatsningen med ett ”försök till fientligt övertagande”. Så säger man i näringslivet, om ett företag försökte sluka ett annat. Och vi kan hoppas att det tydliga ansvaret och den stora kassakistan inte används som utpressning för att få till stånd en sammanslagning eller som bestickning för att enskilda förbund skall stämma in i kören.
Nu är det dags att prata verksamhet.
Vi kan notera, att för Svenska Fäktförbundets del har den nya satsningen inte hittills betytt mer pengar. Vi har fått besked om 500 000 kronor i s.k. riktat elitstöd för 2011. Idag har vi totalt 844 000 kronor från SOK. SOK-förbunden kommer att höra av sig på RF-stämmor och i den allmänna debatten, om vi finner att förhållandena blir avsevärt sämre. Vi har aldrig trott att det skulle vara regeringens avsikt.
För Svenska Fäktförbundet är det mycket viktigt, att SOK: s stöd kan fungera ungefär som hittills både när det gäller ekonomi och kunnig personal.
Nu vänder vi blad som det heter och gör allt vi kan för att förvandla de nya och efterlängtade miljonerna till något positivt. Hittills har de tyvärr framstått som svensk idrotts största problem.
Som inspiration vill jag skicka med en av de inledande framtidsvisionerna från det rådslag vi gjorde om eventuell sammanslagning 1996. Tre fjärdedelar av de SF som svarade ville behålla separata organisationer.
Så här beskrev vi framtiden i alternativet ”Självständiga organisationer men med bättre samarbete”:
Den svenska idrottsrörelse som år 2004 hälsar världen välkommen till Stockholms-OS är en idrottsrörelse, organisatoriskt väldigt lik den idrottsrörelse som 1996 och 1997 arbetade hårt för att få OS-festen till Sverige. Den gemensamma och framgångsrika OS-kampanjen skapade det goda klimat som i sig var en av de viktigaste förutsättningarna för ett förbättrat samarbete.
I ett avtal mellan RF och SOK, undertecknat i februari 1997, reglerades samarbetet, inte minst om den framtida elitidrottssatsningen. Avtalet präglades av den kärva ekonomiska situationen. Samarbetet inom bl. a marknadsföring och information utvecklades. Gemensamma IT-satsningar gjordes.
SOK fick av RF i uppdrag att ansvara för elitidrottsstödet. RF släppte inte det ansvar för stödet som Riksidrottsmötet 1995 hade slagit fast. Men det förtroendefulla samarbete som rådde mellan de båda organisationerna gjorde, att RF inte behövde tveka att lämna över det operativa ansvaret, med ett avtal som grund.
Samarbetet inom det internationella området förbättrades. Sverige talade alltmer med en röst, även om representanter från två organisationer reste i världen.
Till kuriosa hörde, att RF:s ordförande gick i första ledet, tillsammans med SOK:s ordförande, vid OS i Salt Lake City 1998. Många upplevde det som en viktig symbolfråga. De flesta såg det som det slutliga tecknet på att samarbetet var det bästa, inte minst på det personliga planet.
Det fanns de som frågade, varför organisationerna inte slogs samman. ”Genom samarbetet har vi uppnått det vi vill uppnå i sak, men vi har undvikit strider och onödigt organisationsarbete i en tid, då vår kraft bör användas för viktiga sakfrågor”, sade någon i en tidningsintervju. Många nickade instämmande.
Se där, något att fundera på för de nuvarande ledningarna i RF och SOK. Kanske hamnar brännvinet och kräftorna på samma plats till slut. Skål!