I det läget har Svenska Fäktförbundet sagt:
”Sluta hyckla, utred konsekvenserna av att dela svensk idrott i Svensk Underhållningsidrott AB och den övriga idrotten, folkrörelsen, där många av oss känner sig hemma och vill stanna”.
Svenska Fäktförbundet vill att svensk idrott håller samman.
I de största och mest kommersiella idrotterna ökar nu intäkterna. RF-stödet blir en allt mindre andel av intäkterna hos dem, i samma takt som TV-bolagen betalar för att få sändningsrätten till arrangemangen. Den som syns i TV blir attraktivare för sponsorerna. Den positiva spiralen förstärks.
I skuggan av de stora kommersiella förbunden får de små, de ojämförligt flesta, betala egna TV-produktioner för att få sponsorerna att ens fundera på att vara med. Det blir allt svårare att få arrangemangen att gå ihop. RF-stödet, som i princip har varit konstant i tio år, blir allt viktigare. Pengar till utveckling saknas.
De nya pengarna från Handslaget och Idrottslyftet, tillsammans med den kraftiga ökningen av det centrala lokala aktivitetsstödet, har gett ett kraftigt tillskott till ekonomin för de förbund som har den bredaste verksamheten. Det har skett genom beslut av Riksidrottsstyrelsen utan någon som helst diskussion om principerna för fördelningen.
Den organisationsöversyn av svensk idrott som Marianne Nivert och Kai Lervik gjorde för några år sedan innehöll ett antal förslag, som skulle göra livet lättare och utvecklingen bättre för mängder av förbund utan de stora kommersiella intäkterna. Förväntningar skapades, men utredningen gömdes eller glömdes i RF- huset.
Ett antal utredningar har nu varit på remiss inför vårens RF-stämma.
I den s.k. SF-stödsutredningen lämnas förslag som, om de genomförs, kommer att ytterligare öka skillnaderna mellan förbunden.
(Länk till Svenska Fäktförbundets svar på SF-stödsutredningen)
I vår motion ”Om idrottens mångfald, mygg och kameler” har vi lämnat förslaget att det ordinarie stödet till SF ska öka med 20 procent till nästa RF-stämma. Dessutom vill vi att RF-stämman beslutar uppdra till Riksidrottsstyrelsen att ta ett samlat grepp över finansieringen av svensk idrott. På RF-stämman 2013 hoppas jag att vi kan fatta ett klokt beslut om hur det totala statliga stödet till idrotten principiellt bör utformas och fördelas.
(Länk till Svenska Fäktförbundets motion)
I utredningen om IdrottsAB föreslås att den s.k. 51-procentsregeln ska förändras, så att föreningen inte längre behöver ha majoriteten i s.k. IdrottsAB. Fotboll och ishockey vill att förbunden själva, inte RF-stämman, ska få fatta beslut om förändringen.
Om 51-procentsregeln ändras, så att föreningarna förlorar majoriteten i IdrottsAB, förändras både svensk idrottsrörelse och bilden av svensk idrottsrörelse.
(Länk till Svenska Fäktförbundets svar på utredningen om IdrottsAB)
För fotboll och ishockey har uppbyggnaden av vår svenska idrott blivit ett problem. För mig är det precis tvärtom. Jag har många gånger försökt förklara för utländska vänner, varför vi som är så få ändå är så framgångsrika.
Den demokratiska folkrörelsen med tre miljoner medlemmar och ideellt ledarskap, som är värt 20 miljarder kronor per år, samt det starka stödet från stat och kommuner, framför allt till anläggningar, är grunden till svensk idrotts styrka. Det är också förklaringarna till våra internationella framgångar.
Jag kan inte begripa varför vi ska riskera fortsatt utveckling för över 20 000 föreningar och 70 specialförbund, och idrottsrörelsens sammanhållning, därför att några få elitföreningar inom fotboll och ishockey har ett omättligt pengabehov.
Fotbollen förbryllar mig särskilt mycket just nu. I ett remissvar har de skrivit, att de vill sänka gränsen för föreningens inflytande till 10 procent av aktiekapitalet. Men deras viktigaste poäng är att de själva vill fatta beslut om det ska vara möjligt att ta bort 51-procntsregeln. Beslut om den utomordentligt viktiga principen i svensk idrott ska, enligt fotbollen, flytta från RF-stämman till Svenska fotbollförbundets (och Svenska Ishockeyförbundets) årsmöten. De vill alldeles på egen hand kunna förändra svensk idrotts förutsättningar och bilden av svensk idrott. Om vi släpper 51-procentsregeln nu, utan att utredningen har redovisat konsekvenserna av en sådan linje, släpper vi anden ur flaskan. Den låter sig inte infångas senare.
I Uppsala den sista helgen i maj får vi se om svensk idrott kan hålla samman. Det blir den viktigaste stämma jag har varit med på under mina drygt 30 år som förbundsledare.
Vi har en Riksidrottsstyrelse, som är vald för att hålla samman svensk idrott. Den består till stor del av företrädare för de stora, kommersiellt starkare, förbunden. Ett par RS-ledamöter är direkta företrädare för ishockey och fotboll. En av dem, Svenska Fotbollförbundets vice ordförande Susanne Erlandsson, har också skrivit på fotbollens remiss.
Dagens Riksidrottsstyrelse kan gå till historien som den styrelse som splittrade svensk idrott. Om den vill kan den också försöka göra allvar av de här formuleringarna från ”Idrotten vill – idrottsrörelsens idéprogram” från 1995, som reviderades vid stämman 2009:
”Vi är en samlad idrottsrörelse som verkar för samma vision och värdegrund, den genomsyrar alla förbund och föreningar, såväl bredd som elit. Vi värnar om den svenska idrottsrörelsens tradition där elit- och breddverksamhet sker i en nära samverkan, som ger inspiration, utveckling och livskraft.”
Jag förutsätter att Riksidrottsstyrelsen försöker gå den senare vägen genom att lämna förslag som håller samman och inte splittrar. Ytterst är det RF-stämman som bestämmer.