Idrotten har haft sin plats i valrörelsen, även om den inte har varit lika stor som idrottsledare önskar. De politiska partierna har brytt sig om idrotten. Regeringspartiet socialdemokraterna behandlade idrotten i sitt valmanifest. Andra partier har också skrivit egna program.
Socialdemokraterna skriver bl. a. följande i valmanifestet:
En större del av Svenska Spels överskott måste komma idrottsrörelsen tillgodo. Vi är beredda att under mandatperioden tillföra idrottsrörelsen totalt en miljard kronor, om idrottsrörelsen tar på sig att öppna dörrarna för fler, hålla tillbaka avgifterna, satsa mer på flickidrotten, delta i kampen mot droger och intensifiera samarbetet med skolorna.
Det är naturligtvis bra, att den historiska skulden till idrottens nu skall börja “betalas tillbaka”. Politiska beslut, och det ständiga gynnandet av Svenska spel, har lett till att folkrörelsernas andel av spelmarknaden har sjunkit från 31 procent till 19 mellan åren 1970 och 1998. Om folkrörelserna idag skulle ha en marknadsandel som är 12 procent större, skulle det betyda 3,5 miljarder kronor brutto, varav idrotten genom sin aktivitet och storlek skulle få 3 miljarder. Det betyder ett netto till idrotten på ytterligare 1,5 miljarder kronor varje år. Vi hoppas på 1,5 miljarder mer per år. Vi lovas en miljard kronor under fyra år. Men det blir, trots allt, en hel del nya slantar till Svenska Fäktförbundets kassa.
Ett annat vallöfte från socialdemokraterna är att “alla elever ska få tillfälle att röra sig minst 30 minuter under varje skoldag”, som det står på hemsidan. Thomas Östros fick ett ordentligt genomslag för detta i valrörelsen. Han sa också, att han nu genomförde idrottsrörelsens önskemål om idrott i skolan.
Det var den borgerliga regeringen under tiden 1991 – 1994 som skar ned antalet idrottstimmar. I valrörelsen 1994 lovade socialdemokraterna att rätta till skadan. Åtta år har gått sedan det vallöftet gavs.
Thomas Östros lösliga, men väl så goda, tankar ser nu ut att få ersätta idrottsrörelsens krav på flera idrottstimmar i skolan. Minimikravet är för grundskolans nio år 400 timmar. Det betyder, att det finns elever som under en termin inte ens har en timme i veckan. För några år sedan gjordes en europeisk jämförelse av utrymmet för idrottsämnet i skolan. Då låg Sverige näst sist i statistiken. Detta vill inte Thomas Östros göra något åt.
Nu ersätts kravet om fler idrottstimmar av allmänt tal, med riksidrottsledningens goda minne, om jag förstått saken rätt. Jag har fått höra, att “man bedömde inte att fler idrottstimmar var ett realistiskt politiskt krav.” Sedan när har idrottsrörelsens politiska krav om flera idrottstimmar, förankrade på många RF-stämmor, ersatts av luddigt tal om skogspromenader?
Finns det något viktigare ämne att syssla med i skolan än att stimulera unga människor till ett friskt, långt och innehållsrikt liv? Vad skulle det vara? Tyska hjälpverb eller Karl XII:s dödsdag?
Förutsättningen för att idrottsrörelsen skall komma in i skolan på ett bra sätt är just fler idrottstimmar. Det är ju under de timmarna idrottens skall presenteras och utövas. Det vet ju vi som sett och arbetat med idrottsskolorna på nära håll. En riktig presentation av fäktningen kräver ju faktiskt flera idrottstimmar i sträck.
Flera idrottstimmar betyder ju också så mycket annat viktigt för idrotten. Det betyder fler välutbildade idrottslärare och fler och bättre lokaler.
Om idrottsskolor skall fungera krävs också ekonomiska resurser, så att i övrigt ideellt arbetande idrottsledare kan få betalt för sina insatser i skolan. Några resurser för det här ändamålet har ännu inte anvisats. Det betyder att risken är stor, att ideella insatser också skall klara av det som borde vara en naturligt del i skolarbetet.
Det behövs naturligtvis både daglig rörelse och fler idrottstimmar.
Nästan varje politiker jag har träffat har hållit med om, att de riktigt korkade besluten om idrottstimmarna från början av 90-talet nu var mogna för förändring. I värsta fall betyder den här valrörelsen, att politiker också i framtiden nöjer sig med att barn i grundskolan har en idrottstimme i veckan. Med detta ser också riksidrottsstyrelsen ut att vara nöjd. Man tar sig för pannan.