Ni kanske redan har noterat det men de olympiska spelen är över. Det enda som återstår är en fyra års lång vänta tills elden tänds igen i Rio de Janeiro 2016. Däremellan kan man alltid diskutera vad som hände i London dem där veckorna i augusti 2012.
För det första får jag nog erkänna att jag av många anledningar inte är speciellt lämpad att bedöma de olympiska spelen. Jag har själv bara sett spelen utifrån som åskådare och kan inte mästerverket inifrån. Dessutom har jag de senaste 15 åren inte lyckats hålla mig ifrån London mer än några månader i taget och är gift mig med en tjej från Stratford, den uppiffade del av nordöstra London där det mesta av OS hölls. Jag har alltid varit svag för det progressiva och moderna big-city-global-buzz och mångfald som i Europa bara London verkligen kan erbjuda.
Årets semester var därför självklart förlagd till London. Jag parkerade mig själv framför BBC:s sublima public service världsklassrapportering från OS dag 1, bara för att stiga upp för att se något av evenemangen live några kilometer västerut.
Självklart blev spelen en succé och en fenomenal fest som var värd varje investerad penny, om ni frågar mig. Men för London OS anno 2012 räcker det inte med att det blev en två veckor lång internationell karneval med bästa sportdramaturgi och fungerande kollektivtrafik. Nej, London vann en gång i tiden, över bland annat ärkefienden Paris, IOK:s röster med en ansökan som betonade spelens social agenda och den olympiska byn placerades inte i gröna Wimbledon utan i Stratford. På varje av de så åtråvärda OS-biljetterna kunde man läsa spelens motto ”inspire a generation”. Inspirerades en generation? Lyckades fäktningen inspirera en generation brittiska fäktare? Får vi se helt nya ansikten bakom de färgglada GBR-maskerna på världscupen om 2-3 år? Hm.
UK sport – satsningen på icke-kommersiellt starka idrotter.
Britterna gjorde en finansiellt stark och välstrukturerad OS-satsning på de kommersiellt svagare idrotterna från den stund dem vann spelen en kväll i Singapore. Fäktningens alla vapengrenar och en rad fäktare fick genast helt andra och bättre förutsättningar. Onekligen gav det resultat över hela spektrumet av idrotter om man ögnar igenom medaljlistan. De mindre sporterna är en starkt bidragande faktor till att Storbritannien återfinns som trea i medaljligan (ok, rodd och velodromcykel hjälpte också till).
Bland annat blev det som bekant guld i lerduveskytte (vi svenska fans bjuder på den), en oväntad näve medaljer i gymnastik, OS-guld och OS-brons i Taekwondo och två silver i Judo. Dojos runt om i landet kommer säkert att få ta in extra tränare efter sommarlovet.
De nu förevigade, och säkert snart adlade, friidrottarna Jessica Ennis, Mo Farah och Judokan Gemma Gibson kommer alla från de delar av London och landet som Lord Sebastian Coe i stadens OS-ansökan lovade skulle få en skjuts av spelen. Deras roll som förebilder för barn och ungdomar kan inte mätas i pund eller någon annan valuta. Team GB vann nio OS-guld i Aten 2004. I London baxade britterna hem 29 guld.
En röd öppen dubbeldeckarbuss med alla idrottarna ska paraderas till Buckingham Palace den 11 september. Det kommer säkert att bli paradernas parad. Britterna har något att vara stolta över och har på allvar inspirerat en generation ungdomar.
UK Fäktning i OS
Fäktningen då? Väcktes sporten till liv efter fyra års medieskugga? Hm.
När tävlingarna nu är slut i mega-multisport OS-arenan Excel är det nog inte så många som diskuterar ripost, prioritet och för- och nackdelar av passivitetsregeln runt om i UK. Det blev inga medaljer i fäktning för GBR som normalt inte figurerar högt upp på världsrankingen. Möjligen herrfloretten undantaget de senaste åren. Största framgången var också att herrlandslaget i florett var hyggligt jämna med Italien i deras kvartsfinal.
