Vi är en sådan här dag längre än någonsin från vår vision:
”Sverige är en olympiskt framgångsrik fäktnation.”
I programmet ”Fäktningen inför framtiden” finns också detta ”resultatmål”:
”Svensk fäktning har landslag i världsklass både för damer och för herrar”.
Vi hade större förväntningar på Emma, som fått starkt stöd, bl.a. från SOK, än på Carl, som slitit vid sidan av rubriker och förbundsstöd.
Visst är vi besvikna idag. Mest besviken är nog Emma, som efter några svåra år med skador och fäktning som inte riktigt har fungerat, har kommit tillbaka med besked. Hon är en lysande ambassadör för vår idrott och kommer igen till Rio.
Nu måste vi ta nya tag och kanske också tänka nytt.
Tillståndet i svensk fäktning är på många sätt bra.
Antalet fäktare, antalet medlemmar och antalet studietimmar har ökat kraftigt på tio år. Antalet klubbar viker inte som i så många mindre idrotter. Vårt gedigna organisationsarbete har medfört att RF-anslaget till och med har ökat något, i en tid när stödet görs om. Det vågade vi inte ens hoppas på för fem år sedan.
Men vi har under de senaste tio åren inte lyckats få fram någon stabil världsstjärna på seniornivå. Emma Samuelsson och Johanna Bergdahl, för att ta de just nu klarast lysande, kan vara på väg. Men vägen till stabil klass på seniornivån är lång.
Med viss självironi skulle vi kunna säga, att vi har blivit bättre på det mesta men inte på att fäkta. Det är naturligtvis allvarligt. Vi får gå tillbaka till herrvärjlaget i början på 2000-talet för att se en stabil kvalitet med medaljer på mästerskap och framträdande placeringar i världscupen som god vana.
Låt oss tala klarspråk. Bêla Rerrich och Göran Flodström, senare med starkt stöd av Igor Tsikinjov, utvecklade bl.a. Peter Vanky och Robert Dingl till stabila fäktare på världsnivå. Sedan dess har vi ännu inte lyckats göra om den bedriften.
Men allt är inte dåligt inom elitverksamheten. Vi har lagt en grund som inte fanns på ”Belas tid”. Vi har tagit fram kravanalys, utvecklingstrappa och ett gediget och sammanhållet utbildningspaket. Förutsättningarna för framgång är goda, även om de otåliga kan tycka, att det kommer sent.
Utvecklingstrappan konstaterar, att det behövs ca 10 000 timmar för att lyckas gå vägen från knattefäktare till OS- eller världsmästare. Det är tre timmar om dagen i tio år. Hur många tränar så hårt?
Så här står det också i ”Fäktningen inför framtiden”:
”Förbundets viktigaste uppgift är att i kontinuerlig dialog med föreningarna ytterligare utveckla de allra bästa fäktarna genom att erbjuda ett kvalificerat program för bl.a. läger, utbildning och tävling.”
Här måste vi vara kritiska.
Inom elitverksamheten har samverkan mellan förbundet och föreningarna inte varit bra, jämfört med förhållandet inom de idrotter, där det fungerar bäst.
Samarbetet mellan förbundskaptenen och föreningarna har varit minimalt för att inte säga obefintligt. För detta har båda parter ansvar. Ett gott samarbete mellan förbundskapten och föreningstränare är grunden för framgång. Det vet man i väldigt många idrotter. Själv såg jag för länge sedan som vice ordförande i Svenska Handbollförbundet, hur Roger ”Ragge” Carlsson och Bengt Johansson respekterades som de auktoriteter de också var. När Bengan introducerade ”gurkburken” lärde sig i stort sett alla tränarna hur det gick till. När spelarna kom till läger var de redan grundligt utbildade i sina föreningar.
Förbundets och SOK:s resurser har riktats mot några få kvinnliga fäktare. Det saknas ”laganda” i en bredare grupp. Vägen till framgång går över fler läger och samlingar, där också de som är på väg upp får möta och sparra mot sina föredömen.
Förbund, föreningar, förbundskapten och vapenledare har inte lyckats skapa den ordning och den känsla av samhörighet och gemenskap som måste prägla den framtida organisationen.
Föreningstränarnas intresse för gemensamma träffar, t.ex. när utvecklingstrappan diskuteras, har varit minimalt.
Just nu är två uppgifter viktigare än andra:
1. Förankring för utvecklingstrappa och studier
Att förankra utvecklingstrappan och studiepaketet hos alla dem som inte var med vid förbundsmötet i Kalmar är en av de viktigaste uppgifter vi har haft under många år. Det är nu tåget går.
2. Ny landslagsorganisation
Det handlar om väl så viktiga frågor som vem som ska vara förbundskapten och tränare för de fäktare som ska ge oss framgångar i Rio.
Jag har roat mig med att skriva en, ännu så länge, privat och lite lång vision för landslagsverksamheten. Kanske kan den stimulera diskussionen om framtiden och om vilka krav vi ska ställa på den framtida organisationen, inkl. på förbundskaptenen och de tränare som vill och orkar hjälpa till på förbundsnivå.
”Sverige är en olympiskt framgångsrik fäktnation.
Svenska Fäktförbundets landslagsorganisation, som operativt leds av förbundskaptenen, utvecklar tillsammans med föreningarna unga lovande fäktare till världsstjärnor.
Avgörande för framgången är det förtroendefulla samarbetet mellan förbund och föreningar och det kraftiga genomslaget i föreningarna för Svenska Fäktförbundets utvecklingstrappa och för de nya utbildningarna.
I landslagsorganisationen och bland föreningarnas tränare är nyfikenhet och viljan att lära sig lika stark som viljan att dela med sig av de egna kunskaperna till andra.
Föreningstränarnas engagemang i landslagsorganisationen baseras till största delen på ideella insatser. Glädje och delaktighet präglar arbetet och motiverar den personliga insatsen.
Vi stödjer varandra. Vi pratar med, inte om, varandra.
Varje ung fäktare kan se vad som krävs och förväntas på vägen till seniorlandslaget. Fäktare på toppnivå känner sig som deltagare i ett lag, som omfattar fler än de som för tillfället får representera Sverige på landslagsnivå”.
Låt oss nu med högt i tak samtala om detta.
Media
Landslag formas om efter OS-missen (Svenska Dagbladet den 26 april)