Knappast någon text om idrott har berört min hjärna och mitt idrottshjärta mer än journalisten Åke Stolts beskrivning av den lille fotbollskillen Lasse i boken ”En sorts kärlek”:
”Jag glömmer aldrig lille Lasse. Pappa satt sprängfylld på läktaren. Det var dags för den stora inneturneringen i fotboll, och Lasse var minsann med i laget.
Okay det var många i laget och alla skulle inte få spela hela tiden, men Lasse hade talang, tyckte pappa, och det skulle vara okokt av tränaren att inte låta honom spela. Naturligtvis fick Lasse sitta på bänken. Tävlingen var viktig – det var trots allt 12.000 i första pris, och då vågade man inte chansa med en så´n som Lasse.
”Han kommer nog snart in”, sa Lasses mamma för att något lysa upp de allt mörkare drag som bredde ut sig i Lasses pappas ansikte.
När det var fem minuter kvar och Lasses lag ledde med 3 – 0 var det dags för avbytarna att värma upp. Lasse knöt sina skor en extra gång för säkerhets skull, kastade en snabb blick upp mot pappa och mamma och började tänja sina smala ben. ”Men byt nu då för helvete”, ropade Lasses pappa, nu med en något högre röst som fick övriga föräldrar att vända sig om.
När det var två minuter kvar erinrade sig tränaren, att målskillnaden kunde bli viktig, så det var nog inte riktigt läge för att chansa med en kille som Lasse.
När Lasse snörade av sig sina nya, oanvända skor gick det långsamt. Han ville vara i fred och minst av allt möta pappas blick. Vem vill läsa en missnöjd förälders besvikelse i ett skrynkligt ansikte mitt uppe i sitt eget elände. Jag såg de stora tårarna som rullade utefter Lasses kinder och minns hur ont det gjorde och hur lätt jag kunde frammana känslan hos den lille grabben.
Utestängd, inte med i gänget, oduglig, förmenad chansen att göra pappa och mamma lite glada på fredagskvällen. Jag minns också hur jag tänkte: idrotten kan banne mig vara skadlig! Varhelst det står en liten förhoppningsfull unge med ett par bollskor i näven ska det finnas ett lag, en möjlighet, en öppen famn, en idrottsledare värd namnet, en som inte mäter sin belöning i siffror och serietabeller utan i de glada, nöjda ansikten som lyser från de idrottens fält där leken och skratten är viktigare än disciplinen och resultaten.”
Den här beskrivningen är så långt ifrån Svenska Fäktförbundets kärnvärde ”Glädje” som vi kan komma. Så här beskriver vi denna viktiga känsla i idrotten i vårt program ”Fäktningen inför framtiden”:
”Glädje är den starkaste drivkraften för att idrotta. Glädje innebär att lyfta fram den goda idrotten som en källa till personlig utveckling. Glädjen hos barn och ungdomar ökar, om de får bedriva idrotten på egna villkor, inte på vuxnas villkor.
Extrema krav på barn och ungdomar förtar glädjen i idrotten. Lustfylld träning kan kombineras med hög nivå och kvalitet. Uppmuntran och positiva förebilder är grunden för ungdomsledarskapet.
Glädjen i föreningen och föreningens sociala gemenskap, vid sidan av pisten, är avgörande för unga människors vilja att vara kvar i idrottsrörelsen också längre upp i åldrarna.
I den goda föreningen är det nära till skratten.”
I dagarna skickar vi ut två viktiga remisser till föreningar, SDF och även till dem som vill höra av sig med privata tankar. Båda handlar om hur allt fler skall känna sig välkomna och vara kvar längre i svensk fäktning.
Den ena handlar om hur vi kan förändra barn- och ungdomsfäktningen, så att den öppnar dörrarna för allt fler, och så att en allt större andel ungdomar än tidigare stannar kvar som aktiva fäktare, domare eller ledare.
Vi har mycket att vara stolta över. Fäktningen har vuxit bland barn och ungdomar under den senaste tioårsperioden. I en enkät som vi gjorde med barn och ungdomar för några år sedan instämde 228 av 261 helt i påståendet ”Det känns tryggt på träningen och i omklädningsrummet. Ingen blir mobbad eller illa behandlad.”
