Andra fiendesoldater hade tröttats till medvetslöshet genom att ständigt ha blivit nedlagda på marken av vältrimmade judosoldater.
Några hade, och det gladde Per och mej särskilt mycket, fått allvarliga sabelhugg och värjstötar på och genom kroppen.
Där låg delar av fotbollens armé, friidrottare, ishockeyspelare och skidåkare (Vad gjorde de där i den fina vårkvällen? De är ju bäst på is och snö.)
Där låg simmare, som många gånger har varit med på vår sida. Vad gjorde de på land?
Fotbollens general, en gång en gammal vän till mej, red iväg från slagfältet, redan när våra styrkor syntes vid horisontens motljus.
Den andra sidans generaler gav order som var svårtydda, ibland motsägelsefulla. Det berättas, att flera fiendesoldater deserterade under pågående strid. Några bytte sida, eller flydde från slagfältet. De tyckte inte att deras sak var värd att kämpa för.
Några generaler från fiendens allierade, varav en faktiskt en kvinna, bevakade striden från undanskymda åskådarplatser i de stora bergen. Det var inte meningen att de skulle synas. "Vi är neutrala", sa de. De ville inte, framför allt inte efter slaget, förknippas med den förlorande sidan. Men de var ännu inte tillräckligt trygga för att våga byta sida.
Om detta slag, varför det gick som det gick, kan man spekulera. Men kanske kan en del förklaras av det som kunde förklara den svenska förlusten vid Poltava. Utan spaning – ingen aning.
I debatten vid SOK: s årsmöte förekom ibland ordet splittring. Som så många gånger förr, både i den svenska och i den utländska historien, används ordet ofta av dem som har makten och pengarna. Splittrar gör den som försvarar de som har det sämre.
Under fem år har inte Riksidrottsstyrelsen lyckats öka statsanslaget till förbunden med en enda krona. Samtidigt har några få förbund fått ett kraftigt tillskott av kommersiella intäkter. Fotbollen upprörs nu av att man ser ut att få 50 miljoner mindre i direkt stöd från Svenska spel. 50 miljoner är ungefär 29 års RF-anslag till Svenska fäktförbundet.
SF-stödet har en solidarisk princip. Fotbollen fick för några år sedan 8 procent av det totala stödet, medan fotbollens storlek motsvarar mellan 30 och 40 procent av aktiviteterna. Men när SF-stödet står stilla, och alltmer går ut till lokalt aktivitetsstöd efter andelen av aktiviteterna, ökar naturligtvis skillnaderna mellan förbunden. Skillnaden ökar ännu mer, när de kommersiella intäkterna sköljer in över de större.
När någon enkel soldat i fäktarnas armé poängterar detta kallas det splittring. Vem splittrar? Den som fattar besluten som ökar skillnaderna, eller den som påtalar konsekvenserna?
"Splittra inte nationen", sa enväldets kungar, när småfolket försökte hävda sin rätt.
Nu måste vi läka såren. Där har vi ett gemensamt ansvar. Jag ska inte, åtminstone inte många gånger till, skriva och glädjas åt slaget vid Nordea.
Mobiliseringen inför slaget har varit mycket viktig för de små förbunden. I min förra krönika skrev jag vad striden egentligen handlar om, makten över SOK. Nu vet många förbundsledare detta, och var vännerna finns.
Det skulle inte förvåna mig, om Riksidrottsstyrelsen går fram till RF-stämman om några veckor med önskemål om att också utreda SOK, trots att en överväldigande majoritet av SOK: s medlemsförbund har sagt ett bestämt nej. Men varför då inte också utreda andra självständiga organisationer, t.ex. LRF, FFF (Fäktklubben), SSU eller RFSU?
Motionen till SOK: s årsmöte handlade till 95 procent om hur RF skulle kunna bli bättre, t.ex. när det gäller ledarförsörjning och idrottspolitiskt arbete för fler anläggningar. Även om jag själv tycker att ett och annat inom RF borde förbättras, tycker jag att stora utredningar förlamar världens starkaste idrottsrörelse.
Till sist något mycket allvarligt.
Så fort vi startar ett s.k. utredningsarbete om SOK blir sponsorerna tveksamma. De vill ju satsa långsiktigt, och ställer berättigade frågor om vilket SOK som finns om åtta år. Det vill ha det effektiva SOK vi har idag, eller ett ännu bättre, som vi utvecklar själva i god ordning.
Det är märkligt, att t.ex. Yngve Andersson, friidrottens ordförande, skidornas Carl-Eric Stålberg eller simningens Sven von Holst, som alla brukar berätta om att de har tillbringat hela sitt liv i näringslivet, inte begriper detta. Och visst borde väl en f.d. casinochef som Christer Englund i ishockeyn eller Lars-Åke Lagrell i fotbollen med lite fantasi förstå vilka risker vi tar.
Eller kanske spelar det ingen roll för den som egentligen klarar sig bra utan SOK-medel? Men det gäller ju faktiskt inte simningen.
Lars Liljegren