HISTORIK
Fäktning som tävlingsgren har sin grund i den variant av fäktning som utvecklats i Europa från 1500-talet och framåt. Det är främst två saker som skiljt ut den europeiska fäktningen från fäktning i andra kulturer:
– enhandsfattningen som varit nödvändig pga växelspelet med ridningen
– värjan som ‘vardagsplagg’ och del av klädedräkten.
1500 – 1600 talets bredsvärd förändrades till den tunna, långa rapiren som enbart fungerade som stickvapen och sedan vidare till den kortare värjan. I renässanskulturen skapades floretten som övningsvapen och tävlingsvapen för fäkting under 1700-talet medan träsvärd (‘smallsword’) användes för träning av sabelfäktning på samma sätt som ‘bokken’ – det japanska bambusvärdet – använts som träningsvapen för japansk fäktning. Under 1800-talet fanns det i europa 2 grenar av fäktning: florett och värja som användes som stickvapen, ffa i duellfäktning och som del i vardagsdräkten för överklassen och som tävlingsvapen. Dels sabeln och dess träningsvariant ‘smallsword’ som var en del av den militära utrustningen. Alla 4 vapen användes enbart med en hand och de var ungefär lika långa, vägande ca 600g – 1 kg. Fäktning var redan från start en självklar sportgren under OS och internationella tävlingar förekom från slutet av 1800 talet. Under de första OS-tävlingarna diskuterades vilka grenar av fäktningen som skulle ingå, om man skulla he med fäktning till häst, mm. Resultatet, vilket sedan den internationella fäktförbundet FIE tog fasta på, var att man fastnade för tre grenar: Florett, värja och sabel. I samband med att tävlingsgrenen utvecklades gick man även över till de tunna, böjliga klingorna varvid vikten på vapnen minskade till ca 400 gram. Uteslutningen av träsvärden ‘smallsword’ och fäktningen till häst gjorde att dessa tävlingsgrenar snabbt dog ut.
Tyvärr innebar formaliseringen som tävlingarna framtvingade även att fäktningen som pupliksport fick dåligt rykte. Fram till 1930-talet försörjde sig många fäktmästare på att fäkta uppvisningsmatcher inför publik. Dessa fäktmöten var ofta mycket uppskattade och drog mycket stor publik.
I Umeå har fäktningen en dubbel historia: dels den fäktklubb som drevs av militären på I20, dels Umeå Fäktklubb som startades i början av 1960-talet i samband med att Umeå började utvecklas. Under mer än 20 år var Bertil Sjöberg Umeå’s fäktmästare, och under hans tid utvecklades flera duktiga fäktare, och samarbetet med de större klubbarna i södra Sverige – särskilt Stockholm – var stort.
RESULTAT
Finalomgången av Sjöbergs cup samlade deltagare från Örnsköldsvik och Umeå.
Tävlingen följde samma formel som större tävlingar, med en inledande poulomgång där alla-möter-alla i matcher på 3 minuter och upp till 5 stötar.
Därefter startar man en utslagstävling där man fäktar 3×3 minuter upp till 15 stötar. Vinnaren går vidare och möter en ny motståndare fram till finalen då enbart 2 fäktare återstår.
Resultatet från tävlingen blev följande:
1. Olle Isaksson, UFK
2. Lars Brakander, UFK
3. Linus Bergström, UFK
4. Johan Hambraeus, UFK
5. Daniel Hambraeus, UFK
6. Johan Arvidsson, Scaramouche
7. Kent Thorén, Scaramouche
8. Elise Ljung, UFK
9. Ida Anderalm, Scaramouche
10. Esa Kangas, Scaramouche
Sedan resultaten från hela serietävlingen räknats samman kunde följande vinnare koras:
1. Lars Brakander, 87 poäng
2. Olle Isaksson, 78 poäng
3. Linus bergström, 57 poäng
4. Johan Hambraeus, 42 poäng
5. Fredrik Henriksson, 34 poäng
6. Daniel Hambraeus, 22 poäng
7. Gardar Nordlander, 11 poäng
För att räknas in i serietävlingen krävs närvaro vid minst 5 deltävlingar under året. Poängen som delas ut vid tävlingarna beror på hur många som deltagit vid den enskilda tävlingen. Fler deltagare och därmed svårare tävling ger högre poäng.
Matchbilden visar en situation när Linus Bergström (till vänster) får sitt anfall på Ida Anderalm parerat samtidigt som Ida påbörjar en snabb reträtt bakåt.
Foto: Greger Bergström