Individuellt hade de allra flesta här nog störst tilltro till den internationellt etablerade florettfäktaren Richard Kruse som tyvärr inte kom upp till normal standard och förlorade stort i första omgången i den individuella floretttävlingen. Det var synd för fäktningen i Storbritannien att de inte fick med sig någon minnesvärd framgång från spelen och lite av en kontrast till de enorma framgångarna totalt i OS för Team GB.
För de flesta brittiska toppfäktarna var de nationellt reserverade platserna i detta hemma-OS den enda realistiska vägen till ett OS någonsin. De slutliga uttagningarna blev således inte helt utan friktion och argumentationen fördes delvis i nationell press. En australiensisk fäktare jag träffade under OS som varit med om liknande uttagningar till OS i Sydney påpekade ”I told them to get a lawyer”. Jag tror själv att oavsett utformningen av uttagningssystemet var det på förhand upplagt för besvikelse och en bitter diskussion mellan vapengrenar och individer. Avsaknaden av riktigt bra tävlingsresultat från någon utanför den givna kärntruppen gjorde det hela svårare. Det finns tyvärr ingen vetenskaplig rättvisa i idrott.
Fäktning – det jag såg av den
Alla OS biljetter gick åt som smör i en stekpanna. Även biljetterna till fäktningen såldes slut på rekordtid. En första våg av biljetter såldes runt påsken och vi hade turen att kunna lägga vantarna på några av dem. Många av de verkliga fäktentusiasterna i UK tillhörde dem som tyvärr inte fick möjligheten att se det hela live. Väl på plats såg jag damvärjfinalen en kväll och en heldag med försök och final på herrvärjan.
Om du sett världscupen på besök i Eriksdalshallen i Challenge Bernadotte, så ja det finns det en stor skillnad mot London-OS. Publiken. I London, delvis på grund av biljettsystemet, var publiken i stora delar bestående av dem som ryckts med av OS-hysterin. Varje representerad nationalitet hade därtill sina tillresta supportrar. Excel stadium B var absolut fullpackad förutom de något tomma VIP platser som reserverats till sponsorer, speciellt inbjudna, media och ”Olympiska familjen” (IOK, nationella förbund etc.). Ett generellt fenomen i OS som arrangörerna redan de första dagarna av OS kritiserades för. Det ansågs stötande för dem som inte lyckats få tag i biljetter.
Tävlingarna började i 32-tablån och redan där påminde det hela mer om en boxningsgala i Las Vegas. Här var det show-biz innan första Allez. Den engelska fäktmaterielfabrikören Leon Paul visade stolt upp sitt lätt 80-tals Kraftwerk-inspirerade ljusspel byggt på färgerna av de fyra pisterna. Speakern värmde upp publiken och dansare värmde upp pisterna. Jag hade själv med mig en tvåårig dotter och en fyraårig son en av dagarna. Båda var mycket imponerade av allt ljud, ljus, applåder, göra vågen och lyssna på när den 5000+ starka publiken stampade och klappade i takt när fäktarna introducerades. Den entusiastiska och sportälskande publiken var fenomenal. De gjorde hela tävlingen till ett mycket speciellt minne. Britterna har en vana och en uttrycksfull kultur kring idrott. Mer humor och kärlek än på Råsunda. Medryckande, passionerad, vitsig och sportälskande.
Tävlingsformatet var också mycket publikfriande och även för ett otränat öga lätt att följa. I tablån startade de fyra matcherna exakt samtidigt. Publiken satt runt hela arenan och kunde följa alla matcher samtidigt. Det faktum att publiken kunde se alla fäktare starta samtidigt gav en bra överblick av fältet och gjorde så att man kunde följa ”sina” fäktare från första till sista matchen. Jag har själv tidigare trott att fäktning aldrig kunde vara en underhållande arenasport och att man var tvungen att ha lite baskunskaper innan man riktigt kunde bli underhållen som åskådare. London-OS visade dock att fäktning kan passa utmärkt för minst lika stora arenor som till exempel boxning (som utspelades i hallen bredvid).
