Detta vandrande varumärke för svensk fäktning visste inte riktigt vad hon hade ställt till med. Hennes insatser hade kommenterats i helsidesartiklar Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Inslagen i radio och TV var många. Och i TV satt också Johanna Bergdahl, Sofie Larsson och Nina Westman och berättade om framtiden. Också de lysande företrädare som kommer att skänka oss många glada stunder framöver.
När de stora tidningarna betygsatte alla olympiers insatser blev det överlag näst högsta betyg för Emma. Endast silvermedaljörer kommer före henne. “Jättelöfte till OS!”, skrev SvD. “Helt orädd och en blivande storstjärna,” skrev Aftonbladet.
Emma gjorde sig verkligen förtjänt av sitt wild card.
Ett stort tack till Emma men också till alla i hennes omgivning som ger stöd, när det bäst behövs.
Det här visar hur viktig den olympiska plattformen är. Då ser vi nästan alla på nästan all idrott. Vi gläds och lider med boxare, brottare, cyklister, kanotister, roddare, simhoppare, simmare och skyttar, alla idrotter som inte är vana att synas eller bli omtalade i kafferummen eller på bussen. För oss i fäktningen blev OS en fin plattform. T.o.m. min blomsterhandlare pratade fäktning. Det brukar han inte göra.
I förra krönikan berättade jag om en del siffror, som visar att vi är på rätt väg, inte endast i Peking.
Vi förbundsmötet visade jag en bild med de här siffrorna, som också fanns med i förra krönikan:
2000 2007
Antal föreningar 51 39
Antal medlemmar 2 914 4 228
Eget kapital (kr) 300 063 415 000
Licenser 323 736
Studietimmar, SISU 80 562
Nu ska vi bygga ett starkt förbund ännu starkare.
Vid förbundsmötet bestämde vi att vi träffas till en verksamhetskonferens i helgen 4 – 5 oktober. Platsen blir Örebro. Vid konferensen ska vi bl.a. diskutera “den röda tråden” i svensk fäktning, ungdoms- och landslagsverksamhet.
Vi ska också bli ännu bättre på att konkretisera vårt program “Fäktningen inför framtiden”, sedan förbundsmötet i våras lade till två viktiga avsnitt – ungdomsfrågor och jämställdhet. Vi ska försöka samtala om nyckeltal och var vi vill vara om ca fem år, när det t.ex. gäller antalet föreningar, medlemmar och licenser.
Vi får dagligen exempel på hur viktiga ungdomsfrågorna är. Just nu pågår en bra diskussion bland kommentarerna på hemsidan. Den startade med en besviken pappa, som funderade kring det senaste Hällevikslägret. Sådana varningar måste vi ta på allvar, och vi måste ha en gemensam syn på hur vi ska arbeta med ungdomar i föreningar och förbund. Den synen skapas genom ett program. Det har vi. Men också genom samtal, där vi blir överens om hur vi ska tolka våra formuleringar.
Det är viktigt att vi för en gemensam diskussion i viktiga framtidsfrågor. Inte sällan har klubbtränarna sin diskussion, och vi som träffas vid förbundsmöten och konferenser en annan.
Därför bjuder vi nu in ordföranden och klubbtränare för att lägga fast kursen och de gemensamma tagen.
Ingen får missa vår gemensamma diskussion. Och ingen klubb har råd, tror jag, att inte ta tillvara möjligheterna att få stöd från Idrottslyftet. Vid konferensen berättar vi om goda exempel, som både har gett kraftigt stöd och stor framgång.
Vid det senaste förbundsmötet var deltagandet imponerande. Men det fanns faktiskt några klubbar med bred verksamhet som inte var med. Jag utgår ifrån att så inte är fallet när vi samlas i Örebro den 4 -5 oktober.
Välkomna till Örebro, ni som är ordföranden och klubbtränare! Och välkomna också ni andra till den Masterstävling som arrangeras i staden samma helg.
Till sist ännu en kommentar om OS.
Ledamöter från riksidrottsstyrelsen är nyss hemkomna från Peking tillsammans med bl.a. företrädare för SISU, vårt studieförbund. Ingen billig turistresa precis. När jag var med i RS fick en ledamot åka till OS. Som tack för besöket har samma styrelse nu berättat, att den vill slå ihop RF och SOK.
Jag har berättat åtskilligt om min syn på detta i tidigare krönikor. Låt mej ha några korta funderingar.
All organisationsteori säger naturligtvis att vi skulle ha en organisation inom svensk idrott. Den dagen någon lämnar förslag som tillgodoser bl.a. det här, så kommer de små förbunden inom idrottsfamiljen att börja fundera också i sådana banor:
Rösträtten för de mindre förbunden måste garanteras. Inom SOK gäller ett förbund, en röst. Det garanterar de små inflytande, bl.a. över de intäkter som de olympiska ringarna skapar. Också de pengarna vill de stora nu ha mer av. Det säger man, ibland helt öppet, vid SOK: s träffar och årsmöten.
Det är dessa intäkter från SOK som gjort det möjligt för våra värjtjejer att utvecklas till det de är.
Kompetensen i elitidrottsfrågor finns hos SOK. En gemensam organisation måste bygga på den kompetensen.
Många av oss litar inte heller på RF: s ledning.
När riksidrottsstyrelsen talar om en sammanslagning för att vi ska bli effektivare, och för att mer pengar ska gå ut till idrotten, är inte facit speciellt hedrande. När RF och SISU, under mångas protester, slog samman sina kanslier ökade antalet anställda och drog mer pengar. Det finns idag många fler i huset i Lilljansskogen än för några år sedan.
Det blev färre kronor till de mindre förbunden. SF-anslaget hölls konstant i fem år.
Under många år har RS hållit SF-stödet till förbunden oförändrat, samtidigt som allt fler miljoner gått ut till föreningarna som Handslag eller Idrottslyft. De pengarna fördelas efter aktiviteten i föreningarna. De förbund som är stora har fått mer, de mindre har fått en mindre andel.
Härom månaden berättade Svenska Fotbollförbundet att man funderade på att starta ett eget spelbolag. När några mindre förbund för några år sedan försökte samma sak gick RS ut med en bannbulla, och sa att de hotade “vårt eget” Bingolotto.
När fotbollens företrädare tänker högt i samma fråga är riksidrottsstyrelsen tyst som musen. Inte ett enda litet pip som protest har hörts.
Krönikan ger inte utrymme för fler exempel på varför misstron mot RF: s ledning är stor. Men det går ju fler tåg, om det skulle behövas.
Lars Liljegren