Så sa han, Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer, när journalister angrep honom för att han hade ändrat mening.
Det var Riksidrottsmötet i Uppsala på våren 2011 som behandlade den s.k. 51-procentregeln, d.v.s. att föreningen ska ha röstmajoriteten i ett s.k. IdrottsAB. Riksidrottsstyrelsen föreslog inför stämman att ingen ändring skulle göras men tog inga initiativ till ett seriöst utredningsarbete. För egen del kände jag mig lättad, när det förslaget kom. Det saknades svar på så många frågor, något som vi också hade påpekat i Svenska Fäktförbundets remissvar om IdrottsAB.
Men att ingenting göra skulle leda till splittring i de stora kommersiella förbunden fotboll och ishockey. ”Imorgon är en annan dag”, som Christer Björkman sjöng i Melodifestivalen 1992. Det skulle bli en måndag efter riksidrottsmöteshelgen.
Lars-Åke Lagrell, fotbollens dåvarande ordförande, och jag tog då initiativet genom en debattartikel i DN samma dag som RF-stämman startade. Våra förslag om en utredningsgrupp blev också stämmans beslut. Vi kom båda med i gruppen. Och nu är vi nästan klara. Förslagen presenterades vid dagens Riksidrottsforum. Vi föreslår att 51 -procentsregeln tas bort ur RF:s stadgar. Istället bör förbunden få avgöra detta, anser en majoritet i gruppen.
Det finns många i ledningarna för fotbollen, ishockeyn och kanske några få andra specialförbund, som tror att den här förändringen skulle ge nya möjligheter. I den enkät gruppen har gjort med ett antal tänkbara investerare, säger också dessa, att den nuvarande regeln begränsar deras vilja att satsa pengar.
Varför då inte försöka, om idrottens andra viktiga värden inte hotas? Ska vi i andra förbund stå i vägen för i första hand fotbollens och hockeyns drömmar, om en förändring inte leder till några allvarliga konsekvenser för oss andra?
Min oro för en förändring har varit stark.
Den framgångsrika idrottsrörelse, som vill bli ännu bättre, måste slå vakt om det vi kallar den svenska idrottsmodellen, som innehåller:
1. Starkt stöd från stat och kommun
2. En självständig, utbredd och stark folkrörelse
3. Ideellt ledarskap
År 2011 var det totala statliga stödet drygt 1, 8 miljarder kronor. Landstingen satsar 100 miljoner och kommunerna hela 5 miljarder i olika stöd och subventioner. Totalt får idrotten ca 7 miljarder kronor.
Ett fortsatt högt stöd till idrotten från stat, kommuner och landsting är avgörande för den svenska idrottsrörelsens fortsatta utveckling. Samhällsstödet är särskilt betydelsefullt för specialförbund och föreningar, som inte har stora kommersiella intäkter.
Svensk idrottsrörelse är en av världens starkaste rörelser med en bredd, som uppmärksammas internationellt. Två av tre pojkar och drygt varannan flicka i åldrarna 7 – 15 år är med i en eller flera idrottsföreningar.
657 000 personer i Sverige är ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening.
Det ideella ledarskapet tillför svensk idrott kompetens från alla samhällsområden, värme, glädje och gemenskap men också stora ekonomiska resurser.
Om vi ideella ledare fick betalt för den tid vi lägger ned, motsvarande en fritidsledarlön och social avgifter, skulle det kosta stat och kommun uppemot 20 miljarder kronor om året. Det betyder en kommunalskattehöjning med ca 1:50.
Det är ingen tvekan om att folkrörelsekaraktären, och den därmed starka politiska kraft som idrotten utgör, har varit avgörande för kommunernas satsningar på bl.a. idrottsanläggningar och annat stöd till föreningslivet. Detta får inte hotas av det nya.
