Den toppen, våra värjtjejer, får ett bra stöd av SOK, inte bara ekonomiskt. Hos SOK finns också personlig kompetens som är mycket värdefull.
För egen del blev jag också glad för andras skull. Jag följer många icke-olympiska förbund nära, och såg att de nu skulle få möjligheter, som tidigare endast hade varit förunnat oss som är med i SOK. Det verkade vara enkelt tyckte jag. RF och SOK kunde göra ett avtal mellan varandra. SOK kunde anställa några ytterligare duktiga sportchefer. Och så skulle den organisation som kan det här med elitidrott få ansvar för allt. Så gör goda vänner, som är trygga i sina roller och som agerar för saken, inte för den personliga eller organisatoriska prestigen.
Så här blev det naturligtvis inte, som alla nu mycket smärtsamt har fått uppleva. Istället blev det RF-stämmobeslut om en gemensam organisation som skulle hantera elitstödet, styrgrupper, referensgrupper, medlare och allt mellan himmel och jord.
För någon vecka sedan samlades vår styrelse för att försöka fatta ett beslut om förslaget till budget för det verksamhetsår, som redan har pågått i drygt tre månader. Igår kväll, vid telefonmötet, fick styrelsen nog. Så här skrev vi i vår verksamhetsberättelse, som presenteras på förbundsmötet den sista helgen i oktober:
”Regeringens och riksdagens satsning på ett nytt och kraftigt utökat stöd till elitidrotten har hittills hanterats på ett oacceptabelt sätt av idrottens centralorganisationer RF och SOK. Hundratals nya och efterlängtade miljoner framstår som ett av svensk idrotts största problem.
Istället för att tillsammans med SOK, där en unik kompetens om elitidrottsutveckling och stöd till elit idrott finns, snabbt konkretisera det nya stödet, har Riksidrottsstyrelsen bedrivit en prestigefylld kamp för att slå samman de båda organisationerna.
Det går ännu inte, två och ett halvt år efter regeringens besked, att ha en diskussion om det långsiktiga stödet, t.ex. inför OS i Rio 2016. Det går ännu inte att ha en professionell dialog med en kontaktperson, som svarar för helheten, ens om den närmaste tiden.
Det bästa beviset för den centrala idrottsledningens totala haveri inom detta område är att när Svenska Fäktförbundet samlas till styrelsemöte den 18 september 2010 för att lägga fast förslaget till budget för 2010/2011, ett budgetår som redan börjat, finns inte ens besked från RF om stödet för innevarande år”.
I förslaget till verksamhetsplan försöker vi muntra upp den landslagsledning som har goda skäl att vara på extra dåligt humör. Där kan vi läsa det här:
”Styrelsen har gett besked till landslagsledningen, att elitverksamheten i princip får disponera de ytterligare intäkter, utöver budget, som kan komma under året genom t.ex. ökat RF-stöd eller sponsorsamarbete.
Svårigheterna för landslagsledningen att planera verksamheten kvarstår i viss mån. Det är under våren som aktiviteten kan öka, om nya intäkter kommer. Men det är styrelsens förhoppning att beslutet och inriktningen skall medverka till att den entusiasm som finns i den nya landslagsorganisationen skall kunna behållas trots de orimliga förutsättningarna.”
I en brett uppslagen artikel i Dagens Nyheter den 30 september skrev några av vår idrotts mest uppskattade stjärnor, bl.a. Therese Alshammar simning, Carolina Klüft friidrott och Anette Norberg curling så här i en uppmaning till idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth:
”Vi vet att konkurrensen ökar för varje år. Det blir allt tuffare att ta sig hela vägen till världstoppen, framför allt i de olympiska idrotterna. Då måste talangerna få de möjligheter de behöver hela vägen.
Därför behöver vi precis som på andra områden i samhället en spetsorganisation som med kunskap och kompetens leder det arbetet. Inom svensk idrott heter den organisationen Sveriges Olympiska Kommitté.”
Vår kloka idrottsminister var inte sen att svara. Så här skrev hon bl. a:
”Regeringen beslutade att Riksidrottsförbundet fick använda sammanlagt 212 miljoner kronor till en flerårig samlad förbundsövergripande och behovsprövad elitsatsning. Satsningen syftar till att stärka svenska idrottsutövares möjligheter att nå framgångar vid OS, Paralympics och andra internationella mästerskap. En målsättning med en samlad elitorganisation är att ta tillvara och vidareutveckla den centrala kompetensen inom Sveriges Olympiska Kommitté, Sveriges Paralympiska Kommitté och Riksidrottsförbundet.
Jag förutsätter att detta arbete fortsätter och att idrotten också visar att den förmår ta ansvar för sin egen framtid”.
Under hela mitt liv som idrottsledare, vice ordförande i Svenska Handbollförbundet under flera år, 12 år i Riksidrottsstyrelsen, 22 år som ordförande i Stockholms Idrottsförbund och nio år ordförande i Svenska Fäktförbundet, har jag, enligt en del kritiker i det politiska etablissemanget, varit en nästan ”rabiat” förkämpe för idrottsrörelsens självständighet. Jag har skrivit krönikor och artiklar om ämnet, som, om de skulle bindas in till böcker, troligen överstiger Shakespeare´s samlade verk. Jag talar om antalet sidor, inte om kvaliteten.
Idag tvivlar jag för första gången på svensk idrotts förmåga att, inom det här området, ta ansvar för sin egen framtid. Vi har fått ett fantastiskt förtroende av regering och riksdag, pengar till elitverksamhet, som tidigare var något misstänkt. Och vi tackar för förtroendet med prestigekamp och inkompetens.
När, och hur, kan eländet få ett slut?
Lars Liljegren