Dramatiska finaler i damvärja
Den regerande olympiska mästarinnan Britta Heidemann hade lyckats kvalificera sig till OS i sista stund och på tävlingsdagen hankat sig fram till semifinalen i London genom ett par starka upphämtningar. En vinst i semifinalen skulle garantera Tysklands deras första OS-medalj i det här skedet i OS 2012. Den topprankade, kavelfäktande och 163 cm långa sydkoreanskan A Lam Shin stod som motståndare efter att ha fäktat bra under dagen. Deras möte i damvärjans första semifinal skulle bli uppmärksammad världen över.
Avvaktande fäktning och passivitetsvarning gjorde att vi raskt var framme vid sudden death-minuten och prioritet lottades till Shin. De sista 15 sekunderna attackerade Heidemann aktivt men metodiskt men tre snabba flêcher slutade med doublè. Med en sekund kvar trodde de flesta, inklusive undertecknad, att vi hade en sydkoreansk finalist. Domaren säger ”Allez!” och Heidemann flechar direct. Doublè igen. Klockan står kvar på 1 sekund. Märkligt. Nytt försök. Allez! Snabb flêche igen men doublé igen. Klockan står dock kvar på en sekund. Under icke-fäkttid ser den något förvånade publiken att klockan går ner till noll.
Domaren väljer att, efter diskussion, starta matchen igen och ställa tillbaka tiden till 00.01. Den sydkoreanska huvudtränaren i boxen (”ringside”) har mycket svårt att acceptera beslutet. Stora delar av publiken likaså. Men domaren står kvar vid sitt beslut att utdela en sekunds fäktning till. Guess what? Heidemann, som tidigare hämtat upp svåra underlägen under dagen, gör med hjälp av sin styrka och fysik en klassiskt lågt-högt fint/flêche. Bara den tyska röda lampan lyser. Klockan står nu på 00.00. Fullständig eufori i den tyska klacken och resten antingen förstummad (däribland jag själv), medryckt av dramat eller vilt protesterande.
Den sydkoreanske huvudtränaren och A Lam Shin var vid det här laget, förståligt kan man nog lägga till, ursinniga. Sedan följde en 75 minuter lång period av vad som från läktarplats såg ut som en lång förhandling om olika tolkningar och genomgång av videoupptagningarna. Först dömdes Heidemann till vinnare, detta överklagades av Sydkorea och det blev fler turer. Mitt i allt tumultet satt A Lam Shin, som nu såg ut att vara emotionellt helt slut, ensam på den upplysta pisten i mitten av arenan. En bild som kablades ut världen över. Under avslutningsceremonin på sista OS-dagen användes klippet till att visualisera sorg och bedrövelse.
En annan bild jag har med mig från den här märkliga matchen är när den sydkoreanska och tyska huvudcoachen sätter sig lite vid sidan av och till synes småpratandes lite som gamla vänner gör. Detta mitt i allt kaoset och medan olika delegater försökte argumentera för eller mot protester och överklagande. En trevlig bild och jag hoppas också den kablades ut över världen. Det märkliga var att den mixade publiken, som jag upplevde det, inte såg det som det här som parodiskt utan faktiskt blev mer engagerade och intresserade desto mer tiden rann iväg.
Till slut bedömdes Britta Heidemann som vinnare av tävlingsledningen men publiken var nu starkt på A Lam Shins sida. När Shin mirakulöst nog tog sig samman och introducerades till bronsmatchen fick hon ett gigantiskt fotstampande stöd från publiken. Trots lysande fäktning inledningsvis i bronsmatchen mot kinesiskan Yujie Sun fick hon till slut lämna OS utan medalj.
Finalen kom också att bli dramatisk. Heidemann mötte ukrainskan Yana Shemyakina och även nu gick det till sudden death efter passivitetsvarning med ukrainsk prioritet. Denna gång höll dock Heidemann inte nerverna riktigt i styr utan stressade fram några dåliga attacker i slutsekunderna. OS-guld till Ukraina.
