I en tid, då många idrotter har svårigheter, ser vi en mycket positiv utveckling, bl.a. när det gäller viktiga nyckeltal som mäter bredd och aktivitet, t.ex. medlemmar och antalet licenser.
År 2 000 hade vi 2 900 medlemmar. Nu är det ungefär 4 500. Antalet licenser har under samma tid ökat från 323 till över 800. Fantastiskt!
Det finns skäl att fundera på varför vi har varit så framgångsrika.
Arbetet med programmet ”Fäktningen inför framtiden” svetsade samman Svenska Fäktförbundet. Den stadgeändring som gjordes samtidigt betydde, att föreningarna fick rösträtt vid årsmötet. Det gav en fin diskussion och gemensamt ansvar för besluten.
Till framgången bidrog också den dialog som skedde efter att programmet hade antagits 2004. Föreningarna fick pengar från den extra satsningen ”Handslaget” (senare ”Idrottslyftet”) om de utformade konkreta verksamhetsplaner i linje med programmet. Vi har fortsatt att konsekvent satsa pengar i projekt som öppnar dörrarna för fler ungdomar och som hjälper till att behålla dem allt längre upp i åldrarna. Om vi blir bättre än andra idrotter på att behålla ungdomarna, kommer vi att bli starkare i förhållande till andra för varje år som går. Vårt ungdomsmanifest, som vi vid förra årsmötet tog in som en del i ”Fäktningen inför framtiden” är en bra plattform. Där sägs bl.a. följande:
”Grunden för föreningsarbetet är att det finns utrymme för de ungdomar som vill ha fäktning som en rolig sport och motionsform och som senare kanske vill starta en mer elitbetonad träning och tävling.
Målet är att få allt fler ungdomar att växa med fäktningen för att efter ungdomsåren fortsätta med idrotten antingen som motionär eller som tävlingsfäktare.
Det långsiktiga syftet med ungdomsarbete skall vara att skapa förutsättningar för att få en bredd inom svensk fäktning, vilken i sin tur kan generera svenska seniorfäktare i världsklass.”
Vi har fäktare i världsklass. Emma Samuelssons insats i OS i Beijing var magnifik. Robin Kases silver på Kadett-VM 2009 var en annan höjdpunkt.
Vi samlas till förbundsmöte för att i första hand titta framåt. Utmaningarna är stora.
Det finns flera skäl att nu starta en ny dialog om framtiden och nya gemensamma mål.
Det första skälet är att flera representanter för föreningar och SDF har önskat denna framtidsdialog.
Vidare har nya ledare kommit in i föreningarna och i förbundsstyrelsen, sedan ”Fäktningen inför framtiden” antogs. Detta motiverar en ny diskussion om framtida nyckeltal.
Ett tredje och tungt vägande skäl för en diskussion om de framtida målen är de beslut som RF-stämman fattade på våren 2009, nämligen att kriterierna för SF-stödet ska ses över, och detaljerade förslag ska lämnas till senare RF-stämmor. De förbund kommer att få mer pengar som ökar antalet föreningar och aktiva medlemmar samt satsar på utbildning. Antalet deltagare som får lokalt aktivitetsstöd måste öka hos oss liksom antalet studietimmar. Vågar vi tro, att vi t.ex. kan öka antalet föreningar i en tid, när många idrotter ser sitt föreningsantal minska? Är det möjligt att ha 5 000 medlemmar 2014? Och törs vi lova varandra att vi ska göra allt för att ha 1 000 licenser?
När vi på förbundsmötet har bestämt oss för de konkreta målen till 2014 måste vi alla ta ett ansvar för att de blir verklighet. Styrelsen kommer att åka ut till föreningarna för att samtala om hur vi kan gå tillväga för att nå målen. Vi kommer att fortsätta skicka pengar från Idrottslyftet till de föreningar som antar verksamhetsplaner, som konkretiserar hur föreningsmålen ska uppnås.
Ett brett deltagande i diskussionen är grunden för framgång, precis som det var när vi tillsammans lyfte oss i håret förra gången.
Det är endast svininfluensa som får hindra någon från att delta i förbundsmötet.