Numera finns det inte många kvar. Tack vare stöd från staden Paris lyckas man skrapa ihop till hyran och till att hålla fäktsalen i stånd. Investeringen när de korkbelagda pisterna skulle bytas ut såg ut höll på att knäcka verksamheten men den dåvarande borgmästaren Jacques Chirac såg värdet i att rädda åtminstone en av dessa unika miljöer till eftervärlden.
Från väggen blickar fäktsalens grundare maître Coudurier d.ä. ned från sitt porträtt. Bredvid honom på väggen hänger hans utrustning från fransk-tyska kriget 1870-71. Inte mycket har förändrats sedan hans tid. Dammlagren har blivit tjockare här och där. Eldstaden i omklädningsrummet kompletterats med ett element anslutet till fjärrvärmesystemet. Det elektriska ljuset moderniserats några gånger. Men fortfarande är lokalen full av liv och rörelse när träningen kommit igång och utrop av glädje eller sorg hörs alltefter lyckans växlingar. Förmodligen skulle Coudurier känt igen sig än idag och förnöjt kunnat glädjas åt den stilrena fäktningen.
“En militär fäktmästare med pension hade bara ett mål: grunda en fäktsal där han kunde samla adelsmän, bankirer, advokater, skribenter och konstnärer. Dessa florettens fanatiker, angelägna om fysisk balans, övade sig omväxlande med vapnet i höger och vänster hand. Efter en hälsning med vapnen i största överensstämmelse med akademiens rekommendationer [Franska Fäktakademien grundad 1567] , utbytte de några vapenfraser som de sedan kommenterade … i omklädningsrummet.”
(Pierre Lacaze: En Garde – Du duel à l’escrime, s 61f. Découvertes Gallimard 1991)
Fäksalens nuvarande fäktmästare är maître Pinel de la Taule, själv faktiskt adelsman, som för mer än 20 år sedan sedan tog över efter grundarens sonson. Pinel de la Taule ser helst att hans elever undviker tävlingsfäktning och elektrisk bedömning eftersom det bidrar till felaktig teknik. Bedömningen i de konventionella vapnen så som den sker idag passar inte riktigt för den klassiska teknik som lärs ut här.
Vi är stolta över vår fäktsal och tacksamma för privilegiet att få utöva vår favoritidrott i dessa fantastiska lokaler, konstaterar en äldre amerikan som tränar varje vecka sedan många år i fäktsalen på rue Gît-le-Cur nära Saint-Michel.