Herrvärja – nordisk framgång
För nordisk fäktning var det stora glädjeämnet herrvärjan. För oss som inte följt toppfäktningen i värja speciellt nära det senaste årtiondet, var norrmannen Bartosz Piasecki obekant. Första gången jag såg honom fäkta var i 32-tablån nu i OS mot det franska toppnamnet Grumier, vilket han gjorde enormt inspirerande och helt respektlöst. Det stora franska publikstödet trodde nog att Grumier skulle vakna till och fäkta upp sig. Det hände aldrig och vips hade Norge tagit över en topprankad fäktares väg till OS-finalen.
Men den rutinerade ungerska fäktaren Geza Imre skulle väl bli för mycket? Nej. Imre var aldrig ens nära att rubba Bartosz. Nu började de norska fansen våga hoppas och höras (och vid det här laget även en och annan svensk som dem ryckt med sig). Nu ställdes 26 -åriga Bartosz mot den stora men lurigt snabba franska kavelfäktaren Yannick Borel. Den enda värjfäktande fransman som då var kvar i OS och som hade alla fransmän i publiken bakom sig. Det hela såg övermäktigt ut. Bartosz fäktade fenomenalt och iskallt i matchens slutskede och gick förbi när Yannick verkade slappna av. Norge var i semifinal i herrvärja – sensationellt.
I semifinalen (nu hade man slutat överraskas av norska framgångar) slog Piasecki ut sydkoreanen Jung i en jämn, 15-13 match. I finalen mellan Venezuelas Rubben Limardo Gascon hade Bartoz svårt för den explosiva sydamerikanens korta och vältajmade flêcher och tittade stundtals eftergivet mot sin coach (tillika pappa Mariusz Piasecki). Tyvärr kom Bartosz inte igång med sin kontra-attack fäktning och upphämtningen började lite sent.
Venezuela vann sitt första OS-guld sedan 1968. En bild på Limardo när han åker tunnelbanna hem med OS-guldet kring halsen och världens leende upp till öronen skulle senare bli ett av spelens mest twittrade, facebookade och publicerade bilder. Ett bildbevis på att det var folkets fest och att även OS-guldmedaljörerna åkte tunnelbanna under dessa historiska veckor i London.
Inspire a Generation
Jag blev själv inspirerad av OS och lovade att (inte för första gången dock) traska ner till den lokala fäktklubben och dra på mig fäktbyxorna igen. Hur svårt kan det vara? Jag tror också att många britter kände samma sak. Men jag tror kanske inte det var 35+-generationen som Lord Coe främst hade i åtanke när dem lovade IOK att inspirera en generation.
Många brittiska fäktare, unga som mindre unga, har säkert lärt sig otroligt mycket från hela OS-satsningen. Inte bara elitidrottare utan hela staber av organisatörer, domare, sekretariat etc. har säkert utbildats och genomfört ett superbt fäkt-OS. En kunskap och erfarenhet som kommer att bestå i en generation, eller två. Men har man lockat ungdomar som annars aldrig skulle komma i kontakt med fäktning att börja fäkta? Ja, det finns säkert en del fäktklubbar runt om i landet som nu lättare får kontakt med ungdomar. Men när man nu ska utvärdera alla idrotter på ett bräde kommer fäktningen förmodligen inte i närheten av judo och taekwondo i ökad attraktionskraft, tyvärr. Det fanns inget namn eller ett personligt öde att hänga upp fäktningen på i Storbritannien. I Sydkorea och Venezuela är det nog en helt annan historia.
Var det värt det?
Självklart. Och vilken dramatik vi bjöds på och vilken fest det blev. För fäktningen och alla andra idrotter runt om i världen som till vardags kämpar för sin överlevnad är detta en nödvändig livsnerv och stimulans. Ett arv som måste förvaltas väl. Det bör vara varje lands dröm och varje förbunds och olympisk kommittés ambition att en dag vara värd för ”The Greatest Show on Earth”. London har visat att varje arrangör och land kan göra spelen till sina. På sitt sätt.
När Malmö nu fick Eurovision så kan skåningar kanske tillåta och till och med gå in för att det ska stå Stockholm på ansökan för OS 2024.
Med OS-inspirerade hälsningar från London,
Per Andersson