100 SM-medaljer, ett JEM-silver och ett ständigt leende på läpparna. Efter sju år som tränare i Sverige har Tommaso Marchi nu valt att lämna Sverige för en tjänst utomlands. I samband med avskedet fick Svensk Fäktning en kort pratstund med Tommaso.
Berätta kort om din karriär
– Jag flyttade till Sverige i augusti 2017 för att jobba på En Garde Fäktförening i Solna. Jag är ursprungligen från Livorno i Italien men jobbade i Florens när EGF kontaktade mig. Det var ett enkelt ja, jag var en ung tränare på uppåtgående och ville gärna ha utlandserfarenhet. Jag blev snabbt förälskad i projektet och det blev nästan som ett barn för mig, jag lade ner mycket tid och energi på det. Förbundskapten blev jag först för damfloretten sommaren 2019 och sommaren 2021 blev jag förbundskapten för samtliga florettlandslag.
När du flyttar från Sverige, vad önskar du att du lämnar kvar?
– Jag har haft en positiv inverkan på EGF och jag hoppas att det fortsätter så. Sen jag kom har klubben växt rejält och från att till en början ha Ankita [Poppel] och Axel [Fahlvik] lämnar jag en elitgrupp av Tristan, Lili, Rufus, Kong, Milan, etc. Jag lämnar också kvar många goda minnen. Exempelvis har EGF vunnit bästa klubb på tre utav de fyra senaste USM och under min tid har vi tagit mer än 30 svenska och/eller nordiska titlar. Jag är också stolt över flertalet internationella resultat på ungdomssidan, inte minst Jonathan Kongs vinst i Wratislava.
Vad är ditt bästa minne från din tid i Sverige?
– Jag har faktiskt tre minnen jag skulle vilja nämna. Som förbundskapten är det första helt klart Marcus Brobergs silver på JEM 2023. Vi hade länge drömt om en medalj men på grund av att vår elitgrupp är liten och har begränsat med resurser så var det osannolikt. Det var en helt fantastiskt bragd, att trots förutsättningarna vinna den medaljen. Jag minns också världscupen för damflorett i Saint-Maur 2019 när det svenska laget slog Hong Kong och Singapore. Verkligen synd att pandemin förstörde för det laget. Ett starkt minne jag också bär med mig är JEM i Novi Sad 2022 då vi bestämde oss för att dra oss ur matchen mot Nederländerna i T32 för att inte behöva fäkta mot Ryssland i T16 med bakgrund mot den då nyligen inledda invasionen av Ukraina. Vårt beslut skapade en dominoeffekt som ledde till att Ryssland drog sig ur mästerskapet och bara några dagar senare kom FIE:s beslut om att porta ryska och belarusiska fäktare. Tjejerna visade en enorm empati och beslutsamhet att inte fäkta på ett EM för att stå upp för vad dem tycker är rätt.
Vad önskar du att folk minns av dig?
– Den högre nivån jag lyckades nå men också de djupa relationerna jag lyckades skapa med mina fäktare och lag genom åren. Omtanken och kärleken jag mottagit sedan nyheten om min flytt kom ut har varit helt underbar och jag skulle absolut älska att ha en fortsatt roll i allas liv. Jag vill inte försvinna, jag har uppfostrat många av fäktarna hela deras karriär och jag fortsätter gärna på vår långa resa tillsammans.
Vad skulle du kunna gjort bättre för Svensk Fäktning?
– Jag skulle verkligen vilja lyfta alla coacher i Sverige för det hårda arbetet och dedikationen till sporten de har. Jag skulle önska att tränarna kunde fått mer uppskattning och stöd, för utan duktiga tränare går det inte att bedriva fäktning på den nivån vi önskar nå.
Sist men inte minst, finns det några du skulle vilja tacka?
– Oj var börjar man ens, det finns så många. Jag skulle vilja tacka alla anställda som jobbat med mig, Rasmus Nyström i EGF samt Henrik Lundegard som förbundskapten. Även Martin [Roth Kronwall] och Andrii [Bakum] för allt deras stöd och för att dem alltid hjälpt mig. Jag vill också tacka alla volontärer i klubben och i förbundet som har följt mig i min vision och lagt ner så mycket tid på att göra Svensk Fäktning en bättre och mer inkluderande plats. Jag vill tacka alla mina fäktare för känslorna, minnena och framgångarna. Min familj, mina vänner, min partner Emma som har varit så stöttande och som spenderat mycket tid ensam när jag varit ute och rest, det är inget jag tar för givet. Jag vill också tacka Pierre [Thullberg] för hans tid som GS och hans hjälp i att få mig hemmastadd i Sverige.
Några sista ord?
– Till er alla, det är inte ett “hej då” utan ett “vi ses snart”. Jag kommer fortsatt vara engagerad i Svensk Fäktning genom min styvdotter Kinzi som fortsatt representerar Sverige och jag kommer säkerligen stöta på många av er runtom i Europa och världen. Men för nu, CIAO!