Inflytande över besluten förutsätter närvaro och aktivitet mellan möten. Under förra helgen var vi i Qatar och deltog i FIE: s kongress. Låt mig i en kanske alldeles för lång krönika berätta om det viktigaste som hände.
Jag kände mig lite stolt, när vi vid kongressens inledning tog med Afghanistan, Förenade arabemiraten och Republiken Kongo i gemenskapen och noterade, att vi nu var 118 medlemmar. Därmed öppnar vi fler dörrar för en dialog bl.a. om demokratins former och villkor. Och vi får möjlighet att sprida den sport som så många älskar till allt fler.
Låt mej berätta om några viktiga beslut och spara det bästa till sist.
Från och med säsongen 2006/2007 blir kontinentmästerskapen, t.ex. EM, också för juniorer och kadetter, även officiella FIE-tävlingar och kommer därmed att räknas in i den officiella FIE-rankingen. Poängen i ett EM multipliceras med 2.
Ett helt paket förändringar för floretten låg på våra bord. Avsikten skulle vara att göra den mer attraktiv, t.ex. genom att öka träffytan. Men allt sköts upp. Alla skulle ha behövt köpa nya masker och nya dräkter, om förslaget gått igenom. Det må väl vara hänt, om förändringen blir odelat positiv. Men vi har, som en liten nation, inte råd med alltför dyra experiment. Vi väntar fortfarande på den mer långsiktiga lösningen. För några år sedan var det höjden av visdom att utveckla de tre vapnen, så att de alla blev unika. Snart sagt samtliga förslag om floretten handlade nu om att göra den alltmer lik värjan. Det är inte bara jag som inte begriper lappkastet.
Antalet lag i VM begränsas från och med 2006/2007. Det blir 32 per disciplin, där de sexton första på FIE-rankingen kommer med, och sexton ytterligare får kvalificera sig på sin kontinent. Europa fick sex av dessa sexton platser.
Lite trist var det, att förslagen om att införa en genomskinlig mask föll. En majoritet litade ännu inte på att masken är säker nog för värja och florett. I sabel är den ju redan införd. Det här måste ändras. En sport, vars stjärnor gömmer sig bakom ett ogenomträngligt ståltrådsnät, kan inte konkurrera med den sport, som ger möjlighet för åskådarna att se spänningen, besvikelsen och glädjen i utövarnas ansikten.
Efter en bitvis hätsk debatt fick S: t Petersburg, och inte Plovdiv i Bulgarien, förtroendet att arrangera världsmästerskapen 2007. Det var ett naturligt val, sedan Ryssland hade avstått från att kandidera mot Leipzig 2005 och mot Turin 2006. Det ryska fäktförbundet kommer att arrangera en utmärkt tävling.
Det som kändes lite svårt under debatten var, att det ryska förbundet så oblygt berättade om de goda ekonomiska förutsättningarna. Bulgariens anklagelser att Ryssland ”köpt arrangemanget” är värda att ta med sig i framtiden. Vi hade redan på hemmaplan bestämt oss för S:t Petersburg, innan vi kände till de ekonomiska skillnaderna mellan kandidatstäderna.
Många av de som föredrog Plovdiv gjorde det också för att undvika, att det ryska förbundets ordförande Alisher Usmanov genom VM bygger upp en plattform, som leder till FIE: s presidentpost vid valkongressen 2008.
Vi svenskar var ju hans mest kritiska motståndare både vid FIE: s presidentval 2004 och vid valet av Europapresident i somras, där han ju faktiskt vann. Det är viktigt att nu lämna de gamla skyttegravarna och titta framåt. Ryssland är en stor fäktnation och ska inte straffas i all frågor för att ordföranden heter Usmanov.
Så många diskussioner i internationell fäktning är tyvärr spegelbilder av personkonflikten från 2004 mellan FIE: s president René Roch och Usmanov.
Det finns också en tendens att i det här klimatet inte hålla isär sak och person. Vi i Sverige, som starkt stöder vår president René Roch som person, tycker inte med automatik att alla hans förslag är höjden av visdom. Den linjen, starkt stöd till personen men öppna för förslag också från andra, kommer vi att fortsätta med.
Det är viktigt att både vinna och förlora med värdighet. President Roch vann presidentvalet 2004 med stor majoritet. Han har en sådan ställning inom den internationella fäktvärlden, att han skulle kunna glömma och titta framåt generöst och konstruktivt. Vi har valkampanjerna bakom oss. Vi måste nu alla hjälpa till att läka såren både i fäktvärlden och i Europa. Där försöker vi svenskar göra en insats.
Internationella olympiska kommittén har ambitionen att få med fler kvinnor och fler grenar för kvinnor. I praktiken har man redan beslutat, att antalet medaljer för fäktningen vid OS i Peking kommer att vara tio, inte 12 som i VM och som vi inom fäktningen har önskat.
Att inte få 12 fäktmedaljer och istället se hur t.ex. brottning, boxning och tyngdlyftning för kvinnor är med i eller är på väg in i OS-programmet är nästan tillräckligt för en fransk krigsförklaring. Och de ville inte höra talas om det vid kongressen, än mindre fatta beslut som skulle se ut som om vi gett upp 12 medaljer.
Självklart ska vi fortsätta slåss för tolv medaljer ända till öppningsceremonin i Peking. Men vi svenskar visste, att den kampen kan jämföras med det polska kavalleriet, som red mot stridsvagnar. Det blir tio medaljer, även om Frankrike och några andra länder lyckas ta ned månen.
Inför kongressen i Qatar fanns förslaget, att de sex individuella medaljerna skulle vara kvar. Av de fyra lagmedaljerna skulle tre gå till herrarna. Endast en lagmedalj skulle ges till damerna. För våra svenska värjflickor såg det illa ut. Det var ingen hemlighet, att många föredrog damsabel i det valet.
Att säga rätt sak vid rätt tillfälle är en viktig konst för den som vill påverka en internationell kongress. Vår vice ordförande Per Palmström har följt den här frågan länge och har bl.a. tagit fram mängder av statistik över vilket damvapen som har den största utbredningen. Det är värjan.
Per höll ett lysande inlägg redan i inledningen av diskussionen. Han berättade, att både han och jag ville kunna komma hem till våra hustrur och döttrar och motivera våra beslut. Han noterade också att vi på lördagen i våra stadgar hade skrivit in principen om jämställdhet mellan könen. Det vi bestämt på lördagen borde vi komma ihåg på söndagen.
Så blev det. Med stor majoritet sa kongressen ja till en lika fördelning av medaljer mellan könen. Vi, och alla andra, kommer att överleva, att en lagtävling för herrar och damer får stå över vart tredje OS. Nu får vi se, om det blir i Peking, London eller OS 2016 som lagvärjan för damer respektive herrar lämnas utanför.
Vårt målmedvetna internationella arbete ger resultat. Det var speciellt roligt, att beslutet om jämställdhet fattades i Qatar. Man ska inte underskatta betydelsen av det också för kvinnorna i de länder, där man inte kommit så långt som vi på jämställdhetens väg.
Lars Liljegren