Månadsskiftet april – maj är en riktig höjdare. På valborgsmässoaftonen fyller
HM Konungen år. Och dagen därpå är det första maj, den internationella
arbetarrörelsens högtidsdag. Båda dagarna är allmänna flaggdagar.
Jag är också lite
noga med flaggreglerna. Klockan åtta hissar jag flaggan, och så försöker jag ta
ned den vid solnedgången, eller senast kl. 21.
Den här första
maj var lite speciell. I TV såg vi ett antal demonstranter med mängder av svenska
flaggor skrida genom Jönköping. De demonstrerade för ”ett fritt Sverige”, en
sammanfattning av deras invandrarfientliga och rasistiska budskap.
Kyrkklockorna i
Jönköping ringde för fara under demonstrationen. Det har inte hänt, sedan
Hitler startade det andra världskriget. Det låg allvar i luften över Jönköping.
Jag får tillbaka några bilder från åttiotalets mitt, då jag var ung vice
ordförande i Svenska handbollförbundet och överledare för det svenska
ungdomslandslaget för flickor. De hette Carlsson och Persson, men några hade också
utländska namn. Vi funderade inte på om föräldrarna kom från Schweiz eller
Västerås, från Jugoslavien eller Borås.
Vi kom till det kommunistiska DDR. Gränsvakter med k-pist och
schäferhund hade genomsökt kläder och bagage. En kväll efter avslutningsmatchen
vandrade vi tillsammans, den lokale idrottsledaren och jag, hem genom parken
till hotellet i Finsterwalde, som staden hette.
Då, när inga mikrofoner eller spioner kunde höra honom, berättade han
om sitt liv, om brodern som fanns i Hamburg och som han aldrig skulle få
besöka, utom på begravningen, när någon av dem dog. Han saknade demokrati och
trygghet, öppenhet och tolerans mot dem som tyckte annorlunda, eller såg
annorlunda ut. Han hade sett på när vi före matchen sjöng vår nationalsång med
glädje och stolthet, oavsett var vi var födda.
”Den stora tragedin är inte de onda
människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”, sa en gång Martin Luther King.
Många av oss blir
innerligt lyckliga, när vi nu ser vad som händer i folkdjupet. Allt fler
demonstrerar på olika sätt för goda värden, för tolerans och öppenhet, mot
rasism och främlingsfientlighet. Det sker på arbetsplatser, när nu valrörelsen
börjar. Det sker i motdemonstrationer som den i Jönköping. Klockringningen var
en symbolisk händelse i Martin Luther Kings anda. Kyrkan ville inte vara tyst.
Idrottsrörelsen har ett
speciellt ansvar i kampen mot rasismen. Ingen annan verksamhet har en så stor
utbredning bland svenska barn och ungdomar. Drygt 60 procent av pojkarna i
högstadiet och 40 procent av flickorna är med i en eller flera
idrottsföreningar.
Idrotten har också
speciella möjligheter. Idrotten är internationell. Den finns överallt och
engagerar barn, ungdomar och vuxna i hela vår värld. Idrotten mäter prestationer
i mål, meter och sekunder. Det gör att
alla människor, oavsett språk och etnisk bakgrund, har samma chans att lyckas.
Egentligen är idrottens
vardagsliv det bästa vi kan visa upp i vårt land, när det gäller att få
människor från andra länder och kulturer att känna sig hemma. Men vi kan, och
ska bli, ännu bättre.
I vårt programförslag
”Fäktningen inför framtiden” vill vi också ännu bättre förankra svensk
fäktnings grundläggande värderingar, bl.a. ”jämlikhet och jämställdhet”. Så här
skriver vi om hur vi ser på detta:
”Jämställdhet och jämlikhet betyder respekt för
varandra men också för varandras olikheter. Alla ska vara välkomna att delta
oberoende av kön, social ställning, ekonomiska förutsättningar, religiös
trosuppfattning, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.”
Det finns ett par citat
som har inspirerat mig mer än andra. Så här skrev Stockholms Idrottsförbund i
programmet ”Den goda idrotten” för ett antal år sedan:
”I våra drömmars stad känner alla människor sig
verkligen hemma, oavsett om födelseorten är Stockholm eller Santiago, Danderyd
eller Delhi, Botkyrka eller Belgrad, Huddinge eller Helsingfors.
I våra drömmars stad är idrottsrörelsen en stark,
varm och för alla öppen folkrörelse. Genom utbredningen och kraften i vår
rörelse sprider sig också värmen till alla i samhället utanför.”
Det andra är Bosse
Parneviks underfundiga dikt:
”En kommer hit för
att fly från nöden
En kommer hit för
att undgå döden
En kommer hit, av
terror tvungen
En kommer hit för
att gifta sig med kungen
Dom är tyskar,
iranier, greker och turkar,
Mest är dom snälla,
andra är skurkar
En del är ärliga,
andra är skumma
En del är genier,
andra är stumma
Mest är dom
fredliga, andra vill slåss
Med andra ord: dom
är så lika oss!”
Det är i linje med svensk
idrotts värderingar och vårt eget program ”Fäktningen inför framtiden” att vi
alla försöker ta ansvar för att skapa ett klimat och en framtid, som bygger på
respekt och tolerans, en idrott och ett samhälle, där alla är välkomna, som det
står i vårt program.
Vi måste, för att vara
symboliska och tydliga, återerövra det finaste vi har i svensk idrott, den
svenska flaggan, från knäppgökar och rasister.