Så här stod det på hemsidan:
”2011 sjösatte Sveriges Olympiska Kommittés styrelse en vision: De kommersiella intäkterna skulle fördubblas till 2016. Från drygt 40 miljoner kronor per år till 80 miljoner 2016. Vi har avtal på plats som gör att vi når visionen redan 2014”.
Det var en information som de av oss som besöker SOK:s informationsträffar redan kände till. Så här skrev vi i vår nominering av Stefan Lindeberg till SOK:s ordförande:
”Stefan Lindebergs kompetens är oomstridd, och hans engagemang för de olympiska idealen är gränslöst. Vi vill också tillägga, att SOK:s styrelse under senare tid, med stor osäkerhet om bl.a. det statliga elitstödets framtid, har lyckats öka sponsorintäkterna från ca 40 Mkr per år till ca 80 Mkr under de närmaste åren. Det är ingen hemlighet, att Stefan Lindeberg är den drivande kraften i detta arbete. Han bör få fortsätta att leda organisationen i en turbulent tid.”
Stefan Lindeberg utmanas nu av Hans von Uthmann, Svenska Basketbollförbundets ordförande och sedan två år ledamot i SOK:s styrelse.
Jag känner Hans von Uthmann som en trevlig och duktig idrottsledare. Men jag är lite orolig för att han i just det här sammanhanget har kommit i lite dåligt sällskap. Det luktar lite för mycket medveten kampanj mot Stefan Lindeberg.
Hans förbund har tillsammans med företrädare för fotboll, golf, handboll, innebandy, ishockey och tennis skrivit en motion som kräver en förändring av stadgarna, att ”ordförande och styrelseledamöter inte får vara anställda hos SOK”.
Vad motionärerna menade var, att det var fel att Stefan både var ordförande och ansvarig för samordning av den svenska verksamheten. Och det har de naturligtvis alldeles rätt i. Som ordförande ska han ju ställa krav på, och kontrollera, verksamheten, som alltså leddes av honom själv. Vi skrev själva i vår nomineringsskrivelse så här:
”Till sist hoppas vi att ordföranderollen blir allt mer renodlad. Aktivt ledningsarbete på kansliet bör därför, enligt vår mening, arrangeras på annat sätt än för närvarande.”
Hela motionen bygger egentligen på en missuppfattning, nämligen att Stefan Lindeberg är just anställd. Det är han inte. Istället har han sedan 2000, då han valdes till ordförande, fått ett arvode för att samordna den inhemska verksamheten. Men det är egentligen personaljuridiska hårklyverier. Oavsett om han är anställd eller får ett arvode, var det naturligtvis helt fel med de dubbla rollerna. Det borde Stefan själv ha försökt ändra på för flera år sedan.
Nu har styrelsen, på Stefans initiativ, utsett den duktige sportchefen med basketförflutet, Peter Reinebo, till ansvarig chef för den svenska verksamheten, medan Gunilla Lindberg har ansvaret för de internationella kontakterna. Därmed borde allt vara frid och fröjd. Eller åtminstone nästan.
Det borde vara mycket enkelt att på SOK:s årsmöte fatta beslut om styrelsearvode, precis som vi gör på RF-stämman för Riksidrottsstyrelsens ledamöter. Men Internationella Olympiska Kommitténs stadgar tillåter inte arvode till de förtroendevalda. Lösningen sedan några månader tillbaka är därför, att Stefan Lindeberg nu får arvode för att ytterligare öka engagemanget för att få sponsorer, en roll som är naturlig för en hårt arbetande ordförande. Resultatet av Stefans arbete är hittills helt lysande.
Men en hake kvarstår. En liten dubbelroll har han naturligtvis kvar. Det är styrelsen, och därmed ytterst han själv, som ska bedöma om arbetet med sponsorer går bra.
Men nu handlar det inte i första hand om personaljuridik utan om hederlighet, en av Svenska Fäktförbundets värderingar. Vi ska naturligtvis ge Stefan Lindeberg möjlighet att försörja sig. Det var i den andan han valdes 2000. Och det är så det får fortsätta, hoppas jag. Det handlar också om tacksamhet för det lysande arbete han har utfört så här långt.
Man behöver inte vara överdrivet konspiratorisk för att tro att de största och mest kommersiella förbunden har skrivit motionen för att underminera Stefan Lindebergs ställning. Och jag tycker att det är synd att Hans von Uthmann har ställt upp som bricka, eller kanske t.o.m. drivande, i det spelet.
Bland undertecknarna av motionen finns nämligen förbund, som under en följd av år aktivt arbetade för att SOK skulle läggas ned, eller slås samman med RF, som det lite mer diplomatiskt kallades. Några av dem skrev en motion om sammanslagning till SOK:s årsmöte 2007. Andra har aktivt motarbetat Stefan i slutna rum.
Kampen för sammanslagning drevs av Riksidrottsstyrelsen, där både Jerker Löfgren och Birgitta Ljung var med. Jerker valdes in i SOK-styrelsen för två år sedan. Birgitta Ljung är nu golfens kandidat till det här årsmötet.
Sista striden (?) i frågan var vid SOK:s extra årsmöte 2009. Då svepte en stormvind bort alla sammanslagningstankar. De som tidigare stått för sammanslagning tävlade om att snabbast byta fot och samtidigt försöka få oss andra att glömma.
Den 14 december 2010 skrev de s.k. lagidrotterna (bandy, basket, fotboll, handboll, innebandy och ishockey) ett brev till Riksidrottsstyrelsen, där de bl.a. önskade att RF, inte SOK, skulle ta ansvar för alla lagidrotters talangarbete. I praktiken var brevet en ansökan om utträde ur SOK. Det är samma förbund, nästan, som nu står bakom motionen om stadgarna. Varför ska vi lita på dem och välja in deras representanter?
I en krönika för någon månad sedan skrev jag så här:
”En sällsynt viktig princip är ett förbund – en röst. Så är det i SOK. Så är det inte på RF-stämmor, som de stora förbunden dominerar. Där har de riktigt stora sju röster.
Den här principen är en garant för kvalitet i elitidrottsutvecklingen. Om också elitstödet, som RF:s stöd till specialförbunden, fördelas till förbunden i förhållande till antalet utövare i föreningarna, kan vi inte ge det kraftfulla och nödvändiga stöd som behövs för att få fram OS-stjärnor som t.ex. Lisa Nordén i triathlon eller ”lag Norberg” i curling för att ta två exempel på lysande artister från några av de många mindre förbunden.”
Vi bör den 24 april, vid SOK:s årsmöte, fråga oss varför de stora kommersiella förbunden egentligen har skrivit motionen. Vi bör fråga oss vad de olika kandidaterna till styrelsen står för. Och vi bör fråga oss vem av ordförandekandidaterna som vi tror är bäst på att utveckla de värden Sveriges Olympiska Kommitté ska stå för också i framtiden.
Jag hoppas att motionen dras tillbaka. Som en gest av försoning, när nu ingen är anställd, och den allvarliga dubbelrollen är borta. Och att Hans von Uthmann drar tillbaka sin kandidatur. Gräla får vi göra en annan gång.
Själv är jag inte långsint men har ett utomordentligt gott minne. Det behövs ibland.