I Svenska Fäktförbundets remissvar poängterade vi hur viktigt det var, att det gjordes en klar boskillnad mellan den stora breda folkrörelsen och de fåtal IdrottsAB, där majoritetsinflytandet inte kommer att ligga hos föreningen. Vi har i utredningen varit noga med att den boskillnaden ska göras tydlig för bl.a. politiska församlingar, så att inget samhällsstöd ens misstänks gå till de IdrottsAB, som då blir som vilka bolag som helst.
I gruppens rapport kommer också att finnas förslag om hur idrottens kärnvärden ska kunna garanteras också i de bolag, där föreningen inte äger majoriteten.
Jag tror också att de starkaste entusiasterna för den här nya modellen överdriver starkt. Endast få föreningar har idag bildat IdrottsAB. Kapitalägarna kommer inte att stå i kö med massor av nya miljoner till den nya möjligheten. Vi får inte glömma, att den svenska marknaden är liten. Ett företagsnamn på ryggen på en ishockey- eller fotbollsspelare ses inte av många. Och klimatet för fotboll i vårt land är sämre än i Spanien och i Italien.
Mest orolig är jag för den framtida bilden av svensk idrott.
Viktiga opinionsförmedlare, ofta med politisk bakgrund, talar inte sällan om idrottsrörelsens möjligheter till ökade sponsorintäkter, ibland som ett sätt att försvara nedskärningar eller planerade nedskärningar av t.ex. det kommunala stödet.
Spektakulära rubriker om bolagisering och nya investerare kommer också i fortsättningen att få betydligt större utrymme än den breda idrottens framgångsrika vardagsverksamhet.
Jag är för egen del övertygad om att vi nu kan ta det här steget, ge möjligheterna till dem som tror på dem, utan att det som bygger den starka svenska idrotten försvagas.
Min oro handlar mer om hur vi ska ta oss fram från och med nu.
Majoriteten av SF, föreningar och supporters är starka försvarare av den svenska idrottsmodellen. Oron för förändring av stadgarna är befogad och stor.
Om någon månad ska vår rapport gå ut på remiss. Det måste bli ett samtal på djupet och på bredden i svensk idrott. Varje idrottsledare måste få en möjlighet att delta i samtalet. Jag ser framför mig hur distriktsförbunden arrangerar kvällsträffar, så att alla som oroas får en chans att både få svar på berättigade frågor och argumentera emot gruppens förslag.
Före RF-stämman 2011 fick jag många och goda kontakter med alla de supporters inom fotboll och ishockey som, precis som jag själv vid den tiden, inte ville förändra stadgarna. De blev, med all rätt, upprörda, när företrädare för stadgeändring, ofta klädda i kostym och slips, inte gav dem en chans att vara med i diskussionen.
Det är viktigt att berätta för alla, att fältet inte blir fritt för kapitalägare att köpa sig majoritet i IdrottsAB, om våra förslag går igenom. Då får varje SF fatta beslut om 51-procentsregeln. Supportrarnas motstånd kan fortsätta inom varje förbund.
Så här lät det också i beslutet från Riksidrottsmötet 2011:
”Arbetet bör ske i bred dialog med politiska företrädare bland annat för att säkerställa att statens, landstingens och kommunernas stöd inte kommer de nya bolagen, utan föreningsmajoritet, till del”.
Det arbetet har inte gruppen gjort. Ett stort ansvar för detta ligger nu på Riksidrottsstyrelsen.
Vår grupp föreslår en viktig principiell förändring i svensk idrott. Den bör vi försöka genomföra i mycket bred enighet. Om vi inte klarar av den breda remissen och dialogen med politikerna bör vi avstå från stadgeförändringen.
Tillbaka till Adenauer. Jag har inte, som han, ändrat mening. Men jag har varit med i en arbetsgrupp, där vi har levt oss in i varandras villkor, tagit hänsyn till varandra och sökt gemensamma svar på de svåra frågorna. Alla frågor har inte fått svar. Men min oro för det nya och möjliga är borta.
Läs DN-artikeln
http://www.dn.se/debatt/ny-bolagsmodell-behovs-for-den-svenska-elitidrotten.
Se inslag i