De är våra främsta sponsorer, som betalar ur den egna plånboken för att barn och ungdomar ska kunna utvecklas som fäktare men också som människor.
Kalmar Fäktklubb arrangerade för någon månad sedan lag-EM för veteraner, under ledning av den kunnige föreningsordföranden Ulf Wikström, som sprider så mycket värme omkring sig. Mängder av veteraner och ledare från olika länder åkte hem och berömde Kalmar Fäktklubb och svensk fäktning. Vilka såg till att det fungerade? Många. Men jag tyckte det var extra roligt att träffa föräldrar, som jag tidigare endast hade haft kontakt med på mail och i telefon, t.ex. Nina Westmans föräldrar Lars och Lena. Där fanns naturligtvis också Anders Haglund, pappa till duktiga fäktarna Andreas och Daniel.
För några dagar sedan kunde vi glädja oss åt RF:s Idrottens dag i Almedalen på Gotland. Vårt lilla förbund fick stora rubriker. Fäktföräldrarna, med bl.a. Johan Willemo i spetsen, hade ordnat en turnering för öns politiker. Fäktningen var i centrum.
När vi firade ”Stockholm-OS 100 år” på Stockholms Stadion den 9 juni såg jag i maillistor och i verkligheten vilka som jobbade. Det var föräldrarna till fäktande barn och ungdomar. I Stockholm heter de t.ex. Pousette, Fagell, Valero-Collantes, Ejemyr och Toscano, varav några dessutom är med i vårt förbunds styrelse.
Och så finns alla andra överallt i Sverige. Föräldrar som coachar, tränar, tvättar, lappar, lagar, tröstar, uppmuntrar, kör bil, säljer lotter, knyter skor och snyter näsor, kyler ner och plåstrar om. De som ger en öppen och varm famn att krypa in i och ett knä att krypa upp i, när det besvikna barnet som bäst behöver stöd och tröst.
Efter detta ska vi ha lite perspektiv. Det finns också handbollsföräldrar, bandyföräldrar, konståkningsföräldrar och fotbollsföräldrar, för att ta några exempel ur buketten av 69 RF-idrotter, som jag själv och mina barn har prövat på.
Tiden och engagemanget har vi ju lagt ned, därför att vi inte har något viktigare på jorden än våra barn. Och tänk så fantastiskt det är, att det i Svenska Fäktförbundet också finns mängder av ledare, som engagerar sig också utan egna barn som fäktat eller fäktar.
Alla i Svenska Fäktförbundets styrelse förlorar ekonomiskt på uppdraget, precis som i föreningarna. Det är väl ingen som får, eller yrkar, ersättning för de vardagliga mobiltelefonsamtalen, för t.ex. biltullar och parkeringsavgifter. Några få tränare får lön. Vi arbetar tillsammans, därför att vi tycker att det är roligt, när idrotten utvecklas, och barn och ungdomar får nya chanser och ett rikt innehåll i livet.
Det lilla landet i norr tar orimligt många medaljer i OS och VM i förhållande till vår litenhet, även om vi själva aldrig är nöjda. När utländska delegationer kommer hit för att få reda på vilka förklaringarna är, så är det en som dyker upp oftare än andra. Det är det ideella ledarskapet, varav föräldraengagemanget är en stor del, som till låg kostnad bygger den svenska starka idrottsrörelsen och det framgångsrika Idrottssverige.
Om vi ideella ledare fick betalt motsvarande en fritidsledarlön och sociala avgifter för den tid vi lägger ned, skulle vi behöva höja kommunalskatten i kommunerna med ungefär 1:50. Värdet av de ideella insatserna är ungefär tre gånger så stort som de kommunala kultur- och fritidsförvaltningarnas budget.
Nu startar vi en ny framtidsdebatt i svensk fäktnig. Programmet ”Fäktningen inför framtiden” ska revideras. Det är viktigt att vi också får med oss föräldrarna i den diskussionen. Låt mej ta upp några frågor, som borde vara speciellt viktiga för föräldrar.
Hur kan vi i fäktningen hålla tillbaka kostnaderna?
Riksidrottsförbundet presenterade för något år sedan hur mycket det kostade att idrotta. Man kunde också jämföra med den undersöknings som gjordes 2003. Här är några resultat:
- Den totala kostnaden för ett barns idrottande har mellan 2003 och 2009 ökat från 4 510 till 5 128 kronor. Det innebär en ökning med 13,7 procent på sex år.
- 39 procent av kostnaderna var resor, 38 procent avgifter, 22 procent utrustning och 1 procent var övriga kostnader.
- Ishockey och ridsport var 2009, liksom 2003, klart dyrast att utöva.
Siffror från livsstilsundersökningar bland barn och ungdomar visar en utveckling, där bred föreningsaktivitet, främst i idrotten, alltmer blir ett nöje för dem som har råd.
När jag var ordförande vid Svenska Konståkningsförbundets årsmöte, sa någon, att ”Zlatan skulle aldrig ha kunnat bli bra i konståkning. Hans föräldrar skulle inte ha haft råd med de många tävlingarna”. Hur står det till hos oss?
Vad kan vi göra i föreningarna för att hålla tillbaka kostnaderna? Är alla dyra resor nödvändiga för barns och ungdomars stimulans och utveckling? Borde vi lägga pengarna på annat?
Vad är det då, förutom kostnaderna, som gör, att unga människor lämnar idrotten?
Ett skäl, dokumenterat i många undersökningar under senare år, är att alltför hård satsning på en idrott i unga år ger en tidig mättnad. Barnen slutar, när snart sagt varje kväll ska ägnas åt träning eller tävling. I många föreningar i andra idrotter har jag sett, att om en elvaåring inte vill träna 2-3 gånger per vecka finns inget alternativ. Det är ofta ”allt eller inget”. Därför slutar många med just den idrotten.
Om vi ändå kunde få fler att fortsätta över puberteten, då det avgörs vem som blir lång och vem som blir kort, vem som blir kraftig och vem som blir lite tunnare!
Fäktningens utveckling är intressant. Det finns inget statistiskt säkerställt samband mellan att vinna t.ex. ett kadettvärldsmästerskap och att senare komma på prispallen i ett senior-VM. Kan vi lära oss något av detta?
Och för någon månad sedan poängterade en professor i idrottspedagogik, att om man skulle försöka förutse vilken fjortonåring som skulle bli världsmästare, vore det lika bra att blunda och på måfå peka på barnen. En tuff slutsats för föräldrar som i sin 15- åring vill se en framtida världsmästare. Vilka slutsatser kan vi dra av detta?
Så här står det i vårt nuvarande program ”Fäktningen inför framtiden”:
”Svenska Fäktförbundets ungdomsverksamhet öppnar dörrarna för allt fler ungdomar. En större andel ungdomar än tidigare stannar också kvar i verksamheten som aktiva fäktare eller som ledare.
Grunden för framgången var en bred dialog om ungdomsverksamheten och gemensamma insatser från föreningar och förbund”.
Om vi lyckas med detta bättre än andra idrotter, kommer vi om tio år att ha en ännu större andel av Sveriges barn och ungdomar i våra fäktsalar.
Till sist skulle jag vilja vädja till föreningarna att anstränga sig extra för att få med fäktföräldrarna, inte bara de mest aktiva, i framtidsdiskussionen. Och dessutom göra en satsning för att få med alla föräldrar som medlemmar, t.ex. genom rabatterat familjemedlemskap. Det ökar föräldrarnas inflytande. Vi håller ihop förbundets diskussion. Och flera medlemmar ger ökat stöd från RF.