Vår nära vän och fäktmästare Igor Tsikinjov Uppsala har gått bort vid 61 års ålder. Närmast anhöriga är hans sambo Natalja och barnen Alisa och Anton.
Igor föddes i den lilla staden Kohtla-Järve utanför Tallin. Vid 3 års ålder flyttade han med familj till Tallin. När det var dags att börja i förskolan var den ryskspråkiga förskolan full så därför började han i en estnisk vilket gjorde att han lärde sig flytande estniska.
Som fäktare var hans främsta merit en förstaplats i sovjetiska juniormästerskapen. Han avslutade sin aktiva fäktkarriär tidigt och sadlade om till tränare redan som 19-åring. I en intervju med Uppsala Nya Tidning förklarade Igor varför: ”Jag visste hur man skulle göra för att vinna, för att bli bäst, men kunde inte själv utföra det”.
En av de ungdomar han började träna var då 9-åriga Oksana Ermakova som kom att bli individuell världsmästare både som junior 1991 och senior 1993 och senare även vinna OS-guld i lag både 2000 och 2004.
1992 fick en ung och lovande Uppsalafäkterska – Ingela Ronqvist – kontakt med Igor på ett träningsläger i Estland. Ingela visste att klubben sökte en ny fäktmästare och tipsade Tomas Lundblad som kontaktade Igor och såg till att Igor anställdes som fäktmästare.
De mest namnkunniga han var tränare för i Uppsala var fäktarna Tomas Lundblad, flerfaldig VC-finalist, Ingela Ronqvist JVM-brons (ind) 1993, Maria Bergenheim VM-bronsmedaljör (ind) 2001, Sofie Larsson kadett-VM brons (ind) 2001, Fredrik Hallner VM-bronsmedaljör (lag) 2003 och femkamparna Erik Johansson VM-silvermedaljör (ind) 2002, 2003 och P-O Danielsson med flera topplaceringar i VM och VC.
Redan efter ett par år i Sverige engagerades Igor i landslagsverksamheten för herrvärja. 1997 blev han tränare för Peter Vanky – VM-silvermedaljör (ind) 1998, 1999, VM-bronsmedaljör (lag) 2003 – och delade tränarskapet med Göran Flodström. Han tränade också under flera år Robert Dingl, flerfaldig VC-finalist och VM-bronsmedaljör (lag) 2003.
Igors sista landslagsuppdrag i Sverige var för damvärjlandslaget där han skulle ta ett lovande ungt damlag mot OS 2016. Damerna hann vinna lagguld på EM och ta flera medaljer i seniorvärldscupen innan Igor och Svenska Fäktförbundet gick skilda vägar 2011. Efter det hade Igor flera uppdrag inom estnisk fäktning och var tränare för både Nikolaj Novosjolov VM-guldmedaljör (ind) 2010, 2013 och Erika Kirpu VM- och OS-guldmedaljör (lag) 2020.
Igor älskade fäktningen, han engagerade sig hundraprocentigt i sina elever och krävde lika stort engagemang tillbaka. Han hade en exceptionell talang för att lära ut fäktning på högsta internationell nivå och dessutom en taktisk-analytisk förmåga långt utöver det vanliga. Hans betydelse för de internationella framgångarna i svensk fäktning i slutet av 90-talet och början av 00-talet går inte att överskatta.
Igor hade en unik personlighet, en tydlig vision och ett målande sätt att tala. Under sin tid som fäktmästare i Uppsala och landslagstränare fostrade han inte bara sina elever fysiskt och tekniskt utan han utmanade oss också att våga reflektera. Han såg på fäktningen som på livet – ”det kan upplevas som komplext och svårt men det är upp till var och en att välja rätt väg och att förenkla”.
I Sofie Larsson, fäkttränare i Uppsala, får Igors fäktkonst leva vidare i Sverige. ”Det var en sann ära att få bli hans lärling men idag saknar jag människan som tog sig tid, som brann för att få visa och lära och som aldrig kunde lägga på luren för att det alltid fanns ”En viktig sak till…”
Vi är otroligt tacksamma för att ha haft honom som fäktmästare, coach och nära vän. Vi minns honom med värme och han är oss mycket saknad.
Peter Vanky, Sofie Larsson, Tomas Lundblad, Maria Bergenheim och Robert Dingl