Mohamed El-Motawakel var en av världens bästa florettdomare och
dömde i OS 2004. Nu är han ledamot av Internationella Fäktförbundets
domarkommission. De senaste åren har han haft huvudansvaret för att
göra domarkåren ärligare. De två senaste åren har vi sett honom som
domaransvarig här i Sverige under Challenge Bernadotte.
Det är få förunnat att bli toppdomare på konventionella vapen. Det
sägs till exempel att det finns färre än tio domare i världen som kan
döma en OS-final i sabel, där domaren ska urskilja attacker och parader
som utförs med nästan ofattbar snabbhet.
Problemet är att hålla domarkåren ärlig. Redan i de allra första
fäkttävlingarna i slutet av 1800-talet var problemet att domarna satte
nationella intressen främst. När fäktsporten växte bildade tongivande
länder allianser där deras domare gynnade varandra. Nya länder eller
små länder, som inte kunde erbjuda något i gengäld, hade svårt att
hävda sig. Ett litet land som Sverige har bara tagit medaljer på värja,
där domaren inte kan påverka resultatet mer än marginellt.
Den svenska florettfäktaren Kerstin Palm deltog i en av de mest
ökända finalerna någonsin, den i damflorett vid Mexico-OS 1968. Där
blev domaren, amerikanen Daniel Bukantz (som för övrigt gick bort för
någon vecka sedan vid 90 års ålder), utbytt mitt i poulefinalen och
kalabaliken verkar ha varit total.
Temat i domarproblemen de senaste 20 åren har varit Europa mot
Asien, framför allt Kina. Tävlingsfunktionärer och domare har kommit
från Europa, bra fäktare alltmer också från andra delar av världen.
Under OS i Barcelona 1992 var samtalsämnet när italienskan Giovanna
Trillini, som många tyckte felaktigt, tilldömdes den avgörande stöten
mot Huifeng Wang i finalen.
Frankrike besegrade Kina med 45-44 i lagflorett vid VM 1999. Den
italienske domaren erkände att han dömt fel men kunde inte förklara
varför. Skandal igen! var ett faktum.