Jag såg klassikern med legenderna Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård på Dramaten i slutet av 60-talet. Vilken föreställning! Och vilka skådespelare! I över två timmar trollbands vi av smågrälet, och när ridån gick ned, undrade vi fortfarande, om inte Godot skulle komma. Det gjorde han inte.
Mindre roligt är det att sitta på parkett och se den svenska idrottsrörelsens svar på Becket´s klassiker. Den bjöds vi på igår vid årsmötet med Sveriges Olympiska Kommitté.
Nu har det gått två år sedan signalerna om ökat stöd till elitsatsningar kom från regeringen. Och ännu fungerar det inte alls på det sätt vi har rätt att kräva.
Svenska Friidrottsförbundet hade till årsmötet skrivit en motion, som kritiserade SOK:s styrelse för att det gick så långsamt. Den motionen skulle också ha skickats till RF-stämman, om det hade organiserats någon sådan den här våren. Det var nog tur det inte vara någon sådan.
Det är ju Riksidrottsstyrelsen som har ägnat mycket tid och kraft åt att försöka få svensk idrott att säga ja till en sammanslagning av RF och SOK, trots att alla vet att SOK-förbundens majoritet inte vill detta. Och då blir det inget av. Där gick ett år till allmänt pladder, till maktkamp och skitsaker. Sådant har inte vi som är bitna av idrotten och djupt engagerade i idrottens vardag tid med.
För några veckor sedan hade jag den stora glädjen att ta emot Johanna Bergdahl, världens bästa junior, när hon kom hem med VM-guld och sammanlagd seger i världscupen i bagaget. Johanna har ännu inte fyllt tjugo år. Hennes bästa tid är inte nu eller i London 2012. Bäst är man framåt 26 – 27 år. Då går de olympiska spelen i den vackra staden Rio de Janeiro.
Jag skulle vilja ha någon att prata med om det långsiktiga arbetet, så att Johanna, Emma Samuelsson eller någon annan från Sverige har möjlighet att kliva upp på prispallen i staden med Copacabana, Jesusstatyn och sockertoppen. Det är inte möjligt med dagens oklarheter och osäkerheter. Det var möjligt tidigare, när SOK hade hand om stödet.
Vi vill ha en professionell dialog med duktiga sportchefer också om den närmaste tiden. Det har vi varit vana vid. Istället proppas vi nu fulla med budskap som att ”SF är bäst på att utveckla sin idrott. Därför skickar vi ut landslagsstöd…” Det är ett bedrägligt opportunismens budskap, som främst är till för att säkra röster för dem som framför det. Vi vet, att den ibland tuffa dialogen med SOK: s kunniga sportchefer vässar oss. Och vi vet också, att när vi inte är tillräckligt bra, får vi inget stöd alls. Och vi förstår och accepterar argumenten. Vi hade varit sämre, inte bättre, om vi hade fått ett stöd utan bestämda krav och kompetent stöd för att nå målen.
Vi måste också få reda på motiven för satsningarna.
För några månader sedan fick vi 400 000 kronor till s.k. landslagsstöd. Jag vet inte om vi ska vara nöjda eller inte. Friidrotten, med sin bredd och topp, fick 750 000 kronor. Då bör vi nog vara glada. Dragkamp fick lika mycket som vi. Då kan vi kanske bli mer fundersamma.
När vi frågar de förtroendevalda i Riksidrottsstyrelsen om motiven svarar de, att de fastställde ett tjänstemannaförslag. När vi talar med RF: s tjänstemän berättar de, att det är Riksidrottsstyrelsen (eller var det den s.k. styrgruppen?) som bestämt hur det ska vara. Ingen kan ge motiv. I det klimatet frodas misstankarna om opportunism och vänskapskorruption.
Medan SOK ger stöd efter tuff dialog, ger RF nu stöd med stöd av blanketter, där vi ska fylla i bokstäver och siffror. Bl.a. skulle vi berätta om hur många världsmästare vi haft, inte sedan 1904, då vi bildades, utan något år tillbaka. Vi brukar istället tala med SOK om hur många världsmästare vi har chans att få. Nationalsångens strof ”Du tronar på minnen från fornstora da´r” brukar inte vara en bra stimulans för framtidssatsningar. Och allvarligt talat, hur svårt är det att bli världsmästare i idrotter som endast utövas, där det finns is och snö? Och världsmästare i varpa brukar väl alltid komma från Sverige?
Vi måste få en kontaktperson från SOK, som har mandat att tala med oss långsiktigt om hela vårt sammanlagda elitstöd. Nu är bilden splittrad. Ingen har mandat att tala om helheten.
RF-kansliets förkärlek för blanketter, siffror och bokstäver och SOK: s tradition med professionell dialog med kompetenta sportchefer leder naturligtvis till kulturkrockar i den s.k. styrgruppen med företrädare för RF och SOK.
”Diskussionerna i styrgruppen visar att det finns grundläggande skillnader i synsätt på hur en elitsatsning ska läggas upp och genomföras”, skrev SOK:s kompetente ordförande Stefan Lindeberg i förordet till årsberättelsen. För detta fick han skit av isolerade röster på årsmötet. Under vilken sten har de som kritiserade Stefan på den här punkten sovit de senaste två åren?
För min del hade det varit naturligt att anställa ett antal nya sportchefer på SOK, där ju kunskapen finns om elitidrottsutveckling. De tjänsterna kunde RF ha köpt för de förbund som inte är med i SOK och äntligen nu har fått nya resurser till sin elitverksamhet. Varför måste allt vara så krångligt?
Svensk idrott har fått över 200 nya miljoner till utveckling av elitidrotten. Är det inte märkligt, att 200 nya miljoner nu ser ut att vara svensk idrotts största problem?
Jag skäms lite, när jag tittar vår utmärkta idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth i ögonen. Å andra sidan vet jag ju, att jag själv, och Svenska Fäktförbundet, har gjort allt vad vi kan för att slippa de värsta tokigheterna. Det tänker vi fortsätta med.
Jag undrar om Godot kommer i den svenska idrottsrörelsens version. Och när?
Lars Liljegren