1. Vad är problemet?
Fäktsporten behöver sammanlagt tolv grenar, på engelska kallade ?medal events?, för att kunna genomföra tävlingar på sabel, florett och värja för damer och herrar, individuellt och i lag. IOK vill bara tillåta tio grenar.
Ett annat problem är att man inte vill tillåta att totalantalet fäktare som deltar i OS ökar från de 200 som deltog i Sydney-OS. För att få plats med damsabel måste med andra ord deltagandet på de andra vapnen minska. I sammanhanget betraktas detta problem som mindre.
2. Varför vill inte IOK tillåta fäktsporten att dela ut fler medaljer?
Under de senaste olympiska sommarspelen har arrangemangens omfattning alltmer ifrågasatts. Spelen kallas mastodontspel och sommar-OS blir alltmer som en jättestor Kiviks marknad där idrotten inte längre är i centrum. Ett anledning till den stora tillväxten är att det kommersiella värdet av spelen är så stort att många aktörer vill vara med och ordna aktiviteter och bestämma. En annan är att nya idrotter tillkommer hela tiden och i de gamla idrotterna tillförs nya grenar genom till exempel att damklasser införs.
IOK-presidenten belgaren Jacques Rogge hade därför som uttalad målsättning att spelen skulle sluta växa. Programkommittén med ansvar för Aten-OS hade därför stora restriktioner redan från början med en målsättning om maximalt 10 000 aktiva. Prövningen av nya idrotter och grenar var rigorös och de gamla idrotter som ville inför nya grenar var tvungna att ta bort någon existerande. Existerande tävlingar såsom femkampens lagtävling togs också bort inför 2004. Mot denna bakgrund kanske fäktsportens förhoppning om en tjugoprocentig tillväxt vad gällde medaljer (från tio till tolv) och antalet aktiva (från 200 till 240) ter sig väl optimistisk.
Det finns också en annan möjlig anledning till att IOK ställer sig njugg till fäktsportens önskemål som inte är klart uttalad men kan vara betydelsefull. På flera håll inom IOK ställer sig man sig nämligen frågande till fäktsportens lagtävlingar överhuvudtaget eftersom man menar att fäktning är en naturligt individuell idrott. Genom beslutet att tillåta damsabel men bara tio grenar tvingar man fäktsporten att själv öka antalet individuella tävlingar och minska antalet lagtävlingar.
3. Varför vill FIE ha med damsabel på programmet?
Numera betraktas det med misstro om en idrott saknar damgrenar. Fäktsporten har en bakåtsträvande image efter att ha varit sena med att släppa in kvinnorna. Efter att damflorett blivit olympisk gren 1924 dröjde ända till 1996 innan damvärjan introducerades i OS-sammanhang och först nu är det alltså dags för damsabel.
Under de senaste decennierna har fäktfamiljen växt och omfattar nu 110 länder. Flera av dessa har svårt att acceptera en icke-jämställd fäktsport och kommer inte att tillåta att den möjlighet som nu finns att få med damsabel missas. Ett exempel är USA som börjar bli en stormakt såväl vad gäller antalet utövare och också alltmer vad gäller resultat driver damsabeln hårt och har fått med sig hela Nord- och Sydamerika. Det amerikanska fäktförbundets president skulle riskera både avsättning och eventuellt också stämning om hon inte verkade för damsabeln.
Denna utveckling finns även i andra förbund och har aktivt uppmuntrats av IOK. I brottning kommer nu damklasser och vid förra OS blev modern femkamp en damidrott också i OS-sammanhang.
4. Vad är det för fel på mixade lag?
Kritikerna menar att det är en onaturlig tävlingsform som saknar förankring i fäktsportens traditioner. Man pekar också på att mixedtävlingar i de flesta idrotter har låg status och oroar sig för att ett införande av mixedlag skulle kunna vara ett första steg på vägen mot ett avskaffande av lagtävlingarna.
Förespråkarna för mixedlagtävlingarna (som i sanningens namn inte är så många) framhåller gärna ridsporten som exempel på att mixedlag kan fungera alldeles utmärkt. En ny tävlingsform kan också vara en offensiv åtgärd som kan locka ny publik och övertyga IOK om att lagtävlingen i fäktning har existensberättigande.
5. Har allt detta bara med lagtävlingen i OS att göra?
Nej helt säkert inte. Som redan antytts ovan handlar det mycket om en makt- och prestigekamp mellan de gamla fäktländerna i Europa och fäktländerna i övriga världen.
Men framförallt har frågan utvecklats till en fråga om FIE-presidenten René Rochs överlevnad. Dennes många fiender, däribland ungraren Jenö Kamuti som tre gånger kandiderat mot Roch i presidentvalet och Franska Fäktförbundets ordförande Pierre Abric, har kunnat låta Roch ta ansvaret utåt för de impopulära besluten och har inte behövt skylta utåt med några konkreta alternativ. På detta sätt har de lyckats skjuta kongressbesluten i sank men samtidigt står fäktvärlden nu utan lösning på en viktig överlevnadsfråga.