På lördagen samlades vi till verksamhetskonferens. Ca 50 fäktledare samtalade om programmet ”Fäktningen inför framtiden”. Om ett år, vid förbundsmötet 2014, ska vi samlas omkring visioner, värderingar, målen och vägarna till målen.
Vi fick många impulser, när gruppdeltagarna talade om målbilder för olika ämnesområden, bedömde var vi befann oss idag i förhållande till målet och hann också med att ge förslag om vägarna till målen. Fäktledare får tid att tala med varandra om förutsättningarna i storstaden och i den lilla föreningen i Norrland. Hänsyn till varandra blir en viktig framtida framgångsfaktor för svensk fäktning i stort.
Landslagsverksamheten och organisationen runt den fick en timme till förfogande. Och det var nödvändigt. Vi har haft problem med organisationen. Men det var ingen tvekan om att den presentation Henning Österberg gjorde, med assistans från Martin Roth Kronwall, ingav förtroende. Där fanns ambition, kompetens, ordning och reda.
Ophardt, detta fantastiska system som förenklar tävlingsverksamheten, hade en egen punkt. Hans Wahl, fäktningens uppslagsbok och arbetsmyra i samma person, berättade hur det ligger till.
Då tänkte jag, som ledde diskussionen om visionerna och målen, på den klassiska berättelsen om den nya restaurangchefen i den lilla staden, som samlade sin personal. Han drog upp visionerna och talade entusiastiskt att det borde vara möjligt att inom två år ha minst – ”jag säger minst”- en stjärna i Guide Michelin.
Han fortsatte med bilder och visioner i drygt en timme, tittade med tindrande ögon på sin personal och sa: ”Några frågor”?
En hand räcktes tveksamt upp. ”Schemat för helgen är inte klart, det finns ingen servitris till uteserveringen, och grönsakerna är fortfarande inte levererade. När ska det göras?”
I det framgångsrika förbundet måste allt fungera. Samtalet om visioner och mål. Gemensamma ansträngningar för att nå dem. Men också vardagens jobb, förberedelserna och genomförandet av förbundsmöten. Nyckeln till framgång finns också i en styrelse som har samlat sig kring gemensamma värderingar om hur styrelsearbetet ska fungera.
Det kändes mycket varmare på förbundsmötet i mars 2013 än det gjorde på försommaren 2012. Då skrev jag en krönika med rubriken ”Annus Horribilis” här på hemsidan.
Styrelsen hade gjort ett allvarligt misstag i budgeteringen för hösten 2011. Det ledde till ett kraftigt underskott. I början av 2012 var vi på väg att göra samma misstag, upptäckte det och slog till bromsarna. Många i Fäktsverige fick avbeställa aktiviteter som var planerade. Stöd som funnits drogs in. Med all rätt blev många arga. Nu kunde vi summera 2012. Och då är läget ljust. Vi ökar det egna kapitalet och tar igen en del av underskottet från hösten 2011. Vi presenterade en budget med överskott men också med ett antal nya och bra aktiviteter, bl.a. en stor konferens på Gotland i sommar.
Styrelsen fick ett starkt stöd från föreningarna vid förbundsmötet. Troligen var det tillåtet att göra ett misstag, bara styrelsen visade, att vi kunde rätta till det. Det gjorde vi. Och det kändes skönt. Nu fortsätter vi 2012 med starkt fokus på stabilitet i ekonomin och ytterligare förstärkning av det egna kapitalet, på förankring av utvecklingstrappan och utbildningsplanen, på stabilitet i landslagsorganisationen och på vårt programarbete som nu ytterligare ska svetsa oss samman.
Men en del av förbundsmöteshelgen vill jag ge betyget ”Ännu icke underkänt”. Det handlar om personfrågorna inför förbundsmötet.
Endast en av landets 52 föreningar hade nominerat kandidater till styrelsen i ett läge, när en styrelseledamot hade bestämt sig för att sluta. Det är riktigt dåligt.
Valberedningen föreslog en av dessa nominerade kandidater som suppleant i styrelsen (Lars Peterstrand). Men flera personer började istället arbeta för att Sophie Haarlem skulle komma in. Hon var ju inte nominerad av någon.
Båda är ju utomordentligt kompetenta och skulle behövas i vilken fäktstyrelse som helst. Jag talade med båda inför mötet och vädjade till dem att försöka bevara intresset för styrelsearbete till nästa år, om de inte kom in i år. Att jag offentligt skulle ta ställning för någon av dem finns inte på kartan.
Det är naturligtvis helt i sin ordning att föreslå någon som inte är nominerad. Det är ingen ”kupp”. Men när Sophie Haarlem föreslogs som ordinarie ledamot blev jag riktigt orolig. Vem ville man få bort?
Birgitta Linde som är domaransvarig i en tid, när jämställdhet är utomordentligt viktigt? Martin Roth Kronwall, som nu kommit in i arbetet i landslagsorganisationen och är en brygga mellan värjan och floretten? Peter Ejemyr som, tillsammans med flera, lyft vår utbildning på ett sätt som jag endast har drömt om? Henning Österberg som nu håller på att bygga en fin landslagsorganisation och en bra verksamhet efter bekymren förra året?
Omröstningen visade att det fanns ett mycket starkt stöd för de nuvarande ledamöterna. Troligen var det förbundsmötets reaktion på att man inte ska rubba ett väl fungerande arbetslag. Sophie valdes in som suppleant. Många är nu besvikna över hur ”valkampanjen” gick till. Det får naturligtvis inte drabba Sophie. Du är mycket välkommen i styrelsearbetet!
Det som hände i personvalsfrågorna ställer bl.a. följande frågor:
- Vad kan vi göra för att föreningarna ska vakna några minuter före fem i tolv, både när det gäller motioner och namnförslag?
- Vilken roll bör och får styrelseledamöter ha i t.ex. persondiskussioner före ett förbundsmöte?
- Vad kan valberedningen göra för att förankra sina förslag?
Själv har jag fått lång erfarenhet av förbundsarbete och mötesteknik. Kanske är det så att jag blir onödigt förbannad, när sådant här inte fungerar. Ställer kanske för stora krav på omgivningen. Kanske vore det enklare att säga som det står i Lukasevangeliet 23:24:”Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.”
Det vore enklare. Men knappast, på lång sikt, bättre för Svenska Fäktförbundet.