På SOK:s hemsida kan vi läsa följande:
Carl-Gustav Anderbergs insatser för svensk olympisk idrott kan inte överskattas.
Han såg behovet av att ge våra idrottare bättre villkor för att kunna konkurrera internationellt. Han såg möjligheterna i de olympiska symbolerna för att generera nödvändiga resurser. Och han tog med fast hand tag i genomförandet.
Han var en banbrytare, en förebild, en stor ledare.
Vi lärde känna varandra under sent åttiotal, då jag valdes in i Riksidrottsstyrelsen. Jag hade den stora förmånen att under en tid få arbeta extra hårt och intensivt tillsammans med C-G. Det grundlade en fin vänskap, som stod sig genom åren.
Vi försökte som styrelseledamöter i kampanjorganisationen, tillsammans med många andra, få OS till Stockholm. Det blev inget OS, men kampanjen blev ett lyft för anläggningsbyggandet i Stockholm och för den olympiska tanken. Nya pengar kom därefter från näringsliv och regering. Aten vann spelen, men vi ska vinna medaljerna. Så sa vi, och så blev det faktiskt. Det starka, kompetenta och kraftfulla SOK byggdes.
C-G klädde ibland av oss unga idrottsledare med sakliga argument, lärde oss att vi måste lära oss något själva, läsa på, innan vi öppnade näbben. Han hade respekt för allas åsikter. Dock poängterade han ibland med viss ironi, att han hade speciell respekt för de åsikter som byggde på insikter.
Han gav inspiration, stod i stormen, vände inte kappan efter vinden, höll inte med den han sist talade med.
Ett av mina främsta föredömen som idrottsledare finns inte längre. Det är tungt och trist.
Mina tankar går nu till hustrun Solweig och familjen. Om de visste hur många som nu tänker på C-G, minns honom och saknar honom skulle familjens sorg bli lättare att bära.
Lars Liljegren