Vi lämnar i remissen förslag om förändrade tävlingsformer, så att alla barn och ungdomar ska få fäkta mycket mot så jämnt motstånd som möjligt. Fler tävlingar och läger på regional nivå, för att bl.a. hålla tillbaka kostnaderna. Men också tysta läxläsningsrum, läxhjälp och mellanmål för att göra det lättare att kombinera fäktningen med skolan.
Vi vill ha en ny åldersindelning med en tydlig uppdelning i vuxenklass, ungdomsklasser och barnklasser. Kadettåldern föreslås bli tre år. Steget i kadettåldern tas ett år tidigare för att inte sätta extra press på skolarbetet under ett viktigt år.
Erfarenhet och kunskap från barn- och ungdomsidrotten har alltmer kommit att betona de negativa aspekterna av en alltför tävlingsinriktad kultur i de allra yngsta åldrarna. Allt fler specialförbund är nu inne i en process, där dagens praxis förändras. Vi vill inte stå vid sidan och titta på. Därför föreslår remissen, att nationella mästerskap inte ska förekomma för barn i de nya klasserna Knattar och Miniorer, inte heller nationella tävlingar som kräver kvalificering. Det betyder, att dessa klasser inte längre ska arrangeras vid USM, och att Masterslistorna avskaffas för dessa klasser.
Den andra remissen heter ”Jämlikhet och jämställdhet i Svenska Fäktförbundet”.
Med jämlikhet menar arbetsgruppen att alla, inom de begränsningar som ges av verksamheten, har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på alla nivåer inom svensk fäktning, oavsett bakgrund.
Med jämställdhet menar arbetsgruppen att alla, oavsett könsidentitet, har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på alla nivåer inom svensk fäktning.
Ibland är det lätt att glömma motiven för jämlikheten och jämställdheten – förutom de principiella om människors lika värde.
I svensk idrott är andelen pojkar som är aktiva i en eller flera idrottsföreningar större än andelen flickor i alla åldersgrupper. Undersökningar visar också, att flickor ofta har andra motiv för sitt idrottande än pojkar. Den idrottsrörelse som vill växa genom att attrahera alltfler kvinnor bör därför organiseras på ett sådant sätt, att flickor och kvinnor också känner, att deras intressen tas tillvara i diskussionen om idrottens framtid.
Flera kvinnliga ledare ger också fler kvinnliga föredömen.
Den idrott som vill bli alltmer omfattande och få flera medlemmar och aktiva är beroende av att kvinnor får ett större inflytande, så att svensk idrott och svensk fäktning utvecklas på ett sätt, som även är i linje med vad som gynnar flickor och kvinnor.
Erfarenheten och förståelsen ökar i den grupp som präglas av mångfald och innehåller människor med olika sexuell läggning, olika åldrar, och som kommer från olika sociala bakgrunder och samhällsklasser. Mångfald ger helt enkelt ett bättre styrelse- och föreningsarbete.
Det här materialet skall stimulera en diskussion i föreningarna, varför inte på styrelsen eller vid möten med föräldrarna? Där ställs bl.a. följande frågor.
Hur ser det ut i föreningens aktiviteter? Hur är det ut med jämställdheten och jämlikheten i praktiken? Känner sig alla välkomna? Vad kan vi göra i föreningar och förbund för att bli allt öppnare och allt bättre?
Det borde inte vara så svårt att, med lite ansträngning och letande efter goda kandidater, kunna bli ett av de första förbunden som når svensk idrottsmål om jämställdheten, d.v.s. ”att kvinnor och män i alla beslutande och rådgivande organ är representerade med minst 40 procent.” Låt oss börja med valberedningarna, där förbundets redan når målet.
Senast den 30 november vill vi ha in båda remisserna. Det är årsmötet i mars 2017 som fattar de principiella besluten.
Läs båda remissmaterialen här:
En bättre barn- och ungdomsfäktning – Remiss till föreningarna