1976: Hade inte börjat fäkta när Sverige tog guld i lagvärjan. SOK:s
förre generalsekreterare Wolf Lyberg hävdar att det är en av hans
starkaste minnen från alla tider. Har på senare år kollat de raspiga
vhs-banden från finalen mot Tyskland och man kan kanske gissa hur det
kändes att vara åskådare.
1980: Johan Harmenbergs OS-guld upplevde jag mitt i sommarlovet. Jag
hade fäktat i två år. Min storasyrra ropade det hon hörde från
Sportradion på den bohusländska klipphällen till mig som ihärdigt
försökte bemästra hemligheterna i optimistjollesegling. Det var kul att
syssla med fäktning när Sverige vann fäktguld.
1984: Instruktörskurs på Bosön samtidigt som OS-fäktningen. Suckar
över de mediokra svenska möjligheterna – alla superstjärnor hade ju
slutat – men jag kommer ihåg att Inge Lindholm, som ledde kursen
tillsammans med Yngve Nygren, ändå sa på blekingedialekten “Den där
Väggö har ju ändå vunnit Universiaden, det vete väl f-n om han inte
skulle kunna göra något ändå”.
Uppe och sprang tidigt på morgonen (Inge sprang en mil varje morgon
och man ville ju inte få skämmas). Tillbaka satte jag på TV:n och
Björne vinner sin semifinal. Finalförlusten mot Boisse den äldre var
tråkig men trots allt kändes det som en lättnad att svensk fäktning
faktiskt fortfarande var bra.
Den sommaren hade jag fått vara med på träningslägren inför OS och
kände mig extra delaktig – även om min insats mest bestått i att stärka
OS-deltagarnas självförtroende genom att förlora stort och ihärdigt.
1988: Plötsligt har jag flyttat från kära Malmö och ska klara mig
själv i Stockholm. Nattlig OS-bevakning i studentrummet på Gärdet,
framför allt med hjälp av radion. Fäktkompisen från korridoren
mittemot, lundensaren Bobby Malmström som går GIH, är med i Seoul och
de övriga grannarna förstod inte grejen.
Sportradions kommentator från Jerri Bergströms kvartsfinal, han
fattade inte hur dramatiskt det var. Efteråt har jag förstått ifrån de
som var där hur lite som skilde Jerri och slutlige guldmedaljören Arndt
Schmitt. Kommer ihåg att Ola Kaibjer fäktade jättebra florett.
1992: Kommer ihåg Kolobkovs sparkade mask efter OSS’ förlust i
lagfinalen, kommer ihåg det tveksamma domslutet som gav Trillini hennes
första OS-guld mot kinesiskan. Peter Vanky var stabil och ankare och
hans plats i 16-tablån var godkänd.
1996: För första gången såg jag ett OS på plats i sällskap av Per
Palmström och Göran Abrahamson. Vankys förlust mot Imre i första
matchen var besvikelse. Helena Elinder gjorde oss glada genom att vara
med och vinna första matchen men hennes skada gjorde att detta var
sista tävlingen. En hel generation fäktare hade slutat. Framtiden såg
nattsvart ut under fäktsnacket på barerna i Atlanta.
2000: Inför Sydney hoppades vi mycket. Inte bara hade Peter återigen
klarat kvalet. Han var guldkandidat, med två VM-silver i rad.
Telefonsamtalen mitt i natten från Göran Flodström som ringde i
minutpauserna var glädjesamtal, ända tills det var dags för fransmannen
Obry i kvarten.
2004: Denna gång delaktig i det stora äventyret, ledamot i
directoire technique till egen och andras förvåning. Fantastiska dagar
av sol, fäktning, medelhavsbad och grekiska nätter. Tyvärr ack så ensam
svensk. Glädjen grumlades av att Vanky inte fick vara med trots att han
tillhörde de 10 bästa i världen och av att laget, som tagit VM-brons på
Kuba året innan, inte heller lyckades kvala.
Det var mycket diskussioner om att inte alla de bästa var med.
Kärlek väcktes till Grekland och intresse för den olympiska
organisationen och teknologin, speciellt ORIS (Olympic Results
Information System). Mycket fantastisk fäktning, Aldo Montano i sabel
kanske mest. Skamkänslorna över domarskandalen när Kinas lag blev
bortdömt mot Italien i herrflorett dröjer sig dock kvar. Någon av oss
alla borde kanske ha sett vad som hände och agerat? När ska fäktning
bli en helt ren sport? 2008?